söndag 21 september 2008

dag tjugoåtta -sådär va

Värsta natten på nästan två år överlevdes. Och det är bra jobbat.
Bricanylen igår fungerade utmärkt och gjorde det den skulle. Att jag tog hel tablett istället för halv var väl lite av orsaken till att biverkningarna blev så rejäla. Låg och skakade kraftigt i över två timmar med skyhög puls och knappt nåt blodtryck alls. Väldigt spännande måste jag säga. Sammandragningarna höll sig borta och all annan relaterad oro likaså. Just då i alla fall. Mådde riktigt jäkla pyton, fast på ett helt hanterbart sätt. Och allt nytt just nu är välkommet så länge det inte är farligt för bebis.

Sen började det jobbiga.
Somnade runt ett och vaknade strax efter två av ont. Fick panik. Balanserade ett tag på kanten till brunnen och ramlade sen däri. Låg och plaskade i det kalla djupa vattnet och kom inte, hur jag än försökte, upp. Tog en halv tablett till, sammandragningarna drog sig tillbaka men paniken ökade. Vet inte hur länge jag låg och bara ylade, helt säker på att allt skulle vara kört den här gången också. Det går inte att beskriva riktigt. Inte alls egentlgien. Det blir så svart när det kör igång. Alla ljus slocknar och jag är sjukt mörkrädd. Kan inte dra mig upp när jag väl åkt i. Mini sparkade i magen och jag försökte finna tröst i det, men blev bara räddare. Inte det här barnet också! Inte min älskade lilla Mini!
Ringde Marcus vid fem men han sov och vaknade som tur var inte. Det hjälper ju inte att två är panikslagna i varsinna städer. Så jag fortsatte att gråta tills inget mer kom då jag kröp med täcke till soffan, satte på scrubs och somnade efter ett tag för en kort stund.

Nu har det varit bra idag. Fast det börjar komma tillbaka, stressen och rädslan och jag vet inte hur hantera det.
18+0 idag. Vecka 19 börjar och det ska vara en bra dag, men jag är ett fullständigt vrak. Längtar efter Marcus och jag vet att han kommer snart. Fast tills dess då? Kan inte prata med folk än mindre träffa för jag orkar inte. Blir bara mer stressad av att möta sympati.
Jäkla skit. Jag som klarade det här så "bra".

36 kommentarer:

Anonym sa...

Håll ut, det blir bättre. Vissa dagar och speciellt nätter är skit, men det kommer bättre tider!
Efter regn kommer sol!!

Ditte sa...

Jonna, det är så här det är. Nu har jag tack och lov ingen erfarenhet av att mista barn men är i mitt yrke van att möta människor i kris. Det är precis så - helt OK den ena dagen, fullt kaos den andra. Det finns en norsk psykolog som heter Atle Dyregrov som sa något så klokt på en föreläsning jag lyssnade på för många är sedan: I en sådan situation (och här menade han vid kris, trauma eller katastrof) finns inga onormala reaktioner. Det som finns är normala reaktioner i en onormal situation. De orden tänker jag ofta på. Hoppas de kan ge dig lite tröst och styrka i dag.
Stor kram.

Anonym sa...

Usch vad jobbigt, fattar dock inte riktigt vad som händer (fast jag läser bloggen varje dag), varför tog du tabletten, för att du har ont, för att hindra sammandragningar?

Du är min hjältinna! Kämpa på, lite lite i taget rör ni er frammåt!

Tänker på Dig!
/My

ps gamla feel-good TV-serier som Jeeves & Wooster eller andra dito att streck se brukar få tiden att gå när dumburken bara visar skit. ds
Kram!

Gunilla sa...

En styrkekram....

Helena sa...

