Sitter på jobbet. Betalat några räkningar, vilket är rätt kul när det inte handlar om egna. Det är skönt att ta igen missade timmar på söndagar. Att kunna sitta här i tystnaden utan minsta avbrott eller oro för att bli avbruten. Dessutom så slipper man garanterat (så när som) vissa halväckel som jag just nu inte kan ha med att göra. Skulle konfrontation ändå bli nödvändig kan jag inte ställas till svars för mina handlingar. Tillfällig men grav hormonförvirring är min ursäkt. Men för att slippa hamna där sitter jag alltså här, en söndag. Denna soliga och sköna morsdag.
Ska till mina små snart. De kommer ju inte till mamma. Även om de samtidigt konstant finns hos mig. Har nog mina små närmare än många andra mammor har sina. Men mina syns ju inte. Jag är en mamma i smyg. Den enda som vet är jag. Eller andra vet men ingen minns. Jag minns. Kommer aldrig glömma. Jag är en mamma till två små som förlorades. En förlorarmamma.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den här dagen. Varje mammas dag. Såklart skickar jag blommor till min bästa älskade mamma. Tänker på henne och önskar på ett sätt att jag kunde vara där och äta jordgubbstårtan jag vet att hon gjort. Men samtidigt kan jag inte äta tårta när det på ett annat sätt svider så.
Sist jag åt tårta på morsdag var 2006. Det var den riktiga, den finska. 14 maj. Det var i Finland och vi var många mammor där. Jag var den nyaste. Eller jag var på väg att bli. Dante var i magen och allt var sådär nästan lite för trevligt. Som en övermysig släktstund i en amerikansk film som flaggar för att resten kommer vara smörja (men som man ändå fortsätter titta på för mysigt är... mysigt). Alla ville titta på magen och det startades en vadslagning om bebis i magen var en pojke eller en flicka. Det var rätt jämnt minns jag. Vi skrattade och pratade. Jag fick massor av bra tips och råd från mina söta allvetande mostrar som alla klämt ur sig ett antal barn. Sedan. Dags för tårtan. Mormors jättegoda jordgubbstårta. Och mitt i en tugga, efter en annan helt vanlig en, rinner allt ut. Vattnet, hoppet, framtiden, livet. Jag vet det inte då. Men några veckor senare blir jag mamma på riktigt i samma sekund som min lille son, morfar hade rätt, dör.
Nej, jag vill nog inte äta tårta mer den här dagen. Inte på ett tag.
4 kommentarer:
Du var den första jag tänkte på i morse när jag vaknade o kände att det är min första mors dag...
Att jag måste rusa hit o gratta dig!! Kan tänka mig att man som mor "utan barn" kanske glöms bort eller så... hoppas att det inte är så för dig!
Nästa år!! Då firar du mors dag med barn i famnen, minst ett, både på finska o svenska mors dag o njuter mer än ngn annan kan göra.
Kramar i mängder - på just mors dag!
//Anna
Tack snälla söta du! Det där värmde. Mer än solen hade kunnat :-) Grattis till dig med!
Du skriver alltid bra men när du skrive oom dina små så skriver du aldelles fantastiskt.
Den dag du orkar...skriv en bok om det du har varit med om och det du är med om och hur du uppleer allt.
Jag tror att dina små är med dej både idag o på den finska morsdag, o alla andra dagar på året. Ingen kan se dem men antagligen kan du o Marcus känna dem.Det kommer ni alltid att göra. Nästa år så kommer ni nog att se en liten o fortfarande känna två! Lycka till!
O du, Grattis på Mors Dag! För du är ju verkligen mamma, vad folk än tycker.
Nikki
Skicka en kommentar