I eftermiddag åker jag och Milo till Marcus i Stockholm. Det blir biopremiär (Farsan) för oss stora och trevlig samkväm med släktingar för den lille.
Imorgon bär det hemåt och till jobbet igen.
Jag har insett att det bara är två veckor till den dagen som jag förra graviditeten ordinerades strikt sängläge. Nedläggning dag 1. Inte alls långt dit ifall det den här gången skulle bli samma villkor. Nu ska jag inte träffa min läkare förrän om tre så jag antar att jag åtminstone har en vecka extra på mig för rörelse. Måste ändå redan nu begränsa mig. Vill för allt i världen inte hamna i sjuksäng på sjukhus... Hellre vila hemma.
Jag börjar känna av sorgen igen. Sorgen över att aldrig kunna få vara "normalt" gravid. Det är de här tre första månaderna som känns någorlunda normala, men det suger verkligen att inte nu när de flesta andra börjar må bättre och kan slappna av, kunna få se fram emot en härlig tid med bula och bebis.
Jag vet att det där bara är småsint gnäll. Går det bra får vi ju världens belöning efteråt. Och det är värt allt!
Fast ändå.
Visst hade det varit härligt att kunna jobba på och sen övrig tid umgås med familj och vänner, gå på bio, kanske åka på semester någonstans eller bara gå på benen helt vanligt utan att ständigt vara rädd för att tappa det lilla livet...
Jag ska inte måla fan på väggen. Men känner att jag måste börja tänka lite mer realistiskt på tillvaron för att inte chockas totalt om däckning blir faktum. Kan inte låtsas hur länge som helst att jag kommer vara den där häftiga mamman på öf i höstas som med jättemage svepte upp sin snart två-åring i petter sprattelgubbe och sprattlade på så vi andra utan mage låg i lä.
Det är som det är.
Ska inte tänka mer på det där nu. Vara glad för vad jag har, för att jag fortfarande slipper ångest (ta i trä). Bara vara i nuet och ta sen när det kommer.
För det kommer.
16 kommentarer:
Jonna!
Förstår om du är orolig och tänker det värtsa, men försök att inte ta ut ngt i förväg. Vänta tills du vet mer (lättare sagt än gjort)...
Håller tummarna att allt ska gå vägen och att du kan fortsätta jobba under graviditeten och INTE bli sängliggandes!!
Fortsätter att tända ett ljus för er varje kväll!
Kramar Kicki från Norrköping
Hoppas verkligen att du slipper nedläggning denna gången.
Kram
Å vad jag håller tummarna för att du och ni slipper sängläget på ett bra tag till (helst över huvud taget)!
Kram på er
Jonna, tillåt dig att vara ledsen, att vara människa.
Vi drabbas olika, jag själv fick bröstcancer för snart 3 år sedan när mina killar var små, ovissheten... ja den tvingas vi leva med varje dag. Men, jag tror inte att vi bara kan stoppa undan. Man måste få vara ledsen, bekymrad osv bara det inte tar överhanden. Lika viktigt är det att leva med det vackra i livet, ta tillvara på ögonblicken, nuet, inte jämföra sig med andra.
Ta väl vara på dig du modiga tjej! Stor kram från Ingela
Inte alls konstigt att du är orolig. Måste vara hemskt att ständigt tänka på vad som kan hända. Försök vara så lugn du kan och inte för mycket bus med dina killar! Jag personligen tror säkert att detta ska gå bra.
Sköt om dig.
Många kramar till er alla.
Jonna, be inte om ursäkt för att du är ledsen och rädd. Det vore väldigt konstigt om du inte vore det! Det klart att du önskar att du kunde springa med bulan i vädret och jaga Milo utan att behöva fundera på det. Självklart har du rätt att skriva av dig om dina tankar. Låt inte "vissa personer" ta bort din rätt att skriva precis vad du vill i din blogg. Det är ditt val vad du väljer att publicera.
Jag tycker iaf inte att din blogg blir "tråkig" för att du skriver om dina rädslor eller orosmoment. Det är ju det som gör dig till människa.
Jag kan inte ens försöka förstå den smärta och sorg du och Marcus gått igenom och jag hoppas ärligt talat att jag aldrig helt behöver förstå det heller (för att förstå måste man ju uppleva det). Men du ska veta att du är en inspiration med din styrka, ditt mod och din målmedvetenhet. Jag tycker det är fantastiskt att ni har vågat och tagit er så långt.
Ta hand om varandra!
Kram Rebecca
Hej!Kikar in här lite då och då, tycker verkligen om din blogg!
Nu såg jag att du är gravid igen, stort grattis! Önskar dig all lycka!
Är själv mamma till två augusti-flickor och en liten december-flicka.
Nu får jag nog kika in varje dag för att kunna hänga med :-).
Så kul med biopremiär för Marcus och Dig och lite släktträff för Milo.
Du, det är inte småsint gnäll att känna oro inför ev sängläge även under den här graviditeten. Det är högst tillåtet att få berätta om sin oro. Kanske lättar det en aning genom att man kan få berätta om den under tiden fram tills du i steg 1 träffar din läkare om 3 veckor. Efter den träffen vet du ju lite mer inför resten av graviditeten. Visst är det bra att mentalt förbereda sig på vad som ev kan bli, men också viktigt att ha med i tankarna glädjen över att, när allt sedan gått bra, så har ni fått världens belöning en gång till.
