synd om?

Mig?
Nej inte dugg faktiskt. Människor är det kanske synd om men inte mig specifikt. Är så lyckligt lottad och vinner dagligen högvinst när jag vaknar och inser att jag är jag, att Milo är min son, Marcus min man och magen full av liten bebis som snart ska komma till oss.
Jag släppte fram en härlig förlösande gråt (rekommenderas) i ett par timmar någonstans mellan 3 och 6 inatt, lät det skvalpa över lite på morgontimmarna med och sen dess känns det bättre. Gråter i min ensamhet för att jag har ont och fr att jag därför känner mig som en sämre männsiska som inte kan, inte orkar, inte vill, men jag är inte dålig, inte sämre, snarare mycket bra och framförallt extremt lyckligt lottad.
När jag nyss satt fast i badkaret och inte kom ur på en kvart var jag snubblande nära känslan tycka synd om, men sen duschade jag lite mer med varmt, skönt vatten och tänkte att det hade kanske varit jobbigt om jag suttit där med kalla strålar rinnandes över mig.
Samlade kraft och lyckades till sist häva mig upp och ur. Det hela var rätt komiskt faktiskt och jag fnissade närmast hysteriskt när jag för femtielfte gången kom jag på varför jag inte bör sitta ner när jag duschar (och ändå gör jag det). Speciellt inte ensam hemma.



Nu är jag ren och luktar så gott. Milo är på promenad med Päivi och jag kunde inte vara gladare över att ha vänner som hon!


Appropå glad.
Med risk för att starta en tryckvåg av avundsjuka på sina håll, vill jag bara berätta att min pappa ringde och berättade att han nu fixat biljetter och bokat hotell (svit!) till mig, Marcus, Milo och fröken ofödd. Vi ska till Puerto Rico på Kanarieöarna om ett halvår! Hela familjen ska med, vi ska fira pappas födelsedag och bara ta det lugnt och njuta. Som jag har längtat efter en avkopplande semester med bad och äntligen verkar det bli av! Appropå glad alltså. Jag är mycket glad för det också!
(Ser ni det blå? Däri ska jag plaska som jag aldrig plaskat förr.)