Först bara den innerligaste tack för alla era kommentarer! Hoppas ni kan ana lite av hur mycket det betyder för mig, för oss, att ha så många vänliga tankar hos sig!
Tack!
Ångesten kom igår igen. Strax efter mitt senaste inlägg. Som tur var hade jag sinnenärvaro nog att ringa till förlossningen och höra vad göra. Åk in, sa de och jag åkte in, hulkande och helt förstörd. Hade inte tagit nån tablett sedan natten innan, men alla symptom från då hade ändå satt sig som klister. På förlossningen blir jag undersökt av snäll läkare som tyvärr inte riktigt kunde se hur det såg ut. Har ju mitt specialcerklage och det ställer till det emellanåt. Hon fick dock med viss tveksamhet tappen till något kortare än tidigare och jag med min långa erfarenhet av amatörtolkningar tyckte mig se att det hade börjat öppna sig inifrån och därmed var ju katastrofen i mitt sinne ett faktum.
Jag blev inlagd, mest för min egen skull fick jag senare veta, då jag var hysterisk (mitt ordval)och också för att bli kollad imorgon, alltså idag, igen av en överläkare som hade lite mer kött på cerklagebenen. Fick en tablett lugnande. Jihaa. Och började må lite... lugnare. Hade jag vetat att det var en möjlighet att jag sett till att börja knapra för en tid sen.
Hursom. Min Marcus kom på kvällen och jag blev så lycklig över att se honom samtidigt som skräcken och paniken vällde över igen och jag blev fast övertygad om att det skulle bli till att köpa kista igen. Min älskade var inte mycket lugnare och vi två i en skön kombination av oro är inte det roligaste eller bästa i en sån stund. Fick lite mer lugnande. Jihaa. Och snart kändes det bättre igen.
Marcus åkte hem efter att snäll barnmorska försökt förklara för oss att det inte är kris. Tror inte vi riktigt hörde henne, eller kanske ändå lite. Natten kom och jag sov inte mycket men behövde inga mer tabletter av något slag, bara en stunds prat med BM vid tre.
Imorse kollade då överläkaren, en väldigt bra sådan, mig och min tapp och jag var lugn, men rädd. Marcus likaså.
Till vår oerhörda lättnad ser tapp och allt annat därikring precis som det sett ut tidigare. Inga mm åt nåt håll. Jag känner igen cerklagestygnen, skuggorna och kan inte se den trattliknande öppningen från igår nånstans! Allt är bra just nu. Bebis smalben kickar in i bilden och ALLT är bra. Just nu.
Kom hem för ett par timmar sen. Fullständigt utmattad och blek som en vålnad, sjukhusväggarna liksom smygsuger blodet ur en, men det bjuder jag på, är lättad hemma och älskade Mini flyter omkring i min mage och sparkar. Har aldrig fått komma hem efter en natt eller flera på sjukhus med bebis, så jag anar ett trendbrott och hoppas den blir långvarig. I väskan har jag en burk lugnande att ta vid behov och bara att ha dom där lugnar mig avsevärt.
Nu ska jag lägga mig i den välbekanta soffan, se på TV och tänka att allt är bra.
Just nu.
Tack igen alla fina!!!
30 kommentarer:
Ni är två personer jag aldrig träffat, ändå tänker jag jättemycket på er alla tre. Tänk vad en blogg kan förmedla i känslor, förhoppningar, förtvivlan och glädje.
Nu ska det gå vägen med lilla Mini! Ni är ju halvvägs!
Kramisar på er.
Oj sötaste rara Jonna vilken ångest och rädsla du beskriver, Det är ofattbart för mig. Skönt att du får så bra hjälp och att de verkar ta god hand om er på sjukhuset.
Jag känner så med dig och M och tänker ofta på er och på mini. Jag skickar ut positiva tankar och energivågor ut i universum och åt ert håll. Hoppas att livmodern är avslappnad, tratten stängd, att du får sova gott och ha frid i sinnet.
Kram Karin
Jonna, jag är så lycklig, ja faktiskt är de ordet inte överdrivet att det denna gång gick bra. Jag var så orolig, och läste Marcus blogg och förstod hur orolig han var! Sen var han hänsynsfull nog att även skriva att läget var lungt igen. Vilken lättnad!
Jag förstår verkligen er "hysteri" Det är inte lätt att hålla sinnesnärvaro och lugnt med eran erfarenhet. Är så glad att du de sa till dig att åka in, att du fick stanna över natten, om så "bara" för din skull!
