Även om man är överens om ett upplägg, en uppdelning eller annat måste man stundtals eller så ofta man nu behöver få gnälla/klaga/konstatera fakta kring situationen anser jag.
Själv är jag väldigt delaktig i upplägget här hemma hos oss och kan ändå ibland bli så trött på i peincip allt det innebär! Jag kan svära mig blå för att jag ännu en skrikig kväll ensam måste lösa det själv. Just då spelar det ingen roll att jag var med på det innan för just då är det apjobbigt och det kunde jag inte veta då.
De flesta av oss jobbar på ett jobb (i vanliga fall) och är förhoppningsvis med på att göra just det -ändå är jag av den åsikten att vi alla måste få spy vår galla över villkor, lön, ansvar eller vad nu just då stör oss trots att vi en gång valde skriva på anställningsavtalet.
Så tycker jag ock jag lever som jag tycker.
25 kommentarer:
Man får jättegärna spy galla över en jobbig situation, det är väl det bloggen är till för. Men måste man inte då också förstå/ta emot läsarnas råd, tips och idéer utan att bli arg och upprörd och bara vilja höra sånt man själv känner är rätt. Du kan ju inte ta att ngn säger emot dig, du precis som din M vill HELA tiden blir bekräftade och vill inte höra talas om ngt annat!
Om jag läser din blogg och du uttrycker att saker är jobbiga så kan jag antingen skriva att jag känner igen mig och förstår precis vad du menar, men du är toppen ändå Jonna....Eller skriva, tänk så hör, mitt tips är at du bla bla, men det passar inte dig har jag samt många andra fattat.
Gör som en tidigare läsare, stänger ner din blogg...
MVH sara från cyberspace
Håller med, alla får klaga hur mycket det vill! Eller som en vän sa, klagande/gnällande är bara en sorts kommunikation och den behövs också. Oavsett vad det gäller. Sen vill jag bara säga att är man så öppen med sitt privatliv som du och M är på era bloggar och i intervjuer, berättar om relationstrassel och familjerådgivning osv ja, då öppnar man liksom dörren på vid gavel för kommentarer. Och att då vänta sig idel lovord är lite förmätet tycker jag. Skulle jag själv blotta mig för allt och alla är jag säker på att jag inte bara skulle få påhejare och glada tillrop utan en hel del välmenad kritik också... Så det tycker jag inte borde komma som någon överraskning för någon av er. Är man offentlig så får man ros - och ris. Så är liksom reglerna. Sen kan ni ju välja vilka kommentarer ni publicerar på era bloggar. Att gå ut och försvara varann på respektive bloggar är bara komiskt, tycker jag. Jag är glad att ni delar med er av era liv, det är nyttig, rolig och framför allt underhållande läsning! Sen har jag också åsikter om saker och ting som du/M skriver - det öppnar ni ju för! Men de behåller jag för mig själv just nu. Lev väl!
Jag håller fullt med dig om att man trots självvald sits och att ens problem egentligen borde klassas som I-landsproblem - så måste man få klaga över sitt eget då och då. Alla måste få göra det.
Sedan, med risk för att trampa på tårna fast jag inte menar att göra dig illa, tycker jag nog att du och Marcus får skylla er lite själva. Ni har valt att göra era privatliv offentliga genom bloggar, artiklar om att ni ska gå i parterapi m.m. Då kan man inte riktigt säga "Men sluta säga så då!", när alla ni bjudit in har kommentarer om det ni skriver. Ni har, på gott och ont, bjudit in oss andra till ert vardagsrum. Och när det blåser hårt får ni helt enkelt kämpa på framåt och gilla läget. För man kan inte bjuda in till dans för att sedan selektivt välja danspartners...
Du får gärna hoppa över att publicera det här om du tycker att jag kritiserar er och inte vill visa andra det. Jag ville mer kommentera det till dig och Marcus. Jag är ett superstort fan av er och vill er inget illa! Men jag mår lite lätt illa när ni talar ut här och var, och blottar allt privatliv och sedan så måste Marcus "försvara" dig i sin blogg. Ni kan ju inte vara så naiva att ni inte trodde svenska folket skulle lägga sig i ert förhållande när ni öppet går i terapi?? Eller?
Och en sak till; jag förstår att ni inte godkänner rent elaka och hotfulla kommentarer. Men i ditt inlägg känns det lite som att du hotar oss läsare. Att om man lämnar det minsta negativa omdömet så får man inte komma med. Då kanske det är dags att välja; blogga för bara dig eller blogga för alla?
