måndag 3 augusti 2009

historien om en slapp tapp

Det var en gång en tapp. En lång och fin. Och den var min.

År 2000 upptäcktes och opererades ett gäng grava cellförändringar bort från den långa och fina och på de rätt täta efterföljande kontrollerna såg det sen bra ut, tills det inte längre gjorde det.
2002 hittades ännu grövre grejer, jag blev anmäld till cancerregistret (ett register som känns sådär hippt att vara med i) och fick åter lägga mig för att få lite till av den redan förkortade tappen bortklippt.
Jag minns att jag upprepade gånger frågade läkaren om det skulle förvåra något den dagen jag blev gravid (om jag nu skulle bli det) men nej det skulle det inte. Och oftast gör det inte det heller. Men ibland så gör det...

Efter -02 höll sig paketet i oförändrat skick och inte förrän vackraste Dante låg i magen blev min tapp ifrågasatt.
Den var kort.
Eller kortare.
Dock inte jättekort så det skulle säkert gå bra och det gjorde det också, tills det inte längre gjorde det.
Fast av andra anledningar.

Några månader senare med älskade Liten i magen hade tappen krympt ytterligare, men bara lite. Ändå skulle vi för säkerhets skull ha koll på den så inget mer hände, hade ju redan en gång gråtit vid en alldeles för liten kista och det räckte tyckte vi och läkaren, så jag åkte på koll efter koll och tappen höll, tills den plötsligt var borta och pyttekista nummer 2 fick beställas.
Nu fick jag min dom.
Livmoderhalsförsvagning. Tappn slapp. Jag -en slapptapp.
Antagligen skulle inte min stackars förslappade tapp orka hålla emot någon större tyngd, dvs bebis utan någon typ av förstärkning, så operation cerklage nästa.
Januari 2007 fick mitt band, min förstärkning och nu skulle jag bara bli gravid igen.
Blev inte.
Blödde istället. Hela tiden.
Cellprov sommaren 2007 visar åter på grava förändringar. Läkaren ringer mig med besked i Italien. Jag tänker -cancer. Död. Återförening.
Eller?
Finns det något att ta av? Jo, lite. Pyttelite, sen är bandet i vägen.
Väl hemma ska det tas vävnadsprov ur själva livmodern och dess hals för att utesluta spridning (hoppas vi) men jag flippar ur och får ny tid och narkos till dagen efter. Tappen kollas noga och en vecka senare ringer en något förvånad läkaren upp mig och hör och häpna, svar negativt! Förändringarna väck, jag frisk, tappen, det mesta av den, kvar. Hurra. Kan bli med bebis ändå.
Blir inte.
Blöder.
Cellprov hösten 2007 visar förändringar. Vad är det för fel på min tapp? Känns som måndag hela veckan fast utan det skojiga.
Nytt prov tas igen och åter negativt. Tappen spelar mig ett spratt? Ännu ett prov skrapas fram och visar att jag i alla fall inte har hp virus som tydligen kan orsaka förändringar och cancer. Kanon. Alltid något.
Sen dess har tapp varit min vän, mina celler snälla och normala. Jag kollas en gång om året. Senast på efterkollen 6 veckor post partum togs ett prov med svar negativt, det vill säga positivt -inga förändringar!

Vad är det då jag vill ha sagt med denna min långa berättelse?
Jo.
Du kvinna, tjej eller tant -gå och ta ett cellprov!
Svenska kvinnor mellan 23 och 60 år kallas automatiskt till provtagning. Många går dit, andra inte. Tillhör du grupp två, boka tid snarast och få det gjort! Cellprov är ett enkelt sätt att upptäcka avvikelser med cellerna i ett tidigt stadium och på så vis i förlängningen undvika livmoderhalscancer och eller större ingrepp i densamma.
Cellprov gör inte ont men är rätt obehagligt för vissa till exempel mig själv, men ändå ligger jag alltså där och spretar med jämna och ojämna mellanrum.
Cellprov räddar liv!
Även ni som vaccinerat er mot viruset -ta cellprov! Vaccin (Gardasil) är kanon och skyddar mot en del men det finns annat som kan orsaka förändringarna så ta cellprov!

Så där ja.
Om någon mot förmodan missade det viktiga eller inte orkade läsa -ta alltså cellprov. Det var det jag ville säga.

God kväll!


Fler inlägg om celler och annat finns under etikett kropp etc.

13 kommentarer:

Anonym sa...

Jonna! Du är fantastisk, en helt underbar tjej! OCH med egen erfarenhet av grava cellförändringar, anmälan till cancerregistret, eviga kontroller, oerhörd oro etc etc – jag känner igen mig helt i det du skriver. Mina cellförändringar var så grava att jag direkt fick besked att jag inte skulle kunna få flera barn eftersom man var tvungen att ta bort så mycket av tappen. Lyckligtvis hade vi då redan 2 friska och fina barn, men beskedet var ändå tungt att bära för oss. Oron, rädslan och ångesten för innebörden i uttrycket grava cellförändringar var hur stor som helst. Men med fin information från gynekologer och barnmorskor så övervanns även detta successivt. Vår dotter har också fått cellförändringar diagnostiserade för ett tag sedan, men dessa har inte varit lika grava. Hon har fått en liten bit av tappen kapad vid 2 tillfällen, men har tursamt nog inte blivit ”varnad” för ytterligare graviditeteter (har ett barn hittills).
Så Jonna - JAG STÄLLER MIG HELT BAKOM DIN UPPMANING OM CELLPROVSTAGNING!!!!! Och uppskattar verkligen att du skriver om det här på bloggen! Alla ni tjejer/kvinnor som läser Jonnas blogg – gå och kontrollera er! Slarva inte med det. Precis som Jonna skriver CELLPROV RÄDDAR LIV! //Maggan1

Lotta sa...

