onsdag 9 september 2009

bajsa utomhus

Inte en helt klockren liknelse kanske, men ibland känns det om att jag sitter där på huk i kylan och klämmer medan människor spatserar förbi.
Pratar om det här med att blogga.
Att öppna sig och spilla ut det privata offentligt.
Berätta för okända om sånt man annars bara pratar med sina vänner om och ge dessa, de okända, chansen (själv ta risken) att se, bedöma och kritisera.
I och för sig tycker jag väl en blogg är mindre offentlig än en artikel i en av landets största tidningar och hade jag fått välja, efter det jag vet nu, hade kanske inte vissa saker behövt trycksvärta.
Men jag kan inte bestämma allt och hoppas att det vi nu på varsitt håll valt att spilla om vårt förhållande i alla fall kan hjälpa eller stötta, förutom oss själva, även andra. Känns nästan lite förmätet att önska så, men tror att det är just så det funkar, när det funkar.
Och det funkar oftast.
Att blogga var till en början min pysventil och är det till stor del fortfarande. Min extralunga om ni vill, med litet hål i och ett lock för.
Känns det tungt, spiller jag lite och det känns genast lättare.
Är jag tjurig, tjurar jag en sväng och slipper göra det hemmavid igen.
Undrar jag något, undrar jag det här och får omgående och tacksamt ta emot en massa bra råd om vad göra eller inte.
Skriver jag om något viktigt och gör det bra (händer faktiskt :-)) får jag via mail och kommentarer veta att jag satt ord på någon annans tankar och känslor och därmed hjälpt och kanske tröstat vederbörande i dennes situation.
Bloggen är fantastisk är den fungerar!

Jag bloggar min blogg och ska fortsätta göra så även om tanken om något annat snabbt slog mig tidigare idag.
Min blogg är en stor del av mitt liv och som sådan alldeles för värdefull för att slarvas bort eller stängas ned vid storm.
Min blogg är också till viss del Er och Ni en del av den. En väsentlig del. Jag uppskattar era ord här väldigt mycket! Ert stöd när det är svårt betyder ofantligt för mig.
Samtidigt har jag en stilla önskan till er få, som bara vill kraxa elakt -gå och gör det där jag i början av detta inlägg bajsar.
Det här är mitt liv. På gott och på ont. Ni gör bara det senare och vill det säkert med.
Men jag synar er.
Så helt ödmjukt nu -försvinn.

Kvinnan ringde aldrig tillbaka idag så jag har mina tummar i skruvstäd om att vi får tag i henne imorgon innan det blir dags för avfärd.

Att jag och Milo åker till Gävle över helgen är bestämt sedan länge och känns trots eller kanske just pga omständigheterna som en bra sak att göra. Jag är inte ensam om det beslutet, rätt långt ifrån faktiskt, men behöver inte förklara mig mer, om ens så mycket.

Nu ska jag sova. I säng. Bredvid Milo, i sin säng. Underbart att vara nära även om det innebär mindre sömn.
Marcus tar soffan. Sedan ett par nätter.
På så vis får i alla fall han sova igenom hela istället för att vi båda är uppe och trampar när lillkillen hojtar till.

Kram och god natt.

21 kommentarer:

Anonym sa...

