onsdag 28 juli 2010

intervju -nightlife

En av finalisterna ----> finnjonna

Var och fick mina nålar av snälla barnmorskan (tror jag hon är, om inte så borde hon vara det) Annika. Känner fortfarande ingen skillnad men ger de en chans till på fredag annars får vi snacka annat. Kurva kördes och bebis hjärtljud lät bra, jag hade rätt starka förvärkar så en läkare ville kolla tappen men den var stängd som innan. Ingen påverkan således. Skönt att höra, då är sammandragningarna mest bara jobbiga, de gör ju inget bus iaf.
Nu ska jag fortsätta vila. Min mamma är här snart, känns bra.

4 kommentarer:

Bella sa...

Vad säjer raraste mamsen om barnbarnens bästa när svärsonen mår så dåligt. Borde hon kanske försöka prata lite fint me honom om ditt-barnens-hans känslor o behöv. Tror din mamma är klok o har nog sett-förstått-tänkt en hel del genom livet, är jag fel ute nu? så ber jag om ursäkt men nån måste göra nåt radikalt

Gråa musen sa...

Inget är som en mors kram hur stor man än är. Krama och krama och lipa om du behöver. Min mor dog förra året. Ingen kunde trösta som hon. Så passa på att tanka mammakramar. Det är underbart för själen. Din bäbis är färdig förutom vikten. Jag hade tidigarelagt om jag var du. Du behöver inte vara modig tills du svimmar. Kram

Anonym sa...

Hoppas nålarna ger effekt snart!
Jättebra att bebis hjärtljud låter bra. Du har starka förvärkar säger du, ja det är ju inte så konstigt att du mår lite pestigt just nu då. Bra att tappen håller sig ok,
Nu har säkert din mamma kommit så nu får du avlastning, vilken morsa du har, hon är precis som du enastående måste jag säga!
Ser på livebloggen att Marcus jobbar ikväll, det är ju verkligen positivt. Hoppas det är början på en positiv period igen!
Ha det gott och kram till er från Maggan1

Lotta sa...

Det gör mig ont att läsa om hur dåligt du mår! Det är så tråkigt att Marcus också har det jobbigt med sig själv. Det verkar som om ni inte kan mötas i era respektive behov just nu. Om det är någon tröst, så tror jag att det är så för många. Det ÄR slitigt att ha en aktiv liten kille som har sina skiftande behov, må så fysiskt dåligt som du gör, vara översköjd av hormoner och kroppens förberedelse inför den stundande förlossningen. Om du kan så tillåt dig att få känna att just nu är det lite mer än vad du orkar bära, gråt ut smärtan allt vad du förmår och ta emot så mycket hjälp du kan få (om det är en kram, ett tröstande ord eller tidigareläggande av snittet). Det är ok att inte alltid orka. Har du ork och möjlighet så kanske det är en idé att få någon form av professionell hjälp vad gäller att hitta tillbaka till er kärlek och längtan efter era barn, så att ni kan få uppleva samhörighet istället för som nu ensamhet på varsitt håll. Det viktigaste just nu är dock, tror jag, att du tar hand om dig själv, bebisen i magen och lille Milo. Jag önskar att ni kunde dela denna känslosamma, fantastiska och svåra tid tillsammans. Finns det något ni kan mötas kring och finnas för varandra? Om det så bara är en endaste sak så kan den göra en stor känslomässig skillnad för er.
Tänk på allt du gått igenom (du och Marcus har gjort så mycket för mig som också har mist ett barn sent under graviditeten. Tack för att ni har vågat visa er sorg så naket och öppet!!!), allt fantastiskt du gör varje dag och på den fantastiska person du är. Var rädd om dig och lova att deleta alla bittra kommentarer som ju inte har ett dugg med dig att göra, bara med de som skriver dem.