Stor kram från Göteborg
Helt rätt och sant! Vi måste ha rätt att ventilera hur vi känner och mår utan att stenar kastas på oss och vi degraderas i vårt vuxenliv! De sundaste människorna är dem som kan sätta ord på hur de mår och livet går ju upp och ned för oss allihopa!
Kram
/Maria
Håller med helt och hållet. Ibland behöver man älta av sig lite. Det ÄR jobbigt med småttingar, jag har en 2-åring och en 7-månaders som är världens underbaraste men ibland är man så sjukt trött att man bara vill spy på allt.
Boktips: Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten.
Finns på Adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172321350
Den ger också tips på hur man tar sig ur "hålet". :o)
Klart man måste få gnälla när man är trött. När man är trött och less behöver man extra bekräftelse att man finns och att någon ser att man drar ett lass.
Kramis!
Bra! Så är det, helt rätt. Så bra av dig att skriva hur det verkligen känns så att sådana som jag kan känna igen mig och inte känna mig så ensam. Tack för det!
kramar i cyberrymden
Låt inte det negativa ta bort nåt ifrån dig. Du vet ju vad du tycker å tänker. Du behöver inte rättfärdiga dig. Dom som inte tycker om det dom läser kan ju faktiskt låta bli. Håller med nån som skrev att bloggandet blir nån slags ventil. Och de här är DIN ventil. Vi andra kan ju bara vara glada att vi får dela den med dig. Love and Peace
Helt rätt Jonna, livet på jobbet, hemma, ja lite överallt kan vara tröttsamt ibland och vad passar då bättre än att ventilera det hela lite genom att skriva ner det.
Hejsan, du har så rätt så, just nu arbetar jag med rådgivning och jag tror att hur mycket man än sitter och ger råd så spricker dessa råd förr eller senare. Jag har följt din blogg ett tag p.g.a att mitt lilla barnbarn är 3 månader yngre än din son. Hon har det också hemskt tufft emellanåt med en man som oftast inte är hemma, att jag sedan bor bara några kvarter ifrån henne gör att vi ibland kan vara 4 händer istället för hennes 2. Råd till henne ger jag sällan för jag vet att det är upp till dom två att lösa situationen på det bästa sätt dom har kommit på. Visserligen kan hon vara som du aptrött men till det kommer ju inte mina goda råd till någon vidare nytta. Hon tycker som dig att det är skönt att komma hem till Mamma ibland och hon vet att jag ställer upp så mycket jag kan och orkar. Jag tror att Svenska avundsjukan är farlig och man får handla efter vanligt bondförnuft. Första året i ens barns liv är jobbigt nästintill mycket besvärligt medan det ibland och oftast är mycket härligt. Du rider ut detta bra tycket jag och har sunda åsikter vilket gör att du kommer att köra på i den takt du orkar. Killen din börjar bli stor nu och snart vänder det totalt, sen kan ni bara njuta hela dagarna av att du är hans Mamma. Nu skall jag ta hand om våran lilla gnällspik ett par timmar och jag lär vara trött när han åkt hem. Ha det gott och Puss På Näsan till lillprinsen.
Jonna! Flytta isär: har aldrig hört
så dumt. Att Marcus jobbar mycket, ja det gäller att jobba medan jobben finns.Pengar, ja dom är bra att ha!
Skulle vi långtradarhustrur vara sämre mödrar, för att Kärleken ligger ute på vägarna. Jodå, vi klagar vi oxå! Den rätten kan man väl få ta sig ibland.
Du/Ni verkar vara så bra föräldrar
till Milo.
Gnäll på om det lättar, vi andra ska skita i det. Och det ÄR frivilligt att läsa Din blogg. Jag gör det varje dag, Du skriver sååå bra!
Kram till hela familjen.
Birgitta
det finns en bok som heter "Kärlekens fem språk" av Gary Chapman, säljs på Marcusförlag (vilket i sig är lite roligt). Den har hjälpt många par från nyförälskade, till gamla strävsamma par och nyblivna föräldrar. Jag är själv trebarnsmamma, mina första barn var tvillingflickor, och jag och min man har varit gifta i 19 år och har båda läst den boken några gånger. Naturligtvis är det inte bara den som hjälpt oss, men den är bra i alla fall.
Jag tror på er relation.
/Monica
Jag håller helt med dig Jonna,
alla människor har rätt att klaga.
Och alla människor har rätt till att leva sina liv på det sätt som dom själva vill.
Jag följer din karls blogg regelbundet och har tittat in hos dig några gånger.
Måste säga att jag tycker det är hemskt synd att ni alltid får stå i blåsvädret bland människors åsikter hela tiden.