Jonna, förstår att du kanske tycker att vissa saker inte behövt någon trycksvärta. MEN jag hoppas och tror precis som Du att det som publicerats kan hjälpa eller stötta såväl Er själva som andra. Det är inte förmätet att önska så, utan jag tror det funkar så!
Jag är så glad för oss, men framför allt för dej, att Din blogg är din pysventil och jag hoppas verkligen den får fortsätta att vara det, till gagn för oss dina vänner i cyberrymden, men framför allt för dej själv. Vi är hur många som helst som stöttar dej och vill dej allt gott i tillvaron. Tillsammans med Milo och också tillsammans med Marcus! Ni är värda allt gott i tillvaron efter allt som varit. Jag vädjar till dej, stäng inte ner den när det stormar. Jag har missat vissa delar inser jag ikväll, som det är med ”Malene”, men shit the same, verkar inte alls vara värt att ta del av och då spelar det inte någon som helst roll. Det är viktiga saker som betyder nåt, det som du tycker är viktigt, skitprat kan vi vara utan! Håller med dej om att dom som bara vill kraxa en massa skit kan göra det var som helst, men inte här på din blogg. Vi behöver inte skiten, vi vill dela din sanna glädje och sorg, resten kan bajsas ut på annan plats! Och du – det tycker jag inte du behöver be ödmjukt om – be dom dra åt h-e, där passar dom bäst (ursäkta, men jag blir så fruktansvärt arg på elaka och illvilliga människor)!
Hoppas, hoppas du/ni får kontakt med kvinnan på ”parterapin” innan ni sticker iväg i morgon. Och även om jag var lite tveksam i tidigare inlägg så självklart respekterar jag ditt/ert beslut om att åka iväg till Gävle! Jag varken behöver eller vill ha någon motivation till beslutet, som jag skrev förut – det är något som bara rör Er!
Hoppas ni alla tre får en god natts sömn, så ser jag fram mot att få höra dels om terapeuten och dels om resan till Gävle i morgon!
God natt-kramar från Maggan1!

Gråa musen sa...

Älskade modiga Jonna. Om man nu får säga så till någon man inte ens känner. Du är en kvinna med stora kunskaper om mycket. Du har erfarenheter som man som människa egentligen skulle besparats. Det är det många som har. Jag tror att alla människor går igenom någon form av kris. Mister någon närstående. Du har valt att lufta dina känslor och erfarenheter. Vissa människor är inte mogna nog att inse att alla har sina mot och medgångar i livet. Men det du gör är stort. Du skildrar en resa en vardag som berör. De som inte förstår. Försök att kasta dem där de hör hemma på mognandets väg. Jag tror att alla som är vid sina sinnens fulla bruk har största respekt för dig och din familjs situation. De som inte har det. Skit i dem som sagt. De fattar inte än. Du har gjort och gör ett jättebra jobb. Men ni har gått igenom alla helvetes kval. Jag säger som jag sa förra veckan. Om ni inte behövde gå i samtal så vore det konstigt. Samtal behöver alla. Terapi faktiskt de flesta någon gång i livet. Det är ytterligare en resa ni kommer att göra tillsammans. Ytterligare en sak som ni kommer att ha gemensamt. Ni är underbara. Ni är som alla andra. Ni är unika. Allt på samma gång. Det här är din historia. Den som inte fattar det kan kolla in en annan blogg. Nätet är fullt av dem. Stora, stora styrkekramen med all respekt.

Elin i Björken sa...

Hej!
Vad ni får gå igenom! Man kan tycka att ni sedan länge fått er beskärda del av prövningar.

Kramis

Elin i Björken

Anonym sa...

Jonna, jag har en så ohyggligt stor respekt för dig. Verkligen.

Allt gott.

LT

Anonym sa...

Hej Jonna! Vet inte vem du skall kalla "idiot" av de jag läst publicerade , ingen kan jag tänka mig. Läste Marcus i tidningen igår kom hem sent,o blev väldigt rörd vackert skrivet , ni skall kämpa och det är ju mycket bra. Skäll inte på folk som vill väl , inget blir bättre det sa jag till min bekant när hon var värre ute än du (misshandel mm. o därför är jag nu anonym tills allt ok) Bra att i tar tag i problemen i tid innan de biter sig fast jag tror att ni lyckas. Hoppas du får sova nu ett par nätter . Sen att få perspektiv på tillvaron brukar hjälpa tillsammans med familjeterapeuten.Skriver även blogg , men mest på en debattsida och får mothugg ordentligt ibland de
men använder ett annat språk. Inte amonym för ros skull. Vi är skötsamma människor o alla kan råka illa ut.
Krama Lilla Milo mycket! Lycka till sign y

Anonym sa...

Det gör gott för er båda att du reser iväg. Ni är två vuxna och kloka personer och jag tror säkert att ni löser detta till det bästa. Gör inget förhastat bara!
Jag önskar verkligen att ni blir riktigt lyckliga tillsammans igen, alla tre.

