söndag 15 juli 2007

amputerad

Det händer fortfarande att jag rusar in i lägenheten när det hörs bebisskrik i trapphuset. Jag tror helt säkert i en ytterst kort men intensiv sekund att det är min bebis som gråter och att jag måste fort in för att trösta. Sen kommer jag på att det är grannfamiljen som fått tillökning och att de enda bebisarna som väntar på mig är våra älskade fyrbenta hårtussar, Stella och Akilles. Och hur underbara de än är så saknas det nåt i vår familj. Vi kommer alltid vara amputerade. Alltid vara någon kort.

Just nu är känslan av saknad väldigt påtaglig. Det här skulle vara den första underbara sommaren med vårat barn! Enligt plan A skulle vi ha en kille på tio månader och enligt B en liten tjej på tre. Men då båda planen sket sig får vi snällt sitta och hoppas på C.
Aldrig har ett fyrhjuligt åbäke som en barnvagn väckt så starka avundsjuka känslor som den gör idag. Nere i trapphuset står en dubbelvariant. De har två barn! Lyckliga satar. Strö salt i såren, gör det! Fast vadå, jag vet ju att det är jag som är skadad. Klart vagnen ska stå där. Med vår skokartong till hiss finns inte nåt annat alternativ direkt. Och lite "kul" är det att låtsas ibland när det är riktigt tungt att den är min... som sagt, det är jag som är skadad.

Längtar så innerligt efter plan C; gravidillamående, 20 kilos övervikt och sedan en rosa levande bebis som skriker, skitiga blöjor, sömnlösa nätter och en lerig vagn att släpa upp och in i den alldeles för trånga hallen eftersom p-platsen där nere är tagen.
Snälla snälla snälla ödet eller vem det är som bestämmer, låt det bli vår tur snart.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag håller alla tummar jag har att ni snart blir föräldrar!

Ha trots allt en bra söndag.
Kramar till dig.

Anonym sa...

Hej Jonna

Vet precis vad du går igenom och tiden efter vår första ängel vad rent jävlig. ALLA andra var gravida eller hade en liten, det värkte i bröstet och jag ville bara skrika!!! Sorgen och saknade blev rent fysisk, det slet i min kropp och det kändes som om jag skulle explodera när som...

Jag har sån "syskonblues" att jag knappt kan tänka på annat. Jag vill ha de där vaknäterna, nerskitna byxorna och såriga bröstvårtorna... Valkar och ömmande kropp, att alltid lukta gammal spya och sur mjölk, att knappt orka ta sig in i duschen...VILKEN LYCKA DET VORE!

Vi får se vad framtiden bär med i sitt sköte för oss...

Till nästa gång, ha det så bra du kan, sköt om dig efter bästa förmåga och många kranar till dig

finnjonna sa...

Tack anna! Hoppas din söndag var bra med!

annaj: Ja ge mig såriga bröstvårtor också och ett konstant os av spya ;-), vilken lycka och vilket himmelrike det vore!
Jag hoppas och så länge jag gör det är allt möjligt! Det är så sant det där att saknaden blir fysisk, det värker av den i min kropp varje vaken minut.
Kramar och all världens lycka till dig!

Anonym sa...

När du skriver känner jag din saknad och din sorg...
Säger som jag sagt tidigare att jag verkligen hoppas och verkligen tror att det är er tur snart!
//Kram Magdalena