onsdag 9 september 2009

ut och gå

JennieS: Tack för länkarna! Idag blir det vagnpromenad och musik hörlurarna känner jag.
När behöver man inte lite av HIM egentligen? Sådana stunder finns nog inte och just nu är behovet... ja större.
Tack igen!

10 kommentarer:

Lilla My sa...

Kram till dej.
Nu när tiden gått kanske Dantes och Litens saknad sätter lite salt i era sår. För det har ni båda två. Nu när lättnaden gått över lite efter att Milo äntligen får växa på så kanske lite depp, sorg och ilska kommer mellan dej och Marcus. Det är normalt, men försök prata med varandra. Alla sörjer på olika sätt. Alla sätt är ok.Sömnlöshet är också en bov i dramat. Hormoner likaså. Många små nålstick för att nå den största glädjen. Men du är smart tjejen! Marcus med så lägg undan det sårade och försök möta varandra. DET GÄLLER DEJ MED MARCUS, för jag antar att du oxå läser Jonnas blogg!
Kram på er!

ÅseOhlsson sa...

Hej Jonna !!

Hoppas allt är någerlunda bra .Milo växer o ser så gosig ut härlig unge .

Ja , Har läst Marcus i expr, idag o jag blev ledsen o förtvivlad , jag hoppas att ni får hjälp o orkar reda ut allt så ni finner varandra igen !!!!!! Det har ju varit några tuffa år för er o det är ju sånt man inte märker föränn fakta serveras en dag o då med en förödande kraft, man glider bort från varandra utan man märker något , men hoppas ni hittar tillbaka till zerro o makkan får varva ner lite med sina jobb HAR SAGT DETTA TUSEN ggr . Nåja det är era liv men tänk på att VI KAN BARA LEVA NU O HÄR O VARA TACKSAMMA FÖR DET .

MÅNGA VARMA KRAMIZAR ÅSE

Charlotte sa...

Jag har följt din och Marcus blogg sedan början. Glöm aldrig hur ni älskade varandra och längtade så efter ert barn. Gå tillbaka och läs så kanske känslan kommer tillbaka.

Sofie sa...

Jonna,

jag har inte läst på några dagar och hade missat att läget var illa på hemma-fronten.

Jag har inga råd, men du har ju redan fått så många tänkvärda kommentarer att det nog inte behövs.

Det jag vill säga är ett stort TACK för att du vågar berätta att det känns motigt. Jag har en liten bebis själv och vi sörjer att vi numera enbart är mamma och pappa för varandra. När jag läser din blogg känns det så befriande att höra att vi inte är ensamma, att det är "normalt", att det kanske inte nödvändigtvis är fel på oss (eller er) som inte är superlyckliga varje sekund med vår älskade lilla bebis.

Det kanske bara är såhär i livet ibland?

Lycka till, hoppas att ni snart hittar tillbaka till varandra.

Kram.

Lisa sa...

Jonna!
Har inte läst några bloggar på väldigt länge, inte din heller. Läste dig redan när du låg på soffan dag ut o dag in och väntade Milo. Beundrade dig, tyckte synd om dig, fattade inte hur du stod ut med all värk, sysslolöshet och ensamhet, ville bara åka direkt och hjälpa dig med något lite, vad som helst, men avståndet var för stort.
Har inte haft en aning om hur ni har det förrän nu, idag, när jag läste Marcus inlägg i någon tidning.
Kris hos er verkar det som, så nu har jag läst vad du skrivit.

Känner mig väldigt upprörd hur en vuxen man kan skriva om sina föräldrars skilsmässa, när han var 14 år, som den stora orsaken till att hela hans liv blev förstört. Det är ju en evighet sen och borde ha kunna bearbetas för många år sedan.
När min son var 14 år och jag äntligen tog ut skilsmässa sa han efteråt: Men mamma varför har du inte gjort det här tidigare? Nä, hans liv blev inte förstört och det är 16 år sedan nu.

Snälla Jonna du ska inte behöva ha det så här. Varför ska du behöva gråta, det känns som det är mycket gråt.
Varför ska du behöva ligga på soffan istället för en skön säng?
En sak jag hört länge (jag är 60 nu), och som många skriver här är att det blir en sådan kris när man fått sitt första barn. Fel tycker jag, barn, jag har två har inte betytt ett dugg för mina äktenskap. De har inte orsakat några problem i förhållanden trots kolik, glutenallergi osv som orsakat minimum med sömn det första året, när det gäller varje barn.

Jonna, tänker på dig och önskar dig lite lugn, friskt luft i rummen och allt gott i världen.

Annika sa...

Kanske dags för Marcus att vara pappledig och för dig att börja jobba igen. Då hittar man tillbaka till en mer jämställd relation och får förståelse för varandra på ett helt annat sätt. Kanske också dags att Du reser bort någon natt UTAN Milo och att hans far får ta helt ansvar och du får vara själv. Kanske dags att du och Marcus får lite barnvakt och kan ta en promenad tillsammans, gå på bio, ta en fika. Utan barn. Få vara tysta tillsammans, få hålla handen och inget mer.

Rigmor sa...

Jonna! Jag hoppas att Du läser Marcus blogg i Expressen i dag.( Det finns inga lyckliga skilsmässor)
Ni är två fina människor, så tänk på allt ni har upplevt under 5år.Hur ni har kämpat.Tänk på Milo.
Pumpa ur brösten,skaffa barnvakt och gör något tillsammans.
Milo kanske har tagit för mycket av din tid??!
Kämpa på, jag vet att ni älskar varandra,bara glömt det för nu.
Kram och lycka till.

Anonym sa...

Tänker på er! Det är tufft att mista barn. Det är svårt ibland att vara förälder, lida brist på sömn mm. Inte konstigt att man hamnar i svackor, har varit i flera men det har blivit bra och bättre än innan med tålamod och hårt arbete. Vi satte en kväll i veckan när vi bara måste sätta oss ner och prata, inget annat fick komma emellan, ingen TV edy. Det var lite svårt i början men blev snabbt mycket bättre med dialogen.
Litet tips.
Varm kram Isa

ullisen sa...

jag tror faktiskt nästan alla familjer får kriser (större eller mindre) efter några månader med första barnet. det är svårt att tro det för dom flesta av oss döljer det bra, men... om det nu hjälper så är ni inte ensamma. starka är ni iaf som orkar fortsätta kämpa och söka hjälp. kloknosar!!

kanske har ni gammalt ont som måste ut. smärta som stannat kvar. som retar och irriterar helt "i onödan"? lycka till iaf! det kommer gå görbra säkert! jag är övertügad!

mestaste krams till er alla tre (fem)

JennieS sa...

Så lite så! Funkar jämt :)
Den 14 februari kommer nya skivan, det ska vi fira väl?

Tänker på er!