Jag måste backa lite.
Kommer inte bära Marcus till Skandia imorgon och just nu verkar det som om just det skulle behövas plus lite till för att säkra hans framträdande där.
Hans onda har blivit ännu värre.
Och det är ett helvete.
Han mår såklart inte bra, kan ju knappt ta sig fram pga smärta i rygg och ben för att inte tala om vad det gör mot humöret som lite lätt uttryckt inte är det bästa efter veckor av konstant ont. Så visst skitjobbigt för honom. Jag förstår det. Men fan vad jobbigt det börjar bli för mig med!
Och det är min blogg så jag kommer använda mig av den för att pysa ut egognäll, så det så.
Det känns som att jag får vara den som på nåt sätt ska försöka styra den sjunkande skutan framåt, fixa med lägenhetsvisningar, nycklar till nya, val av tapet där, besök på förskolor, måste komma ihåg att ringa om uppsägning av ditten, kontakt med datten och mitt i det jobba i en strulig miljö och hela tiden samtidigt se till att Milo har det bra. Har det bäst! Sötaste, lilla älsklingsungen som är i sitt esse. Går överallt, upptäcker ännu mer, smakar på mest och klättrar på det som blir över. Hans höjdpunkt är nu och det känns så hemskt att jag inte orkar eller hinner med. För jag har visserligen inte SÅ ont, lite foglossning dör man inte av, men magen tynger, cerklaget värker och allt det tillsammans med att se sin stora älskling ha så ont gör mig orolig och ledsen. Marcus diskar och fixar bäst han kan, vi hjälps åt så gott det går. Men det går fan inte bra just nu.
Har sagt att det är hans tur att försöka få lite hjälp, avlastning från något håll eftersom det alltid annars är min sak att styra med det också. Är det inte mina kära föräldrar så är det mina kompisar, min moster, kusin eller min nånting annat som ställer upp och jag kommer behöva deras hjälp tids nog så..
Fast det lutar nog åt att vi kommer åka till Gävle i veckan ändå. Om vi kan. Om Marcus orkar. Jag kan och vill inte åka själv med Milo och mage men vet att det skulle vara så mycket skönare för alla inblandade (oss tre iaf) med ett par dagar där. Så jag hoppas vi kommer iväg för här hemma tar och gör vi slut på varann. Sakta men säkert.
Så. Färdiggnällt för nu.
Till roligare saker.
Solen skiner och det är underbart väder idag! Jag ska snart ut med världens bästa Milo och njuta järnet i mina nyfilade fötter som är lena som hans stjärt.
Jag mår kanske inte så bra alls, men mina fossingar... där kan vi prata om två som mår som prinsessor just nu. Och det är inte fy skam! Verkligen inte.
Mer fotvård åt folket!
17 kommentarer:
Skickar power-kramar genom cyberspace!
Gnäll på du bara. Ut med det. Är det inte alltid så att det på något sätt alltid är vi kvinns som får skutan att gå vidare när skeppet sjunker. Allt som bara måste göras men som fan inte karlarna ser. Det vågar man ju knappt inte säga högt i dessa jämnställhetstider men faktum kvarstår att 75% av alla kvinnor man frågar tycker att de har största ansvaret för hemmet. Kan känna rent spontant att det borde i ert fall finnas hjälp at få i hemmet av kommunen. Jag menar två sjukskrivna i samma familj. Jag fick hemhjälp när jag var sjukskriven när min största var baby. Men det var på 80-talet och med dagens indragningar på allt så finns väl inte den hjälpeb kvar. Men Jonna sötaste kolla. All hjälp man kan få är ju bra. Om så bara att få hem mat ett par gånger om dagen. Pöss och kramis
hej jonna!
jag har läst din blogg en längre tid och tycker att den bra eftersom den är så mänsklig. du behöver inte känna att du måste redigera bort gnället eller ledsamheter heller för den delen. för livet är ju så här, så verkligt och skoningslöst utan något rosa flufffluff som gör det mjukare och mer hanterbart.
ditt gnäll känns faktiskt uppfriskande i all sin ärlighet. ja, att du vågar gnälla offentligt är härligt och legitimerar åtminstone mitt eget gnäll. gnället är en ventil där det som skaver och retar upp oss får möjlighet att pysa ut. kan man kanske dra det så långt så att man kan säga att gnället gör oss till bättre människor (ja, låt oss göra det:).
Samla all er smärta och uthärda några timmars resa till Gävle, ni kommer säkert inte att ångra er. Kryp in i bastun, den verkar säkert gått för er båda och med lite barnvakt kan ni ägna er åt varandra en stund.
Kram Annapanna
Usch, skickar styrkekramar till er och hoppas på bättring snart. Nån hjälp behöver ni ju.
Men vad tungt ni har det. Två vuxna som har ont. Det är INTE kul. Men du tjejen - det är inte ditt ansvar att lösa allt. Det är ju risken när det är du som är den som är hemma/varit hemma och har koll på allt. SÄG IFRÅN! Ta hjälp! Och se till att ni delar upp det som måste göras. För tänk på att du faktiskt har en bebis i magen som måste tänkas på. Jättetrist att han har ont i rygg och ben men det är inget som ett barn kan förloras på (hårda ord sorry) bara för att han ändå gör saker. Du däremot min vän, du MÅSTE ta det lugnt. För du har fler att tänka på.
Hoppas ni hittar en lösning. Pronto!
