post nattmacka syndrom

Har precis ätit mitt nattamål. Måste äta mellan elva och tolv för att inte vakna mitt i natten av att magen kurrar. Vaknar ju av massa andra anledningar redan och det räcker resonerar jag och trycker i mig en macka till. Nu är jag mätt.
Det blir en natt till i vardagsrummet, känns mycket trist och så överskattat detta med att sova själv, men sovrummet alltså, det är för varmt. Fortfarande. Luften hittar inte dit av någon anledning och jag måste tanka sömn på alla sätt. Dessutom så är det knepigt när Marcus vill sova tidigt och jag inte kan det och ska in där och bröta ett par timmar in i hans sömn vilket får mig att känna mig jättestörig och jobbig. Jag är en värkande koloss och att lägga mig, gå upp eller vända mig är ett projekt som borde få grannen under att undra. Och när jag då gör allt det där flera gånger om innan jag hittar en ställning som håller ett tag, ja det stör mig helt enkelt att jag stör någon annan. Då får det bli xtrasängen. Här inne är det faktiskt fantastisk luft just nu. I morse när jag vaknade nästan frös jag. Nja inte direkt men jag fick krypa under påslakanet i alla fall. Härligt.

Imorgon klockan 1000 är jag hos läkaren. Får se om jag får något datum. Tror inte det men jag hoppas. Tycker det är trist att de har börjat hålla på planerade snitt-datumen. För mig skulle det underlätta mentalt så mycket om jag fick en dag att fokusera på. Nu går jag omkring och är lite rädd hela tiden att något ska börja och då det inte får göra det på mig, ens så mycket som det kanske skulle kunna göra på någon annan planerad snitt-syster är det ganska tufft att konstant tänka och oroa sig för det också. Framförallt när folk på gatan (väldigt ofta) kommenterar med saker som -vilken dag som helst nu va?!? -nu är det dags väl? -inom den här veckan? etc.
Det är rätt fascinerande hur man blir allmängods på kommentarmarknaden som gravid. Plötsligt kan vem som helst säga vad som helst om ens kropp. Gick över en gata för några veckor sedan och då sa en passerande kvinna till mannen hon gick med -Herre Gud! Den där kvinnan såg ut att kunna föda vilken sekund som helst! Högt och tydligt sa hon det. Jag hörde varenda stavelser och på många sätt stör det inte alls, men samtidigt. Jag menar, varför måste man? Och om man måste, varför inte göra det med lite hyfs, dvs tyst. Framförallt när jag har svårt att gå blir det ännu jobbigare, känns som att folk sprider ut sig pekar och viskar som att jag precis just då ungefär varje sekund av min promenad är på väg att "poppa" och att ingen då helst vill vara nära.
Jag hoppas som sagt att jag efter imorgon kan svara på alla frågor liknande -Dags närsom va? med ett självsäkert -nej faktiskt inte, 10:e (?) augusti kommer hon.