Tycker ni redan har haft era jobbigheter så det räcker och blir över.
Men det är väl så, både du och Marcus har vettiga åsikter, är starka individer och vågar berätta om era problem, det sticker väl i ögonen på människor antar jag.
Det är lätt att bli begravd utav dåliga åsikter och tyckande människor, ett hett tips jag har är att du/ni skriver ner ord som berör från människor som beundrar och uppskattar er.
Det är klart att man får klaga! Man måste få tala om att saker är jobbiga. Jag skickar massa styrkekramar till hela er lilla familj!
O vad fina bilder! Du ger mig sån stirka Jonna. Själv är jag på 5:e dagen Puregon. Alla tankar spökar, men jag har sån vilja inom mig.
Allt finaste till er.
Jag tror inte att det spelar någon roll hur man än gör, folk har saker på att klaga på ändå.
Jag har en sambo som jobbar 50-60 timmar i veckan, vilket jag visste innan vi fick barn. Jag visste hur upplägget skulle bli, jag har själv valt att ta "marktjänsten" laga mat, tvätta och städa & visste från början vad det skulle innebära men ändå jävlar vad jag klagar i bland alla har vi bra & dåliga dagar, alla har vi mer eller mindre ork olika dagar och då får jag skäll för det -jag har ju själv valt det.
& jag har skrivit nedlåtande saker om min sambo, jag har skällt gormat, svurit & velat strypa & då har jag fått skäll för det.
Men det alldeles för få täbnker på att en blogg är en ventil, att bara sätta ord på sina tankar, sin ilska, sina funderingar lättar på trycket. jag är ingen bitch hemma, visst får sambon höra det ena och det andra, men inte på långa vägar det jag kan skriva i min blogg & det är just det. Bloggen är som en kurator, en relationsräddare.
Ibland vill man bara skriva sitt, inte få några åsikter, ibland vill man höra att folk har det likadant, ibland vill man få positiv kritik, men mest av allt vill man bara skriva av sig!
Fortsätt skriva av dig Jonna, du behöver det lika mycket som jag! Du gör ett strålande jobb, jag känner igen mig mycket i dig och dina känslor & jag VET att ni vet bäst vad som är bäst för just ER just nu. & detta är ju bara en period i ert liv, det kommer lugnare perioder, perioder då du är borta mer än Marcus. Kärlek är så stort & att låta varandra utvecklas & få "köra sitt race" föder kärlek -se på Martin Stenmark & Hanna Hedlund!
Puss på dig & underbart söta Milo!
Jag håller inte med dig i allt du säger men i det mesta.
Jag tycker inte att det är ok at " skrika och gapa" på det som är överenskommet. Däremot tycker jag att det är helt ok att i lugn och ro berätta om hur du upplever att det är och hur du känner för du kunde inte veta innan hur det skulle bli. Det kan ingen.
Jag tror att diskussionen måste vara på nivån Hur löser vi detta?
Det är inte ok att du ska känna så här så ofta och det är inte ok av din man att låta dig ha det så här så ofta. Utan ni måste lösa ert Hur gör vi precis som alla andra måste göra
Lycka till
Självklart måste man få spy ut lite skit över det som känns jobbigt och tungt. Det känns så mycket bättre efteråt. Bättre att få ur lite ur kroppen, än att det ska ligga där och gnaga. Fatta så många förståsigåäre, tyckare och människor med pekpinnar det finns där ute... Varför lägger de ens ner tid på att läsa blogginlägg eller liknande som upprör dem, och varför i hela världen bryr de sig om att lämna de totalt onödiga kommentarer som de verkar göra.
Jag står på din sida Jonna, håller med om och känner igen mig i mycket av det du skriver. Du är en alldeles underbar mamma, även om det känns superjobbigt ibland.
jag älskar läsa om allt gnäll!! (även om jag inte tycker att det är så fasligt mycket). Fortsätt med det. Det hjälper oss andra gnällspikar :-)
Sen rensar det ut också. För det är verkligen skitjobbigt det första året. Och hur jämställd man än är så är det ju i de allra flesta fall mamman som är hemma det första året och därför får ta det största ansvaret. Alla har dessutom inte ett 9-17 jobb. Hur många yrken finns det inte där man både jobbar natt och helger. Alla med den typen av yrken kan ju inte byta jobb bara för att man får barn även om det är jobbigt för den som är hemma! Så heja er och gnäll vidare!
På ett jobb kan man förhoppningsvis hitta andra lösningar som passar båda parter bättre. Så även hemma.