Tycker om att läsa ditt gnäll. Skönt att se att man inte är ensam och att få dra alla tunga lass själv. Berätta gärna vart du gjorde fotvården. Jag var på Sussies Styling Team och det var verkligen inte värt de 400 kr jag betalade!!
Man har såklart rätt till hjälp i hemmet i en sådan här situation. Saken är bara att oftast måste man strida för sina rättigheter även här. Men jag tycker helt klart att ni ska ringa till kommunen. Om ni inte känner att ni vill göra det för egen del, så tänk på Milo. ..För honom blir det mycket bättre om ni får avlastning och kan ägna er åt honom istället.
Kram.
Hej. Men det måste finnas något som hjälper Marcus vad sa läkaren? Det är synd om er båda och ni behöver hjälp. Marcus kanske behöver mer vila sitta på tåg ingen vila vare sig för dig eller honom. Jg tror att Marcus gör så gott han kan liksom du. Reumatism Becterews är jävligt , så sök hemhjälp ett tag. RUT-avdrag t.ex.
Hans släkt kanske inte ställer upp men det finns annan hjälp. Du har ju dina föräldrar det har inte han kanske. Och inkomst behövs i familjen antar jag. Krama Milo-go
Vad sa läkaren om Marcus smärta då?
Han hoppades ju på hjälp.
Men gnäll du bara, det är bra att gnälla ibland, man behöver det också. Det är jobbigt för er båda, men ni har ju varandra och den grund ni byggt på är stadigare än många andras. Så håll ut, bakom varje skugga finns det ljus.
Gnäll på .. det brukar kännas lite bättre när man fått ut all "skit".Jag tycker som Grå musen - försök att få hjälp i hemmet, det skulle säkert bli bra för er alla.Hoppas det blir bättre med Marcus "onda" kropp, o din också skulle behöva lite balsam.Hoppas ni kan komma iväg till Gävle - lite "mamma" hjälp är värdefullt för er just nu!
Jaa, du Jonna, nu verkar det ha kört ihop sig lite.
Marcus med all sin värk och stelhet, och du med din (underbara) mage som tynger, ditt cerklage som värker och så lite foglossning. Men som du själv säger, man dör inte av något av det här, men det tar på krafterna, fysiskt OCH psykiskt då allt kommer samtidigt. Och viktigast mitt i allt är att Milo får den uppskattning och uppmärksamhet han är så väl värd! Även att Ni försöker hjälpas åt så gott Ni kan så förstår jag att det känns jobbigt och tufft. Ändå måste man fortsätta att försöka var och en efter sin förmåga och ork. Ni hade ju faktiskt behövt lite hjälp med diverse vardagssysslor. Det är ju lätt för mig att säga, men inte desto mindre sant. Tanken på att ni alla 3 åker till Gävle några dagar är mycket god! Det finns väl direkttåg från Norrköping till Gävle, och är normalt ett bra transportsätt, man sitter bekvämt, man kan röra sig om man behöver, man kan luta stolarna och avlasta både rygg och magmuskler. Ni behöver miljöombyte, och för Marcus värk är det ju perfekt att åka dit så han kan få rejäl värme i sin värkande rygg och ben i dina föräldrars bastu! Och Ni får vila och avlastning. Åk iväg dit , så att ni inte kör slut på varandra för ni behöver varandra mer än väl just nu!!
Till dina prinsessfötter – så härligt det låter! Blev det en skön promenad i solskenet i eftermiddag? Och kanske en god fika?
Köp hem någon god ”hämtmat” till kvällen och bädda in er i soffan och se någon trevlig film eller liknande på TV.
Många varma kramar till er alla tre plus lille Plutt och var nu riktigt rädda om varandra!
//Maggan1
PS Fortsätt gnäll när och om du känner för det! Och det är inte gnäll, det är en säkerhetsventil som vi alla behöver.
Det är väl klart att du måste få gnälla, fast jag skulle nog snarare säga att du ventilerar känslor vilket är en nödvändighet. Se till att ni åker till Gävle för lite nödvändig avlastning. Bara några dagar kan göra underverk när man är slut.
Följer din blogg med värme, var rädd om dig.
/Emma från Kalmar
Tack för din ärlighet! Den betyder så mycket!
Är dina föräldrar pensionärer?
Klart man får gnälla.
Nu måste du vara rädd om dig och lilla magen.
Skickar lite styrkekramat till er alla.
Önskar dej kraft,stressa inte upp dej,inte bra ;)Och gnäll så mycket du vill vad har man en blogg för annars :)
Trevlig lugn helg önskar jag dej.
Jag vet att det finns olika läger vad gäller "hushållsnära tjänster"(vilket trist uttryck), men när jag läser om er situation. Där Marcus har djävulskt ont och du måste ta det väldigt försiktigt så hade väl en härlig själ kunnat göra underverk för hela familjen!
Jag minns när mamma låg på sjukhus med barn nummer 4. Vi andra tre och pappa fick hem en snäll äldre dam som både bakade, städade och såg till oss. Det var på 70-talet. Då min kära mams dog för några år sen bara 60 bast kan jag inte fråga henne, men tror att kommunen gick in den gången och stöttade!
Det är ta mig tusan inte klokt att vi inte får vara lite hjälplösa utan måste vara så himla präktiga. Trots att jag är superoptimist till min person gnäller jag ibland, och med ALL rätta;)
Gnäll kan vara väldigt konstruktivt, hehe...
Kram till er alla fyra!
/Madeleine Moberg
Skicka en kommentar