Kanks eger de dig lite trygghet, ett litet tag!
Ta hand om dig o guldklimpen i magen!
Skulle vilja ge dig en varm kram, nu skickar jag den i tankarna!
/My
Lider med er och håller tummarna hårt, hårt, hårt!
Vet aldrig riktigt vad jag ska skriva när jag läser om hur du har det men jag är som en igel på din blogg, ska du veta, och vill att du ska få all den lycka du önskar dig. Önskar att jag kunde ge dig en bit av min egen eller i alla fall den där ultimata kommentaren som får dig att må bra eller bättre... Tänker på dig!
Kan bara föreställa mig hur det måste kännas. Många varma tankar till er alla tre.
Kram.
Det är klart, allt är inte lätt, att bibehålla sitt tro, när paniken river tag i ens själ. Jag är glad att man tar er på allvar och att du fick åka in och fick hjälp. Jag hoppas innerligt att ni slipper fler ångestnätter, sov sött nu, ni behöver vila.
Kramar Chili
Skönt att höra att allt var som det skulle med dig och din lilla bebis. Har full förståelse för att rädslan tar överhanden. Skönt att sjukhuspersonalen tar dig och oron på allvar i alla fall!
Hoppas du får sova gott!
Har varit så himla orolig hela dagen eftersom du inte skrivit ngt i Bloggen. Neeejjjj tänkte jag när jag började läsa, det får inte vara sant.
Jag kan bara säga att det är så fruktansvärt orättvist att ni måste genomlida detta. Förstår inte varför vissa människor måste lida och kämpa så mycket.
Jag är så glad att ni mår bra och att Mini sparkar och rullar därinne. Ta hand om dig och försök att vila.
Hoppas innerligt att detta blir din sista natt på BB utan en fullgången och levande Mini.
Kramar till er
Är ny läsare av din och Marcus bloggar, men har kunnat ta del av en bit av er historia via kvällspressen. Håller både tummar och tår och sänder varma tankar och hoppas att det verkligen går vägen den här gången.
Så godt å høyra at alt var bra. Nå har eg vore inne minst fem gonger og kikka i dag. Stakkars deg. Nå håpar eg du får nokre rolege (lugna) veker utan å måtta bekymra deg heile tida.
Oj oj oj. Vilken pärs. Bra kämpat.
Usch.
Jag har varit så nervös när du inte uppdaterat på så länge. Har tänkt på er alla tre och försökt skicka lite telepatiska kramar.
Nu ska jag andas ut.
*phuuuuuhhhh*
Skönt att höra att ALLT såg bra ut. Samtidigt är det lite "läskigt" att läsa om allt detta för det känns som att läsa om sig själv. Jag åkte in och ut, mätte tappen och knaprade piller och oron smög sig upp i nackhåren och jag bara längtade till nästa dag då farbror doktorn kunde säga att allt såg bra ut. Och det gjorde det också men jag känner igen den där oron så himla väl och jag lider med dig dom dagar då det känns som att allt ska skita sig. Men jag fick min lilla bebeis och om några veckor sitter du med lilla mini i din famn och är det lyckligaste människan på jorden. STOOOR Kram!!
Hej lilla gumman !!
Tycker du är så duktig o suveränt stark . Skönt du fick en lugn o fin hjälp av personalen ,o att allt vart ok med tappen o dyl ,mini verkar ju vara i fin form . Nåväl vi håller tummarna o tänker o ber att det ska gå fint .
Jag skrev på Marcus blogg att det hade nog varit bra om det fanns någon tillhands när han är o jobbar ,nåväl jag säger detta av välmening o inte som någon besserwisser hoppas jag ni förstår.
Många varma kramar från Åse .
ps NI ÄR FANTASTISKA har väl sagt det hundra ggr nu haha .
Kära vän, varför skall vägen vara så fylld av ångest och smärta när man har det vi har i bagaget. Vi skulle ju vara värda en räkmacka hela vägen in i mål. Men kärleken som kommer fylla oss när vi äntligen håller Mini och Någon i vår famnnar, gör berg-och-dal-bane resan värd allt! Finns här och läser, oroas och känner igen mig i så mycket och du vet att jag förstår så väl glädjen för varje oro som förvandlas till lättnad. Nu buffar "Någon" och gör sin närvaro påmind :-D Stora starka styrkekramar till dig i din motvilliga väntekokong från Kyoko! Du gör ett strålande jobb tjejen!
Många tankar från mig till er, följer bloggen lite på håll!
