dag tio -ensam

Då var jag där, dag 10, ett noll. Tvåsiffrigt. Tio dagar har jag legat med korta undantag, permisioner som jag ger mig själv vid datorn. Det går rätt bra med vilandet. Känner mig inte alls sjukligt uttråkad och har tack och lov lyckats hålla undan skräcken någorlunda senaste dagarna så livet leker kunde man kanske kunna påstå. Beror såklart med vad man jämför med, men för mig är det kalas nu! Känner av ena rumphalvan lite mer också. Gaffelstick gjorde susen. Ett tips till er andra som har skinkor med tendens att somna.

Mamma åkte imorse, så jag har varit ensam sen dess. Funkat bra det med men jag saknar min mamma. Var så kul att ha henne här, fixandes och donandes. Det är något speciellt att vara gravid och kunna dela med sig av det med sin mamma, om man har en att dela sånt med. Jag har det och är väldigt tacksam. Hon var med hela vägen när Dante förlorades så vi har ett speciellt band och delar numera en tyst förhoppning om att det denna gången går bra. Det är med försiktiga ord vi pratar om framtiden och barnet vi hoppas så ska komma. Vi vågar inte ta något i förskott, men hoppet, drömmen och tron om det finns ständigt där i små korta ordalag. Kanske jag den här gången kommer få chansen att själv få bli mamma till ett levande litet barn och hon äntligen mormor! Vi hoppas.

Marcus är på väg hem. Känns skönt. Vill att lilla familjen ska vara samlad. Det är så tryggt när han sitter bakom skjutdörrarna och pillar på sin dator. Nu är det tyst. Bara judge Judy som skriker i rutan. Snart dr Phil och sen resten av tv-kvällen. Vem hinner bli uttråkad?