Sovit som en kratta. Eller är det så man skriver? Blir inte klok på svenska ordspråk och uttryck. I alla fall sov jag uselt. För varmt i sovrummet samtidigt som hjärnan gick på högvarv och jag drömde det ena och det andra som jag hela tiden vaknade upp ur. Sedan började magen värka. Ont som bara den har det gjort. Vet inte riktigt vilken del, finns så mycket därinne just nu som potentiellt kan köra ihop sig.
Idag ska vi alltså till Linköping. Kanske för sista gången för den här gången och för alltid om man har riktig tur. Ingen därifrån har ringt ännu så nu vågar jag på riktigt tro att det finns ett miniembryo som väntar på oss. Tänk vad stort! Om det hela vill sig väl och vi nästa år får en efterlängtad bebis så är det idag vi hämtar hem henne eller honom. Undrar vilket det är, vår lilla bebisbörjan? En pojke eller en flicka? Jag bir yr av tankarna. Helt gråtfärdig. Glad och livräddd. Jag kan vara gravid om några veckor! Och om det går bra får jag om några månader känna de där underbara sparkarna i magen igen. Som jag har längtat. Jag ska ligga i min going-up-going-down säng och göra just det, go-up-go-down -åka karusell med min bebis. Vi ska läsa böcker och se tokmycket film. Kanske ta upp broderandet igen o skriva oväsentligheter i bloggen. Vi ska ha så roligt bebis och jag!
Om allt går bra, först idag.
Och så sen.
tisdag 3 juni 2008
måndag 2 juni 2008
gäsp
Visst kände jag mig rätt sliten och trött av begandlingen innan själva plocket men det är inget mot vad stackars kroppen genomlider nu. Kan det vara vaggisarna? Dessa gevärskuleformade piller jag nu i ett par veckor får bekanta mig med? Är det progesteronet i dessa som orsakar en trötthet som inte i ord kan beskrivas? Gäspningarna är som oändliga avgrunder och saliven rinner likt en flod ner längs mungiporna och bildar avlånga pölar runt hakan. Och precis när jag torkat mig efter en stril kommer nästa. Herrgud vad trött jag är! Och då sov jag ändå en stund i eftermiddags när jag lagt mig för att ligga efter senast inkörda piller.
Eller så kanske det är efterdyningarna av allt som hänt? Har ju varit en handfull turer åt alla möjliga håll sista tiden så det är ju inte konstigt att jag är trött. Sova snart.
Det har precis slagit mig att jag antagligen, troligt- och förhoppningsvis ska få i mig en mini imorgon. Känns fantastiskt underbart roligt och otroligt läskigt samtidigt. Själva "ingreppet" är som vanligt när det görs där nere en mardröm för mig och speciellt rädd är jag att mitt cerklage på nåt sätt ska göra det svårare att stoppa in slangen. Har också hört att en opererad och därmed ärrad livmoderhals kan vara svår att hitta öppningen i så jag ber till Gud att jag slipper ett meckande där inne. Är liksom inte alls upplagd för någon hitta-hålet lek, även om jag efter igår känner att jag klarar allt. Vilket jag ju gör. Fast nåt extra strul behöver jag inte... snälla.
Men det absolut läskigaste börjar ändå när väl allt det där hemska underlivspillandet är över, själva väntandet. I drygt två veckor ska vi vänta innan vi vet om mini valt att flytta in, om min livmoder är gossig nog att bo i under d kommande 8 månaderna.
Om drygt två veckor vet vi om vi kan våga försiktigt börja drömma om ett levande barn att hålla i famnen. Hjälp.
Men först morgondagen.
Eller så kanske det är efterdyningarna av allt som hänt? Har ju varit en handfull turer åt alla möjliga håll sista tiden så det är ju inte konstigt att jag är trött. Sova snart.
Det har precis slagit mig att jag antagligen, troligt- och förhoppningsvis ska få i mig en mini imorgon. Känns fantastiskt underbart roligt och otroligt läskigt samtidigt. Själva "ingreppet" är som vanligt när det görs där nere en mardröm för mig och speciellt rädd är jag att mitt cerklage på nåt sätt ska göra det svårare att stoppa in slangen. Har också hört att en opererad och därmed ärrad livmoderhals kan vara svår att hitta öppningen i så jag ber till Gud att jag slipper ett meckande där inne. Är liksom inte alls upplagd för någon hitta-hålet lek, även om jag efter igår känner att jag klarar allt. Vilket jag ju gör. Fast nåt extra strul behöver jag inte... snälla.
