jobba lugnt och lite varning!

Väntar på att Vicky ska komma och se efter Milo i några timmar så jag kan jobba igen. Var där även igår och körde hårt. Märkte tyvärr att det nog inte kommer hålla länge till. Jag kan inte ta det lugnt. Dras omedvetet med i ett tempo som jag känner inte är riktigt bra för mig (oss) just nu. För det går ju inte att ta det lugnt på arbetet. Eller jag kan inte. Arbete är ju motsatsen till ta det lugnt. Och har man som jag varit borta i ett och ett halvt år och längtat efter att få jobba så blir det ännu svårare med tanken att softa fram i korridorerna.
Jag hoppas som sagt att jag inte behöver bli strikt sängliggande redan om några veckor men samtidigt är det så att vi inte vet var gränsen går och varken jag eller min läkare är villiga att ta reda på det. Därför måste vi tänka förebyggande. Precis som sist.
Den här gravidieten skiljer sig inte (än så länge) ett dugg från den förra. Det var inte mer kritiskt då än vad det är nu. Alltså det är lika kritiskt nu. Därför vet jag i princip vad som väntar.
För det gick ju bra sist och om det gjorde det för att jag låg eller om det hade gjort det även med viss rörelse vet man inte. OCh kommer aldrig få veta. Jag kan bara hoppas att min läkare anser efter kollen om någon vecka att det räcker med att varva sittande och liggande vila resten av tiden och att jag kanske får lov att börja rulla innan v 28 den här gången. Det skulle vara så skönt! Sen om jag vågar göra det får jag ju se. Vet tyvärr av erfarenhet att läkare inte alla gånger kommer med livräddande råd...
Jag säger inte att jag har det jobbigast i världen! Eller ens jobbigare än du. Kan mycket väl förstå att illamående i 9 månader inte är någon hit det heller. Och jag ÄR tacksam! Det tror jag väl ändå att ingen på allvar tvivlar på! Detta är det mest underbara som kan hända och händer. Och slutar det bra så är det såklart värt allting!
Men.
Jag ser fortsatt lätt avundsjukt på alla höggravida som kan gå och det är bara för att jag inte kommer kunna göra just det själv i någon större utsträckning.
För den skull är inte tacksamheten ett snäpp mindre och jag säger heller inte att den promenerande gravidon har det bättre än jag. Hon kanske mår jättedåligt när hon gått klart. Jag vet inte. Vet bara vad och hur det känns i mig och det kommer även ni få veta. På gott och på ont.

Skriver detta för jag vet att det förkommer viss allergi, eller vi kan kalla det överkänslighet, mot gnäll här och var. Och spår av gnäll är något jag faktiskt kan garantera kommer finnas och skvätta härifrån. Ibland kanske i riktigt stor dos.
Så ni som redan nu känner att det kliar i ögonen får ta vistelsen här på eget ansvar för jag kommer inte att filtrera. Känns det gnäll, skriver jag gnäll. Fast ler samtidigt tacksamt inombords för det mest fantastiska jag (vi) återigen får chansen att uppleva!