fortsättning följer

Det här är min egen lilla äggföljetong.

Idag på dagen fyra veckor efter att jag tog min första puff i näsborren och exakt två efter att hormon började injiceras i min mage har jag alltså åter varit och lämnat lite blod i Linköping och sitter nu som den gamla vanan det blivit och väntar till efter lunch så jag får veta svaret.
Idag måste hormonvärdet ha gått ner! Jag slutade hoppas häromdagen eftersom jag inte längre förmådde tro men nu har jag bestämt! Värdet MÅSTE gå ner. Dessa dagliga morgontrippar 5 mil bort gör mig tröttare än medicinen i sig, framförallt när det aldrig händer nånting och jag orkar snart inte bära mina kära ägg i ovissheten. Men tanken att de bara skulle kasseras allihopa och jag få börja om från början till hösten, nä den tänker jag inte ens. Det finns inte som alternativ. Alltså måste värdet ha gått ner tills idag. Bra va?!

Måndagar och fredagar är värst på RMC. Då är det alltid fullt i väntrummet. Och jag hatar att vänta i kapp!
Jag kände mig så himla ledsen idag där jag satt i min gröna klänning (försöker alltid piffa upp mig av någon konstig anledning) och kämpade mot tårarna. Skivan hade liksom repat sig och fastnat vid "jag orkar inte jag orkar inte jag orkar..." och hur intressant och spännande det än hade varit att avbryta den tryckande tystnaden med ett skrik och sedan börja tjuta som ett barn på golvet gjorde jag inte det. Satt bara och bet ihop. Tro fan att jag behöver bettskena.
Snälla nålsköterskan och jag är du med varann nu. Tror hon kan mitt personnummer utantill. "Hur mår du idag då?" frågar hon jämt. "Jo jag börjar tröttna nu" säger jag lika ofta. Och så skrattar vi till. "Men annars då?" undrar hon sen. "Annars är det bra" ljuger jag och hon nickar nöjt.
Sedan är det klart och jag går och tar bussen för att ta pendeln för att komma hit och vänta till efter lunch.