vill berätta en sak

Det finns en grej som närmaste vänner och familj fick ta del av för en dryg månad sen.
En rolig grej som jag inte riktigt själv har fattat än.
En grej som jag velat berätta för er men som jag samtidigt plötsligt en dag kände var alldeles för privat för att delas här via skärmen.
En grej som just nu tar mycket av mig i anspråk och som jag därför vill tjoa ut till den jag möter.
Grejen är den att vi väntar barn igen.

Oh shit.
Är det sant? tänker jag först.
Visst är det det, svarar jag sen.
Om allt går bra ska våra små däruppe och älskade Milo få ett litet syskon i augusti.

Som sagt är det lite svårt att begripa ens för mig eller oss. Jag (vi) har iskallt väntat på att det en dag om ett tag ska kännas rätt att tina upp ett av våra frusna embryon för att få hoppas på ytterligare ett till barn. Hade inte en tanke på att det plötsligt skulle kunna fungera utan minsta ansträngning eller planering, så som det faktiskt fortfarande gör för de flesta. Man har inte det efter att en gång för att få gåvan graviditet (som det för mig är) och det som förhoppningsvis följer -behövt pula i sig hormon, odlat ägg, plockats på desamma och sedan fått ett underbart litet befruktat tillbaka som kom att bli till världens vackraste lille son.
Men så blev det alltså.
Och nu väntar vi barn!
En plutt.
Plutt är i början än. I tolfte veckan. Många kallar tiden som följer den säkra perioden, men för oss är det lite annat. Vi väntar på faran. Om några veckor börjar det bli kritiskt och jag orkar inte riktigt tänka på det än. Hoppas på något bra och att vila kommer räcka. Vila, positivt tänkande och täta kontroller.
Sängläge? -helst nej tack.
Ska träffa min läkare snart och vi ska tillsamammans planera övervakning och åtgärder för framöver. Vilker känns bra.
Men jag ska inte dit i tanken än.
Är just nu gravid med en fantastisk liten ettåring (om två dagar) och en underbar man vid min sida och dessutom utan ångest varje sekund vilket är rena himmelriket i jämförelse mot hur jag vet att det kan vara. Trots dagliga kräkningar (så fick man testa hur det är också) vecka efter vecka och fastlåst rygg är det här drömmen.
Så jag är glad! Superglad!
Mirakel sker och nu bor det ett i mig.
Så hoppas bara att allt går bra och att vi i augusti får välkomna ytterligare en liten en till familjen.
Går något fel kommer jag behöva erat stöd lika mycket som jag önskar eran medglädje nu, så därför känns det bra att berätta den här grejen. Även om det fortfarande ibland känns som något jag bara drömt ihop. Och det är väl så det är med riktigt goda nyheter att man måste nypa sig blå i armen för att förstå.

Snart ska jag ringa stora m och sedan gå och lägga mig bredvid min lille som redan sover så sött.