Anonym sa...

Kära, kära Jonna.

Det är inte allt så konstigt att det blir såhär efter allt ni har gått igenom. Klokt av er att börja i terapi redan nu. Tänk bara på att man kan behöva prova flera innan man hittar en terapeut som det funkar med.

Klart att det kommer att ordna sig för dig och din fina Marcus.

Många kramar till dig Marcus och Milo.

//Sigrid

annac sa...

heja dig. strunta i dem som gnäller.

du är förmodligen deras ventil på nåt vis, om det nu hjälper att tänka så. förmodligen vågar de inte "bråka" med den i sin närhet det berör.

kram, skit i att det är offentligt, konstigare saker än att par bråkar har hänt. varje dag typ... haha..inget nytt under solen direkt. keep up the good work, du har ett bra grundhumör, var rädd om den energin. =)

Anonym sa...

Känner att jag måste skriva nåt.
Vet egentligen inte vad.

Jag önskar att jag kunde komma på nåt bra, nåt fyndigt och framförallt något som tröstar, peppar och förklarar för dig hur skönt det är att följa din vardag för vi har genomgått samma helvete.

Du är en fighter och det kommer lösa sig på bästa sätt. För ni tar ju tag i problem när de uppkommer. Problem finns där för att lösas heter det så vackert. Hur lösningen blir det vet vi inte idag. Det vet ingen av oss, vad döljer sig bakom nästa krön. Det vill vi heller inte veta!

Snälla Jonna, gör det som känns bäst för dig/er. Blogga för egen vinning inte för vår. För viktigast i slutändan är att du kan gå med huvudet högt. Det finns i detta samhälle flera typer av personligheter, de flesta av oss är innerligt snälla men en bråkdel kanske rent ut sagt några få dammkorn är idioter. Dom sabbar för folk titt som tätt, i jobbet, på skolan, i kvarteret och i andras bloggar, listan kan göras lång. Dessa dammkorn måste vi alla lära oss att vifta bort. För blir dom bortskuffade kanske även dom lägger sig på kvällen och funderar över beslut de tagit, kanske även dom kan lära sig att växa från dammkorn till människa? Jag vet inte, men jag vill gärna tro det.

Jonna, du är en fantastisk människa. En medmänniska! Tack för att du dagligen delar med dig av livet. Du är en fin bloggvän ;-)

Kram
Sonja

NinaKatarina sa...

Hoppas att allt går bra.
Kärlek...

Marie sa...

Har inte tittat in här på ett tag och tårarna bränner innanför ögonlocken när jag ser hur ni har det. Är dock MYCKET glad över hur ni valt att tackla det svåra och att ni ska få hjälp. DU är fantastisk som kan med att skriva om detta! Jag håller på er! STORA KRAMEN!

Nikki sa...

Hoppas att allt löser sej till det bästa för er alla tre. Vilket det bästa nu är,,,,,
Bry dej inte om dum-kommentarer, men det tror jag inte du gör mer än möjligtvis direkt när du läser det. Tyvärr är det människor som har antagligen har stora bekymmer själva o retar sej på att du/ni tar tag i problemen.. Lycka till.
Kram

Viktoria sa...

Jag vill bara önska er, dig alla lycka och glädje. Det förtjänar du. Underbara starka kvinna!

Och tänk att mitt i allt bajs så har ni ert underbare lille mirakel som bara behöver så mycket som bjuda på ett leende för att värma upp ett ledset hjärta.

Lycka till med terapin, de kommer hjälpa er!

Anonym sa...

starkt att våga visa upp även stormarna.

när vi råkade ut för vår första efter att nr1 kommit, trodde jag att jag var tvungen att mörka allt. lång historia, med en del i bagaget, men tillslut kom vi iväg till samtal med utomstående. det är så lätt att gå vilse i alla "rätt" och "fel" när man samtalar på egen hand.

inget konstigt om det stormar. men om man har viljan, och tar hjälp, finns goda chanser att reda ut det. jo, det törs jag säja utan att känna till detaljer!