Jonna, jag läser dina kloka ord varje dag, men kommenterar sällan. Du berör mig, jag vet till viss del vad du går igenom. Din oro gör att mitt hjärta bultar hårdare och om jag kunde så skulle jag hjälpa dig, på alla sätt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dina kloka ord fortsätter på bloggen och att vi om 12 veckor får dela eran glädje över Minis ankomst. Kramar!

enannanhelena sa...

Kära Jonna, jag hade skrivit en lång kommentar här med lite ångestlindringstips(oj, långt ord) men efter som jag aldrig kommenterat här tidigare, jag är väl ingen sk bloggmänniska:) så fattade jag inte att registrering måste ske först... då försvann såklart mitt inlägg å jag orkar inte rekonstruera justnu. men då fick jag i alla fall tummen ur å har ett användarnamn nu;) jag vill bara säja att jag är en av alla dem som följer er kamp varje dag och vill skicka dig en stor cyberrymdkram!!!(långt ord igen, ett av mina "trademarks" tydligen) å jag mailar gärna över min adress om du känner för att "prata" av dig nån gång. Jag kan vara bra på att lyssna oxå...

Rebecca sa...

Jag blir så orolig! Du ska inte vara ensam vid såna här tillfällen. Absolut inte! Varför ber du inte någon komma och hålla dig sällskap när Marcus är borta? Du ska absolut inte behöva gå igenom sånt här själv.

Tänker på dig, och försöker ge dig styrka.

Anonym sa...

hej, My här igen, läste lite noggrannare och tror jag förstod bättre att tabletten var mot sammandragningar och att skakningar är vanliga biverkningar.
Förstår att det är hemskt svårt i ditt fall men de bästa mot ångest brukar vara att intala sig att allt är bra.
Men om Mini sparkar i magen så kanske du kan försöka söka trygghet i det. Mini mår bra, Mini vill att mamma också mår bra, de kan man i alla fall lova.
Det finns de en hel hop med andra människor som också vill samt en viss Marcus :)
Kram igen /My

Madde (maddepladder) sa...

Jonna jag tror du vore omänsklig om du lyckades hålla skräcken och alla konsekvenser av den borta efter allt ni gått igenom... Fruktansvärt att du måste genomgå så svåra stunder men jag hoppas och önskar att du inte klandrar dig själv, att se det som att du inte är "duktig..."

Förlåt att jag inte klarar av att låta bli att ge dig sympati! Man vill inget annat.

KRAM

Hillbergskan sa...

Men fy vad du får gå igenom Jonna! Usch! Jag tycker så synd om dig och förstår att oron kan vara svår att hantera. Det är synd att du inte kan njuta i fulla drag av att vara gravid utan ska behöva ha det så där. Sköt om dig och se till att få vila när M kommer hem nu. Det behöver du sannerligen. Sköt om dig tjejen. Jag håller tummarna, stenhårt som vanligt. Kramen i massor

Anna sa...

Stor Kram på Dig!!!!!

Anonym sa...

Tjejen!
Du är min hjältinna!
Du är stentuff och kommer att fixa detta! Tänker på dig varje dag (speciellt när Oprah börjar) och väntar på att dagarna och veckorna ska gå!
All lycka!

Fröken Lusta sa...

Det finns ett ord som heter "tidevarv". Ett tidevarv är en tid då det sker en vändning i historien och en helt ny tidsålder bryter in. En allvarlig sjukdom, död eller ett svek är precis som ett sånt tidevarv. Då vänds allt som vi känner till upp och ned och tiden fylls av något som är mycket olikt det där som var förut.

Sorg, svek och död kan utlösa ett tidevarv i livet som förändrar grundförutsättningarna för de inblandade. Din - er - kärlek till era barn var ett tidevarv. Din-Er- sorg över förlusten av dem ett annat och även om du fullt ut ännu inte vågar tro det nu så vill jag ändå passa på att säga att det en gång till blir så att en ny dörr öppnas och det därbakom finns dans och skratt och nytt fantastiskt liv. Då ska du gå igenom den dörren och bära med dej kärleken till alla era barn och vandringen i sorgens landskap som en dyrbar erfarenhet. Var stolt över att du har älskat, förlorat, sörjt och sen vågat älska igen. Det är en vacker gåva du har Jonna.

