20100810

Tionde augusti alltså. Det är det som gäller. Just nu. Hoppas sen med. Kommer sikta på den tionde som dagen då vi äntligen ska få möta vår nya lilla kärlek. Idag är det faktiskt exakt tre veckor kvar. Nedräkningen har börjat. Åh herre min vad det känns overkligt. Milo och våra andra små ska få ett litet syskon och vi ett till barn. Fatta stort. Barn föds hela tiden och det är så det ska vara, helt naturligt men vilket mirakel varje gång! Det är större än man kan förstå. Underbara barn!

Vi gjorde ingen tappkoll. Litar på att den håller och gör den inte det så kommer jag känna det och antagligen rusa in. Nu är det inte längre katastrof om något skulle hända i förtid även om det såklart helst inte ska det och för min skull bör bandet sitta intakt hela vägen i mål, men som sagt det finns ingen oro just nu att något skulle vara fel därnere så då slapp jag fläka ut mig. Gött så.

Farfar är i stan. Han är på liten promenad med Milo nu när Marcus är och tränar. Känns bra även om jag kanske mammanojjar lite när jag hör alla odjur till bussar och bilar köra förbi. Men klart de klarar sig själva och farfar är van vid gbg-trafik och Norrköpings vägmonster är ju inget i jämförelse.
Den här noj-känslan och oron tycker jag har eskalerat senaste veckorna, är det kanske vanligt mot slutet av en graviditet? Minns inte från sist och då hade jag ju iofs inte mitt hjärta vandrandes utanför kroppen.