Vet inte om det hjälper med några välformulerade ord... Många varma kramar kanske i stället!
/MammaU
Blir alldeles tårögd, fy för den lede vilken ångest. SKÖNT att ni är hemma igen i den välbekanta soffan! Glad över det fantastiska trendbrotten o bra med en burk lugnande. Ta hand om er nu, alla tre! kram
Vilken oro. Vilken lättnad. Tänk att din historia kan beröra så. Trots att jag har fullt upp var jag tvungen, med hjärtat i halsgropen, kika in på din blogg med hopp om glada nyheter.
Bra att du fick lugnande. Mini mår nog bättre av lite mammaknaprande än av mammaångest/hysteri/panik.
Ha det bra i soffan! Eva (med änglasyster som också var på väg bort men som envist hängde sig kvar)
Ojoj, känner dig inte alls egentligen bara i bloggvärlden...men här behövs kramar & stöd från alla! Vilket jobb du gör, håller tummarna för er! Du är verkligen jätteduktig
Kramar Anna J
Skönt att du fick bra hjälp på sjukhuset. Riktigt svår ångest är så fruktansvärd och jag är glad att du fick med dig medicin hem.
Jag hoppas att du ska få lite lugn och ro ett tag nu och att allt ska få kännas stabilare.
Dagens kram till dig ocj mini....
Sweet lord, om du bara anade hur många vi är som tänker på er så otroligt mycket att hjärtat hoppar upp i halsgropen av oro för er skull ibland... Så skönt! Tack snälla ni som delar med er!
Åh lilla gumman... Jag kan ju knappast säga att allt kommer att ordna sig men jag hoppas och ber att början, mitt och slutet på den här resan ska sluta väl.
Att få lugnande när ångesten sätter in borde vara en rättighet förutsatt att barn inte skadas. Bara den som inte har haft ångest tror att det är något man lätt kan skaka av sig när man snarare mår så dåligt att man kan tänka sig att springa från Norrköping till Linköping fram och tillbaka. Jag har extremt stort erfarenhet av ångest men jag har aldrig varit gravid och inte förlorat två barn men att kombinera båda måste vara snudd på outhärdligt.
Ta väl hand om dig!!!
Tycker det är svårt orättvist att ni inte ska kunna njuta av er graviditet som "alla andra".
Kämpa på Jonna, du är fantastisk tycker jag!
Pust...har varit inne och tittat efter nytt inlägg mååånga gånger nu, så härligt att höra att allt är "bra". Förstår din ångest så väl, känner nästan hur den river i mig själv när du förklarar.
Men tänk, snart, snart, snart, så kan du få börja njuta av din graviditet! Självklart ska allt gå bra denna gång, det är vi ju så många som bestämt!
Många kramar
//AnetteJ
puh, jag blev utmattad av att bara läsa inlägget. skönt att det gick bra!
Hej Jonna!!
Kan inte annat än gråta när jag läser om din ångest & skräck, blir så himla berörd. Har ju inte problem med detta själv men vet hur påfrestande det är när paniken växer inom en.
Jag önskade att jag kunde säga något som fick dig att må lite bättre men jag håller verkligen tummarna för er & att denna gången ska banne mig ni oxå få hålla er bebis, åka hem från sjukhuset & få känna lyckan av att vara en familj.
Tänker massor på er tjejen!!
Massa bamsekramar
Lisa (Liisa på fl)
Skönt att allt var som det ska vara! Förstår din oro och att ångesten kan ta över ibland.
Är glad att kunna vara ett litet litet stöd här, men samtidigt hoppas jag att du har någon (mer än Marcus) som du kan "luta dig mot", när det känns riktigt jobbigt. Och som du kan ringa mitt i natten.
Kontakter över nätet kan inte ersätta en riktigt bra vän, som finns i alla väder.
Jag skriver detta bara av omtankte. Har själv inte någon sådan vän, bortsett ifrån min pojkvän. Så jag förstår precis om det är så att du inte har det. Men jag hoppas du har det!
Ta väl vara på dig och lilla mini!!
Oj vad skönt att läsa att allt verkar gå bra hittills. Tänker så mkt på er fast jag inte alls känner er! Men på ett sätt känns det ju som att jag känner er eftersom jag läser din blogg emellanåt. Har precis läst ut Marcus "Svarta vykort". Svårt att föreställa sig vilket helvete ni har gått igenom! Ingen människa ska behöva göra det! Önskar er all världens lycka till. Kram S.
Skicka en kommentar