Ni är för fina! Eller inte för, bara så finast! Tack igen för all er glädje som åker rakt in i hjärtat på oss alla.

Milo sover. Kan om jag kisar ana ett förväntansfullt leende på hans läppar men inser snart att det är mig själv jag ser. Jag är så himla glad och förväntansfull! Har blåst upp ballonger hela kvällen (med pump) och spridit serpentiner överallt i lägenheten. Tveksamt är om någon annan än jag (och katterna) kommer uppskatta det imorgon men fint är det. Grunden till tårtan är gjord och nu står den ståtlig och vit under kupa i kylen i väntan på pyntet. Har provgjort kiwiblommor som jag tänkt ska förutom spritsade grädden utgöra någon typ av inramning av det hela och tror nog det kan bli mycket tjusigt. Sen skulle jag vilja skriva MILO med någonstans vid ljuset och tackar i stunden vår goda smak för att vi valde det och inte Santino som killens tilltalsnamn. Hade ju aldrig fått plats.

Idag har jag haft Viktoria till stor hjälp när sista sakerna skulle handlas och imorgon ska hon komma hit och dammsuga eftersom jag inte rör mig i sid eller framled. Fatta vilken fin människa! Det är ju sinnesrubbat att jag inte klarar något själv. Fast det är väl bara att vänja sig igen. Kan-själv-flickan får ta en paus och luta sig tillbaka, men vad svårt det är för hon vill ju kunna själv...
Marcus är på jobb i Dalsland och längtar hem. Vi saknar honom också och skulle helst haft honom här, men för nu är det faktiskt bra att han gör lite pengar åt familjen. För någon måste ju det med. Snart har vi dubbla hyror, flyttfirma och massa andra rätt saftiga kostnader att lägga till meritlistan och som bekant är inte jag den som drar kosing till kassan just nu.

Nä nu ska jag borsta en tand eller två och lägga mig bredvid underbara älsklingen som inom kort är en ettåring.
08:44 imorgon bitti kom han.
Förra året.

Om ni vill minnas med mig.
Dan före dan då.
En evighet och ett helt liv sen.