*kramar om* tack för att du har styrkan att dela med dej./sg

Ditte sa...

Lycka till. Jag tror på er.
Stor kram.

Jeanette sa...

Min man och jag har följt din blogg i mer än ett år och älskar att läsa den. Vi har nu en 6 veckor gammal dotter och vi har lärt oss massor om föräldrarskap genom dig! Tack!

Vi tror på er! Terapi är kanon. Ett litet råd som du säkert redan fått, var lite försiktiga bara med vad ni skriver (utan den andres vetskap); det finns så många "hökar" därute som skriver dumma saker och utnyttjar en. Fast man ska ju inte låta de vinna förstås.

Ha det gott i Gävle!
Jeanette

livetsommaria sa...

Ville bara skicka en värmande kram. Ta hand om er, ni är starka och modiga och kommer att ta er igenom detta!

En annan Jonna sa...

Hej Jonna!

Så har jag aldrig skrivit förr :-)

Jag vill önska er lycka till med parterapin! Tror det blir skitbra. Det är alltid nyttigt att höra någon utomståendes syn på saker och samtidigt få stöd i att prata med varandra på ett bra sätt.

Jag har en liten, liten pojke född i v 22+5 som dog efter 20 minuter. Tror det var när jag sökte efter liknande erfarenheter som jag hittade din blogg för några månader sedan.

Tack för en fin blogg om dig och din familj!

Hälsningar
Jonna

Anna sa...

Åh Jonna. Där ni är nu, eller ungefär där, har jag varit. Inte en gång utan flera. Allt, precis allt, går i vågor och så även förhållanden. Jag har stått på botten, på den mest nattsvarta platsen och känt med hela min varelse att nu är det slut. Nu löses vår familj upp, nu finns ingen återvändo. Och ändå, här står vi. Nästan tio år och två barn senare. Vi har varit nära att ge upp så många gånger men kärleken som vi trott vi förlorat har alltid funnits kvar, inkapslad nånstans djupt ner i jorden. Så småningom kommer en uppåtvåg. Klart vi har varit tvungna att jobba på vissa saker. framför allt har vi fått tvinga oss att prata med varandra, för det är ju egentligen det sista man känner för när förhållandet inte är på topp.

jag tror på er. Ni har gått igenom det svåraste tillsammans, flera gånger, levt i helvetet bokstavligen. 'Säkert är det så att först nu när ni landat i lyckan kommer det förträngda upp till ytan.

Men bra att ni tar hjälp, bra att ni inte ger upp. Ni om några är värda lyckan, värda ett harmoniskt liv tillsammans - och tillsammans med er vackra son. Jag håller mina tummar för er, Jonna. Tänk på att det kommer en uppåtvåg igen, det gör det alltid.

*kramar om dig*

Ingela sa...

Jag tror på er. Lycka till!! Kram

Jessica sa...

Herregud, jag skulle kunna skriva en hel roman här till dig men jag skall försöka fatta mig kort!

Blogg; herrejävlar, pysventil, skoja inte! Så känner jag också. Vi lever med vårt 5månader gamla lilla skrikpaket, att vi inte har gått sönder som familj än förundras jag över. Jag bloggar, om det fula, om det onda och om allt det vackra i det hela. Extralunga och pysventil. Och tänker som du; kanske hjälper det någon annan där ute, att läsa mina rader om mina tankar och känslor.

Parterapi: GO for it, säger jag bara! Det gick jag och min man på efter vår 1a barns födelse. Det var vilda western här hemma, brpken haglade tätt. Missförstånd, elände. Tårar. Vanmakt, allt det där "fula", allt det där "onda". Gå for it, jag håller tummarna för er.
Ni är snart ute på andra sidan, snart har ni överlevt det första året, det är ta mig fan tufft. Det är inte ett rosa fluff hur mycket man än längtade efter barn innan de kom.

Håller mina tummar, fortsätter att läsa din blogg. Fortsätt att skriva, för mig hjälper den!