Jag förstår så väl din sorg över känslan att inte kunna få vara ”normalt gravid”, men Jonna jag blir samtidigt så imponerad över dig och hur du tänker och resonerar. Att parallellt med din oro ändå kunna tänka tanken att inte måla fan på väggen, att ta problemet när det ev kommer och till dess vara glad för det du har, och att bara vara här och nu och njuta av det.
Vem vet, det kanske inte alls blir något problem under resten av din graviditet!
Men att med jättemage svepa upp sitt barn i petter sprattelgubbe det är väldigt få kvinnor förunnat, jag hade aldrig fixat det, inte ens med vanlig icke-gravid mage!
Jonna, vi finns här och ställer upp till 110 procent för dig och er med våra ord och tankar!
Stor varm kram till en av de strongaste kvinnor jag vet! //Maggan1
Jag hade havandeskapsförgiftning med mina två första barn och var nästan säker på att det skulle bli likadant den tredje och sista gången, men tji fick jag:)
Det är bra att ta upp oro och fruktan i ljuset och titta den i vitögat, men som sagt försök att inte ta ut det värsta i förväg. Ta varje dag som den kommer. Det kan ju mot alla odds bli så att du slipper sängläge denna gång. Tror vi är många som både önskar och ber att du ska slippa!
Kram på dig och bebben:)
/MM
Hoppas verkligen att du slipper sängläge igen , och håller tummarna att du kan få ha en vanlig graviditet, och må bra hela tiden.Men förstår din oro , men vänta tills läkarna säger sitt. Ha så trevligt i Stockholm bra koppla bort orostankar så mycket som möjligt.Du är inte gnällig!!Göra sånt som du tycker är kul. Och SJ skötte sig VA? Gott omen. Hoppas filmen var bra o ni hade roligt i Stocholm.Jämför dig inte med andra, du är BRA JONNA TOPPEN en KÄMPE! Kram
Jag hoppas så att ni får en liten frisk bebis och allt går bra. Jag har följt din blogg länge och gråtit och skrattat med er. Jag kommer från Norrk också men nu utflyttad så jag tycker det är himla mysigt att se bilder från staden:-)
Jag fick en liten Sigge med ivf för sex månader sen och min äldsta är nu sex. Jag fick dem trots dåliga odds. Jag håller tummarna för er.
Kram Mia
www.miasuniversum.blogspot.com
Jag vill bara skicka dig några tankar om just våra tankar:
Vår hjärna är så extremt lojal med oss att vad jag än tänker så gör den allt för att tillfredsställa mig... dvs tänker jag negativa tankar så kommer den att göra allt för att det ska bli som jag tänker och tänker jag positiva så gör den allt för att tillfredsställa det, det här är vetenskapligt bevisat och syns även fysisk när man filmar hjärnan vid experimentet; det växer taggar vid negativa tankar och "frukter" vid positiva :-)
I min värld betyder det att jag vill vara väldigt noga med vad jag tänker och känner och jag väljer att gå den positiva vägen för då kan det bara bli bra :-)
Kram
Lisa
Jag förstår verkligen att du är orolig, och tycker du har all rätt i världen att vara det. Vill bara säga att en så att säga "vanlig graviditet" inte heller är utan oro. Risken att något händer finns ju för alla, och i dessa informerade tider vet man ju allt som kan gå snett. Mardrömmar, illamående (nio månader), foglossning och trötthet - så var min graviditet. Samtidigt som den såklart också var mysig, förväntansfull och ganska lugn (om det är någon gång man får lov att fokusera på och gnälla över sin kropp så är det väl när man är gravid..).
Vill inte på något sätt nedvärdera din oro och dina bekymmer, bara påminna om att de där som går runt med magen i vädret och ser så harmonisk ut på stan inte alls behöver ha det så lätt...
Jonna, låt känslorna och tankarna komma som de gör...det blir bara kaos i kroppen annars om du försöker vara någon du inte är!
Får du det alltför tungt med själen, så be om hjälp ~ att prata om sin oro och få förståelse för den gör som bekant underverk.
Varmaste styrkekramen, Chrisse.
Önskar dig all lycka med graviditeten. Det är jobbigt att tvingas ligga mycket under graviditeten. Du får titta på filmer, läsa och ta en dag i sänder.Nu är det många år sedan jag var din situation men man har ju bara att gilla läget. Kanske du kan börja skriva en liten barnbok till den lilla i magen?
Lycka till , snart kommer våren då brukar det kännas lite lättare.
Kram/Karin
Tänk på vad lycklig du är som i alla fall har chansen att få ett syskon till Milo. Min fd sambo var otrogen mot mig när vår son var 3 månader, han flyttade från oss när vår son var 6 månader. Nu är jag ensam med en 10 månader gammal son och jag kommer aldrig, aldrig någonsin att ens få chansen att ge honom ett syskon. Jag fick inte ens uppleva hur det var att vara riktigt, helt rakt igenom, lycklig första (och enda?) gången jag fick barn. Du har väldigt mycket att vara tacksam över. Men jag vill också säga att jag förstår din oro och man måste få oroa sig för sina problem! Jag hoppas att allt går bra för er alla!
Skicka en kommentar