Känslorna börjar komma i kapp. Kanske är det tillströmningen av hormon i en annars nedreglerad kropp, för nog känns det mer idag. Eller så bara känns det ändå. Fram till i eftermiddag och dippen mådde jag nästan lite läskigt bra, eller det är åtminstone vad jag gärna vill att andra och jag med dom ska tro.
Dippen kom med dokumentären på trean, Tre systrar gör en baby, vilken verkligen rörde upp allt möjligt. Den handlade om Alex som efter sin cancer i livmoderhalsen blivit steril och nu skulle med hjälp av sina systrar få en efterlängtad bebis tillsammans med sin man. Ena systern skulle donera ägg och den andra skulle sedan om allt gick bra med medicineringarna och befruktningen baka bebisen i magen för att efter nio månader lämna till systern vars bebis det ju hela tiden var eller skulle bli. Den var väldigt intressant och bra, uppfattade jag även om jag grät mig igenom det mesta. Det är något med den där längtan som man kan ana och se hos vissa som så tydligt pulserar varenda sekund i mina egna vener. Det blir så påtagligt ibland. Allting.
Från att vara ett litet spännande projekt, något jag sysslar med istället för att bygga modellplan, till att handla om det, som det på riktigt handlar om. Vi ska göra en baby. Jonna gör en baby. Jag är i full färd att spruta kroppen full av hormon så att mina, som jag trodde, fullt fungerande stockar ska börja massproducera ägg. Jag är en höna som väntar på värpning och därefter ruvning. Kackel kackel i hönsgården jag.
Allt det här blev plötsligt så väldigt skrämmande när jag såg tre andra kvinnors oro och rädsla kring liknande (fast helt annorlunda) erfarenhet som den jag är på väg att skaffa mig. Har under de två senaste puffveckorna inte haft en tanke på en graviditet, nästan så jag helt glömt vad allt egentligen handlar om. Jag har bara puffat på. Men så plötsligt slog det mig, om allt går bra så blir jag med barn snart. Graviditet är såklart första stora målet. Detta efterlängtade välsignade tillstånd. Åtta månader av helvete. Vilken fantastiskt paradox. Och går det bra då så ska jag snittas efteråt. Inte heller finalen får gå naturligt till. Inte för att jag helt säkert hade önskat mig, eller känslomässigt klarat av det, men om jag ändå hade fått välja. Men nej. Jag måste klippas upp. Fast klipp på. Jag struntar ju i det. Egentligen. Bara min baby levande kommer till mig någon gång. Men nog känns det när det nu äntligen känns, väldigt orättvist allting.
Inte bara de grava cellförändringarna/cancern och oprationerna. Dumma urinvägsinfektionen som orsakar att bebis dör, sent missfall av pga nämnd op och band som opereras in för att förhindra upprepning av katastrof. Sedan efter år och månader av ihärdiga försök, längtan och väntan; spray och sprutor, äggplock och insättning. Vid graviditet (snälla Gud, hjälp gärna till lite här!) sängläge i månader och oro. Och så uppklipp och voilá! Baby. Resan klar. Om allt går bra.
Men det är inte synd om mig. Inte alls. Det jag precis beskrivit är den bra versionen. Första delen ett faktum och det där i mitten ett sorgligt sådant. Slutet är drömmen även om jag hade velat drömma om den en aning.
Men just nu känns det nästan som om det ändå lite är det. Synd om.
Fast som sagt. Det känns väldigt mycket nu.
4 kommentarer:
Jag såg om den dokumentären när det var försent. Det var synd, hade gärna sett den och gråtit tillsammans med dig, fast vid en annan TV.
Känner igen dina beskrivningar om sprutorna och känslorna. Första dagen var jag lycklig, sedan kom det gråt och sorg och rädsla i flera dagar. I dag är jag GLAD! Jag hoppas att det håller i sig.
jag tar min spruta 22:15 och även igår gjorde jag det själv. Vi var mitt uppe i en DVD (vi kollar Dallas jag och sambon och var mitt i det avsnitt där vi visste att Bobby skulle dö)När klockan blev 22 pausade vi jag gick och borstade tänderna och tog bort smink, sedan tog jag sprutan utan vidare och fortsatte se på Dallas. Jag hoppas att resterande sprutor kommer att gå lika lätt.
Hej hej
Tycker du kämpar på jättebra, det är jobbigt att behandla sig inför en IVF. Man mår riktigt dåligt mellan varven och blir helt slut i kroppen och humöret ska vi inte tala om!
Du skrev att du måste klippas upp när du ska föda barnet, varför då?
Kram från Sommartjejen
ivfp: Vad härligt att det gick så smidigt igår! Hoppas det håller i sig. Det kanske får bli Dallas varje kväll ett tag framöver :-)
sommartjejen: Jag fick ett cerklage inopererat runt livmoderhalsen genom buken jan 07för att förstärka mig inför en graviditet, så bandet sitter där det sitter och alla framtida barn (ska bli några stycken hoppas jag:-)) måste komma ut med snitt.
Visst är det synd om vännen, visst är det helt klart synd om dig/er efter allt som hänt! Ibland riktigt gräver jag ner mig i en privat tycka synd om mig själv dag, det går ju inte att vara starkast och full av hopp jämt, ibland måste man ju ha en dag full av ömkan för att orka med! Så ta en sådan ibland! hoppas, hoppas, hoppas att allt går vägen nu! Stor kram!
Skicka en kommentar