Lycka till- allt ordnar sej ska du se.

//Fröken

Lina sa...

Stackare!!
Undrar om det kanske inte skulle vara bäst att vara "inlagd" på riktigt i din situation.
Vågar inte ens förställa mig skräcken du genomled ensam.

Hoppas denna kväll gått bra!

Anonym sa...

Hej Jonna!

Jag tar Bricanyl mot astma, om jag är det minsta orolig innan jag tar bricanylen så slår det aldrig fel ångesten kommer som ett brev på posten.
Så det måste bli skit jobbigt för dig som annars försöker hålla oron på avstånd. Men eftersom den gör det den ska för Mini finns det inte mycket att välja på.
Men det kan kännas lite bättre när man vet att Bricanylen är boven i dramat med ångesten.
Jag håller alla tummar och tår för att du, Mini och Marcus ska må bra hela vägen fram.

Kramar Jess

Jordgubbspaj sa...

Tänker på dig och känner igen mig i hur jag kände under min graviditet. Att inte vilja träffa och prata med folk. Att inte vilja höra "det kommer gå bra ska du se" eller "nu måste det gå bra". All välvilja blir jobbig även om det trots allt är så att alla vill just väl. Jag ville bara att tiden skulle gå.

KRAM

Mummel sa...

Du måste inte.

Hur det än är med lycka - som förstås är stor - är du under större press än nånsin förr i ditt liv.

Lägg därtill diverse u-n-d-e-r-b-a-r-a (not!) graviditetshormoner, och voila! psykbryt med jämna mellanrum. Till och med för "normalgravida" som inte har din historia...

En psykolog sa till mej en gång att det tar högst tre minuter att känna sej igenom en känsla. De tre minuterna kan visserligen kännas som tre år, men hur mycket kraft, energi, tid lägger man på att försöka förtränga alla dessa känslor?

Skickar all positiv energi jag kan uppamma. Och jag är djupt, djupt imponerad över dej, och över Minis pappa också. Det gäller att försöka att inte ha de svarta dagarna samtidigt, bara...

Linda sa...

Ta hand om dig kära du. Tänker på er.

tisalen sa...

Lider så med dig. Förstår att ångesten måste vara enorm...

Hoppas att allt är bättre nu!

Monica Ringqvist sa...

((kramarom))

vilken paniknatt, man är så liten på natten när det kommer, tvivlet, oron..

tänker på dej, nog sjutton ska det gå!!

Kram Monica R

linda sa...

min skräckgråt skickar medkänsla och styrka till dig. du är så tapper. när du skriver att du inte klarar det här bra längre har du fel. du klarar det jättebra. dina reaktioner är vettiga.
hoppas nu allt går bra.

smultron sa...

Åh. Jag tycker inte att du ska vara ensam. Någon finns det väl, som kan bara låta dig vara, fast ändå finnas där?
Hoppas Marcus kommer snart. Eller ännu hellre, redan är hos dig.

Anna sa...

Oh jag hoppas du fått massor av kommentarer som tröstar och stärker dig då du ger dig ut och beskriver din rädsla så bra.... Inga sympatier som orsakar mer stress ;) Tillåt dig vara rädd, känn på det, känn tillit i att det som sker sker... Mini bråkar därinne och mår bra och du gör det du kan och det ska med de förutsättningar du har. Det finns ju hjälp att få hjälp med paniken och med stressen. Jag menar Du som kan se vad det är och du som har den insikten att se det för vad det är... Dina tidigare erfarenheter gör nog att vissa spår går igång o dig, helt naturligt men inte konstruktivt...
Sedan detta med bricanylen, jo det är det dåliga med det att det fina verkningarna hjälper till annat som känns mindre bra men är ofarligt. Börja med en inre dialog, en affirmation som du säger dig själv, skriv ner... Lycka till du gör det bra, du gör det så bra du kan och det är det bästa... Du behöver inte publicera kommentaren ville bara försöka stötta dig...