Men det absolut läskigaste börjar ändå när väl allt det där hemska underlivspillandet är över, själva väntandet. I drygt två veckor ska vi vänta innan vi vet om mini valt att flytta in, om min livmoder är gossig nog att bo i under d kommande 8 månaderna.
Om drygt två veckor vet vi om vi kan våga försiktigt börja drömma om ett levande barn att hålla i famnen. Hjälp.
Men först morgondagen.
imorgon
Det blev en sväng till jobbet. En lite för lång en, eftersom jag trots bra planen fastnade i en hög som låg och väntade på mig. Fick det gjort i alla fall och måste säga att jag känner mig nöjd så här i efterhand. Bra också att jag visade mig där i någorlunda uppfräschat skick eftersom fredagen slutade så tvärt. Fick samtalet från RMC då med beskedet om hastiga plocket utan narkos och satt och storgrät skakandes bakom fördragna gardiner i ett bra tag medan frågande kollegor gick förbi utanför och undrade vad som hänt fröken duktig. Ja det blev minst sagt lite fel då och sen bara gick jag.
Hela tillvaron just nu känns lätt utomkroppslig. Jag svävar liksom på ovansidan och ser mig själv släpa omkring längs en lina. För på nåt sätt är det som att allt hela tiden är lite på gränsen. Minsta vindpust och jag ramlar ner. Men det har som tur är varit vindstilla idag.
Telefonen har hållit käft. Ingen har ringt. Så jag vågar mig nästan på ett försiktigt jippii och en lika tveksam segerdans. För nog antyder detta att tycke kan ha uppstått inatt i någon eller några av glasburkarna och att jag får tillbaka en mini imorgon? Hinner såklart skita sig fortfarande, och med mitt "trackrecord" skulle det ju inte förvåna någon, men så långt tänker vi inte ens. Nej nu ska vi endast vädra positivism och imorgon blir jag en så kallad ruvare!
Hela tillvaron just nu känns lätt utomkroppslig. Jag svävar liksom på ovansidan och ser mig själv släpa omkring längs en lina. För på nåt sätt är det som att allt hela tiden är lite på gränsen. Minsta vindpust och jag ramlar ner. Men det har som tur är varit vindstilla idag.
Telefonen har hållit käft. Ingen har ringt. Så jag vågar mig nästan på ett försiktigt jippii och en lika tveksam segerdans. För nog antyder detta att tycke kan ha uppstått inatt i någon eller några av glasburkarna och att jag får tillbaka en mini imorgon? Hinner såklart skita sig fortfarande, och med mitt "trackrecord" skulle det ju inte förvåna någon, men så långt tänker vi inte ens. Nej nu ska vi endast vädra positivism och imorgon blir jag en så kallad ruvare!
dagen efter dagen före
"Vi ringer imorgon om det inte blivit något" sa de igår och jag fattade först imorse vad det betydde. Kommer dö om telefonen börjar tjuta. Funderar allvarligt på att smyga iväg till jobbet en sväng. Marcus behöver inte få veta nåt. Han liksom läkaren tycker jag ska ligga och vila idag och visst, det tycker väl jag med, men jag vette 17 om jag pallar att vara här själv hela dagen och blåstirra på telefonfanskapet. Då är det säkert mer hälsosamt för mig att gå ut lite. Jag tänker att jag bara går dit en sväng. Promenad är ju bra. Behöver inte jobba eller så. Bara säga hej och hejdå och däremellan snacka skit ett tag. Magen känns just nu rätt bra. Vaknade av att det var ont men med tabletter klarar man allt.
Det känns rätt tomt att inte längre vara konstant stressad över spray och sprutor. Men å andra sidan ska jag ju nu i dagarna 20 sysselsätta mig med att pula in ett piller i pullan tre gånger om dagen. Det ni! Så mitt "jobb" är långt ifrån slut. Någon halvtimme efteråt ska jag ligga ner och jag undrar förvirrat vad någon i det här fallet betyder? Är det en? Två eller valfritt antal halvtimmar men minst en? Det intressantaste blir hur jag ska förklara min frånvaro när jag smiter in i en loge på jobbet och lägger mig varje eftermiddag när jag väl är där på riktigt igen. Nåja, det blir ett mindre problem.
Nu ska jag fundera klart över om jag orkar ta en promenad eller inte.
Svåra val här i livet...
Det känns rätt tomt att inte längre vara konstant stressad över spray och sprutor. Men å andra sidan ska jag ju nu i dagarna 20 sysselsätta mig med att pula in ett piller i pullan tre gånger om dagen. Det ni! Så mitt "jobb" är långt ifrån slut. Någon halvtimme efteråt ska jag ligga ner och jag undrar förvirrat vad någon i det här fallet betyder? Är det en? Två eller valfritt antal halvtimmar men minst en? Det intressantaste blir hur jag ska förklara min frånvaro när jag smiter in i en loge på jobbet och lägger mig varje eftermiddag när jag väl är där på riktigt igen. Nåja, det blir ett mindre problem.