Herre gud Jonna hur kul du skriver..Skrattar åt din något sorgliga historia men jag kan inte låta bli åt dina ordval.....Livmoderhalsförsvagning. Tappn slapp. Jag -en slapptapp. Antagligen skulle inte min stackars förslappade tapp....osv...
Var tvungen att läsa det fär min man flera gånger för att jag skrattade så åt just den meningen....You go girl.
Cellförändringstestet är lika obehagligt som mammografi men lika nödvändigt.....

f.d Barnmorska sa...

De flesta cellförändringar går över av sig själv. Om de behöver behandlas tas de bort genom en liten operation. De kan också tas bort med värme, kyla eller laser. Man får lokalbedövning eller sövs under behandlingen, som görs på sjukhus eller en gynekologmottagning. Man brukar kunna gå hem samma dag.
När ska man söka vård?
Eftersom cellförändringar inte ger några besvär, är det viktigt att delta i de cellprovskontroller som landstingen erbjuder.
Har själv inte haft det, men jag upptäckte det på min dotter och det gick att frysa bort och nu väntar hon sitt första barn. Men det är en lika viktig undersökning som Mammografin.

ullisen sa...

jag har själv haft cellförändringar men inte ens på samma karta samma hemska upplevelser som du.

en personlig och privat berättelse som berör på alla vis Jonna. väldigt mycket tack för att du delade med dig!

Anna-K sa...

Jonna - du har gått igenom mycket svårt i ditt unga liv.Du har fått kämpa - som vi andra tar för helt naturligt. Vill man ha barn så "skaffar" man barn säjer en del. När andra problem kommer också då blir det tufft.Ni har fått kämpa - men lyckan kom till er också så småningom - MILO guldklimpen. Hoppas ni har det bra - tiden går fort o imorgon är !/2 års-fest för lillen.

Magdalena sa...

Grymt bra uppmaning Jonna!!

Själv fick jag veta att jag hade den mildaste varianten i vintras, sen blev jag gravid (vilket inte var så värst planerat), så nu får jag och min älskade sambo vänta ett halvår efter att barnet (jag hoppas allt går bra) kommit till oss i början av November. För att återigen kolla om förändringen läkt sig själv eller behöver hjälp..

Stämmer in i din uppmaning, GÅ IVÄG OCH TA ERA CELLPROVER TJEJER!!

Anonym sa...

Hej Jonna! Jag blir både glad och orolig av ditt inlägg. Har själv blivit diagnostiserad med cellförändringar av typen 3, gjorde en leep-konisering för 1,5 år sedan. Var då livrädd för att detta skulle påverka min fertilitet men fick av alla nekande svar. Nu 1,5 år senare har jag och min sambo börjat försöka skaffa barn OCH det går INTE som planerat. Vi har försökt i sex månader men inget händer. Jag vet att det inte kan tyckas vara som så lång tid att försöka men jag är så fruktansvärt orolig för att jag inte ska kunna bli gravid och det skulle vara jordens undergång för mig. Jag försöker vara optimistisk och tänka på din solskenshistoria men samtidigt har jag en liten klump i magen som säger mig att något inte står rätt till med mig (upprepade infektioner, mycket mellanblödningar men trots detta "inga cellförändringar kvar"). Vill iallafall bara tacka för att du är en sån fin förebild!!

Kramar/Kattis

Ann-Katrin sa...

BRA Jonna!!! Det här behöver tas upp igen och igen och igen. Har själv tagit bort en rejäl bit av livmodertappen. Jag VET hur viktigt det är (att det skulle kunna försvåra vid eventuell graviditet hade jag dock ingen aning om men det är inte aktuellt ändå, och oavsett är jag evigt tacksam att de hittade förändringarna).

själv tycker jag dock inte provet är det minsta obehagligt, men även om så vore; Det räddar liv.

Anonym sa...

ÅGUD så orolig jag blev nu. Jag har haft lätta cellförändringar i ett år utan att de velat försvinna, de tror att det ska läka ut av sig självt men täk om de blir grava som dina...hua.
Enligt min läkare så är det 4 steg: lätt cellförändring, måttlig grav och cancer...tiden till cancer är 10 år så man kan enligt henne hitta det i tid om man tar cellprov. Hade du inte tagit cellprov på länge när de hittade dina grava förändringar??
Man kanske skulle skära bort de lätta förändringarna medans tid finns...hjälp.

Tove sa...

I Norrköping har de bra dropin-tider på MVC på Vrinnevisjukhuset. Perfekt!

Mandisen sa...

Du är grym som delar med dig av ditt innersta här på bloggen. Härligt för alla de som kommenterat att inte känna sig så ensam. Jag tror att de här problemen är vanligare än man tror och ändå pratar man inte öppet om det. Har upptäckt under graviditeten, förlossningen, och nu föräldraskapet att det finns mycket som man inte talar om... Jobbiga graviditeter, depressioner, amningsproblem, förlossningsframfall, osv, osv... Inte ens på MVC och BVC. Tur att vi har våra bloggar där vi kan berätta sanningarna om livet som kvinna, snarare än de "sanningar" vi matas med i tidningar, magasin och dyl!

Julia sa...

Väl talat! Jag missar aldrig ett cellprov, alldels för viktigt.
Stor stor kram till dig bara för att du orkade!

Jenny E sa...

Jag har fått konisera bort cellförändringar också, men ingen sa nåt om graden. Har bara hunnit med en koll efteråt som var bra - men han som skulle ta provet hittade först inte tappen! Sa sen att de tagit bort en rejäl bit och att den i princip är utplånad.

Jag försöker nu övertala sambon att försöka få ett andra barn - men tro om min tapp också är slapp då??