Något man gått med på tidigare kanske inte funkar när det väl gäller. Så var det för oss. Vi har fått omförhandla våra prioriteringar och våra scheman gång på gång på gång på gång. Det handlar inte längre om vad som är viktigast för mig eller maken - utan även för oss alla i familjen tillsammans. Det som kändes bra i teorin har inte alltid funkat i praktiken. Så är det bara. Det handlar om att GE och att TA. Kompromissa. Ställa krav.
Det ÄR jobbigt att ta hela dagar och sedan kvällar och nätter själv. Det ÄR jobbigt. Oavsett om det lät bra i teorin. Du är stark och en supermamma, Jonna. Men även en sådan orkar inte allt i längden. Glöm inte bort dig själv. Jag gjorde det. Det höll på att sluta illa...
Jag har haft ensam vårdnad om min dotter sedan hon var ett år. Eftersom jag är man slapp jag amningen! Egen tid har jag haft ont om, men upplevelsen att se sitt barn växa upp i en trygg och kärleksfull miljö uppväger det. Min dotter har haft en dags frånvaro från dagis, förskola och skola tillsammans. Hon är alltså en otrolig frisk tjej. Hon är 11 år och går i femman. Önskar jag haft det som du vad det gäller umgänge med släkt. Vi har ett par vänner och en hel del kompisar här i Norrköping i alla fall.
Jag fixar allt hushållsarbete själv. Bör också skriva att jag är 68 år och pensionär och av den anledningen behöver jag inte så mycket ”eget liv” som du.
Snart Jonna kommer det en tid då du kan se tillbaka på hur det var med ett leende på läpparna. Visserligen kommer andra problem med åren, men de tror jag du/ni lätt fixar.
Ha det
Bosse
Du har helt rätt. Man får gnälla, klaga etc, var som helst och när det känns som så! Och om man kunde sia in i framtiden så hade åtminstone jag tänkt, planerat och gjort på annorlunda sätt när det gäller vissa saker. Men facit har man inte förrän efteråt!
Du är en strong tjej som står för vad du tycker och säger och lever så också!
Ha det gott! Kram från Maggan1
Trist att höra att du får så mycket neggo kommentarer...
Kan tänka mig att det tar onödigt mycket energi från dig att läsa sånt.
Håller tummarna att det upphär nu!
Kram
/M
Hej Jonna!
Självklart är det okej att gnälla och klaga emellanåt. Sedan är ju avtal uppsägningsbara. Om man inte trivs med sitt jobb och är evigt klagande...kanske är det då dags att säga upp sig? Sedan har jag lärt mig av snart 10 år, vi träffades tidigt, i min relation att gnäll och tjat och ilska och allt vad det är sällan hjälper. Det blir bara värre. Istället acceptans, ödmjukhet och respekt. Man kommer helt enkelt längre med det. Nu vet jag ju inte EXAKT vad du avser i bloggen, men ändå. Tro mig, min man och jag har varit allt annat än sams MÅNGA gånger. Jag har gnällt och hållit hus MÅNGA gånger och gör det fortfarande, men mer sällan. Åh nej, nu kommer jag också med tips, fel av mig. Men jag vill nog bara stötta upp dig. Första tiden med barn är APJOBBIGT. Jag vet för jag fick en 2004 och sedan TVÅ på samma gång 2008. Det har varit SÅ JOBBIGT många gånger, intensivt är bara förnamnet och i början med tvillingarna så bråkade min man och jag MYCKET. MYCKET. Men man tar sig igenom. Man lunkar vidare längs stigen. Men man får inte glömma: att man alltid har ett val. Du väljer varje dag din dag. Så tror iallafall jag. Du är en fin mamma till Milo. Hur mycket du städar och pysslar hemma betyder ingenting, skit i det. Om DU tycker att Marcus är borta för mycket så får ni prata om det...men om bara alla andra tycker det så skit i dem. Bry dig inte så mycket om oss i cyberspace. Vi vet ju egentligen inte vem du är. På riktigt. Vilken paradox hela detta inlägg är. Sorry. Jag gillar iallafall din blogg och din mänsklighet. Mycket. Stor kram från en mamma till en annan.
Hörru Finnjonna,
du är inte bara klok som en bok..inte heller som en bokbuss! Du är klok som ett helt bibliotek =))
Om nån tycker de är "Dr Ruth" på nätet så är det väl deras behov, du behöver inte ta nån skit!
se det som deras problem, ignorera mera!
KraKram!
Från en äkta LappMaja
//Maria Skiddi/Skellefteå
Skicka en kommentar