Nu ska jag fundera klart över om jag orkar ta en promenad eller inte.
Svåra val här i livet...
söndag 1 juni 2008
följetongen går mot sitt slut
Nu är det över. Den här delen i alla fall. Jag har gjort mitt och Marcus sitt.
Det gick bra. Sköterskorna var snälla och läkaren lugn. Det var såklart fruktansvärt smärtsamt och nästintill olidligt hemskt men jag behöll lugnet. Låg stilla som ett lik och tänkte lugnt-tungt samtidigt som tårarna sprutade och lungorna väste. Att morfinet tar bort smärtan är en myt eller så vill jag inte ens tänka mig hur det hade kännts utan. Jag fick inte så mycket som jag kanske skulle behövt men hade nog fått mer om jag bett om det. Istället var jag väldigt mycket med under processen. Jag tittade på skärmen så gott jag kunde mellan tårarna och såg nålen vandra mellan blåsorna. Väldigt fascinerande och lite spännande i all sin hemskhet. 30 stycken tömdes! På högra sidan blev det till ett fipplande vilket gjorde så in i ***** ont, något som sitter i än. Det hela resulterade i 13 ägg, så jag är rätt nöjd med skörden. Efter ingreppet blev jag som väntat sorgsen men efter en halvtimmes hulkande var även det avklarat.
Mamma och pappa hämtade oss och vi tog en subway innan hemfärd. Har åkt förbi stället varje morgon senaste veckan och suktat efter gott-gott-i-gott-gott-mackan och nu som en skön punkt på eländet som det på många sätt varit fick jag mig så äntligen en.
Nu är magen ond och öm. Inte så konstigt med tanke på att det är Finska vinterkriget som har utkämpats där. Och Finland vann.
Tack alla för tummar och tankar!
Det har hjälpt väldigt mycket att veta att man inte är ensam på den här resan. En resa som förhoppningsvis tar ny fart och ändrar lite inriktning på tisdag då jag om allt går som det ska får tillbaka ett litet embryo i magen.
Fortsättning följer...
Det gick bra. Sköterskorna var snälla och läkaren lugn. Det var såklart fruktansvärt smärtsamt och nästintill olidligt hemskt men jag behöll lugnet. Låg stilla som ett lik och tänkte lugnt-tungt samtidigt som tårarna sprutade och lungorna väste. Att morfinet tar bort smärtan är en myt eller så vill jag inte ens tänka mig hur det hade kännts utan. Jag fick inte så mycket som jag kanske skulle behövt men hade nog fått mer om jag bett om det. Istället var jag väldigt mycket med under processen. Jag tittade på skärmen så gott jag kunde mellan tårarna och såg nålen vandra mellan blåsorna. Väldigt fascinerande och lite spännande i all sin hemskhet. 30 stycken tömdes! På högra sidan blev det till ett fipplande vilket gjorde så in i ***** ont, något som sitter i än. Det hela resulterade i 13 ägg, så jag är rätt nöjd med skörden. Efter ingreppet blev jag som väntat sorgsen men efter en halvtimmes hulkande var även det avklarat.
Mamma och pappa hämtade oss och vi tog en subway innan hemfärd. Har åkt förbi stället varje morgon senaste veckan och suktat efter gott-gott-i-gott-gott-mackan och nu som en skön punkt på eländet som det på många sätt varit fick jag mig så äntligen en.
Nu är magen ond och öm. Inte så konstigt med tanke på att det är Finska vinterkriget som har utkämpats där. Och Finland vann.
Tack alla för tummar och tankar!
Det har hjälpt väldigt mycket att veta att man inte är ensam på den här resan. En resa som förhoppningsvis tar ny fart och ändrar lite inriktning på tisdag då jag om allt går som det ska får tillbaka ett litet embryo i magen.
Fortsättning följer...
nu åker jag på plock
Snart bär det iväg. Mamma och pappa är här och ska skjussa oss dit. Känns mycket bra. Det andra känns sådär, men jag är lugn än så länge, även om rädslan bubblar precis under ytan. Koncentrerar mig på andningen som alldeles för lätt glöms bort märker jag. Nu ska jag lyssna en snabb sväng på finsk rock för att samla på mig den där lilla extra dosen styrka.
Ha en underbar söndag ni som kan.
Kram.
Ha en underbar söndag ni som kan.
Kram.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)