Ingrid sa...

Usch din stackare, vilken jobbig natt! Verkar ju helt förfärligt! Men som tur är verkar det som att allt är bra i alla fall. Tänker på dig, du är inte ensam där hemma i soffan!

Anonym sa...

Åh Jonna, jag vet inte riktigt vad jag ska säga! Det var några dagar sen sist jag var här inne och läste, men i helgen drömde jag faktiskt om dig! Två nätter i rad såg jag dig, omgiven av flera barn, vilket gjorde mig så glad! Kändes därför väldigt märkligt att du just nu går igenom en extra jobbig tid. Men jag håller fast vid bilden jag såg och ber av hela mitt hjärta för dig, Marcus och Mini! Allt gott till er!
Kram Anna!

Anna sa...

Tänker på dig!

Jenny sa...

Hej Jonna! Jag brukar läsa Marcus blogg. Men i dag läste jag även din. Åh vad jag skulle vilja hjälpa dig om jag bara kunde. Marcus bad oss be för er och det gör jag. Allt gott till er, allt varmt och fint och ljust. Stora kramar till dig som kämpar!

Anonym sa...

hej,
följer din blogg, läser varje dag. Varje gång jag öppnar den är jag orolig, tills jag läst och sett att allt är ok med er. Jag håller alla mina tummar för att allt skall gå bra, och att lilla Mini skall komma ut hel och välbehållen!Ni kommer att klara detta!!Det kommer att gå bra!!
Hälsn. från Finland

Tudorienne sa...

Det är ingen lätt sits du är i. Det blir nog värre för att du är ensam just nu. Ta det coolt, du kommer klara det här jättebra tror jag.

Gunilla sa...

Välkommen hem!
En liten gåva:
http://blogg.passagen.se/pgrrr/entry/%C3%A4nnu_en_version

Jordgubbspaj sa...

Vad skönt att Marcus uppdaterat!

Tänker på er!!!

Kram

Elin i Björken sa...

Vår Lillkille får ångest och panik DIREKT av Bricanyl.

Kan Bricanylen ha påverkat din oro?

Annelie sa...

Du är inte ensam. Vi är många som hoppas tillsammans med dig.

Anonym sa...

Lilla gumman... Sympati är för jävligt när hela sinnet är i panik och försöker att stänga ute kroppen. Helst av allt vill man bara ha någon nära, som är tyst och nästan håller fast en. Jag håller om dig i tanken, pratar inte, frågar inget utan bara håller dig jordad tills det lugnat sig... Kram till er! / Cat

Isa sa...

Känner med dig. Det är inte roligt att känna sån ångest som du nu gjort. Hemskt är vad det är..

När min dotter, tre år gammal, dog var jag höggravid med min son, han skulle födas en månad senare. Fick strax innan dottern dog värkar och fick då bricanyl. Det var hemskt, jag bara skakade, fick världens ångest och kunde inte stå på benen. Så den är stark den medicinen men effektiv..

Jag önskar dig all styrka och hoppas du kan få stöttning i det svåra du går igenom, av kurator?, vänner och familj. Du behöver få all värme du kan få.
Skickar all styrka jag kan!
Kram Isa (I.J som jag också skrivit)

Maria,MissCat. sa...

Men stackars..känner igen mig så väl med den där paniken som smyger sig på en som en STOR mörk skugga. Försök tänk på annat (skitlätt va!) tänk positivt. Det här kommer gå bra! Så låg jag i soffan och intalade mig i "några" månader. Kändes verkligen på övertid när man passerat v. 26..Snart är du där:-) Kämpa på nu alla 3. Kram, MissCat.