tisdag 15 september 2009

morr morr

Kanske är det så att monstret, eller en missbrukares sug efter sin drog (vilket nästan kan göra minst lika ont för alla inblandade, som supandet i sig), inte helt kan dödas.
Någonsin.
Hur mycket jag än går efter geväret och trycker på avbrytaren, kommer det stå kvar och hånle.
För det är ju inte mitt att göra så mycket alls med egentligen.
Kanske är det så.
Bara att acceptera således, fast inte för en sekund gilla läget.
Men jag kommer aldrig, ALDRIG acceptera att/om det gör mig illa mer!

Vi har andra problem än monstret. Det har vi. Jar har. Vet det och har aldrig heller påstått annat. Men med ett morrande odjur där nere kan de ibland ha svårt för att göra sina stämmor hörda.

Nu ska jag in till Milo, som precis somnade. Våran fina älskling, så glad han var ikväll till Idol. Jag ska sova jag med. Snart.

God natt.

13 kommentarer:

Anna-K sa...

Hoppas du kan sova inatt - så du klarar morgondagen bättre!

Ingela sa...

Ta hand om varandra! Håller tummarna för att allt ska ordna sig till det bästa.

Anonym sa...

Svackor av olika slag kan vem som helst hamna i, tidigare missbrukare eller inte. Ni har ju kämpat er igenom många svårigheter under åren, inte bara missbruk, och fixat det galant. Nu när allt skulle vara bara lycka och glädje när er älskade Milo föddes, då släppte alla gamla spänningar ni båda gått och burit på. Men första tiden med Milo blev väl en del "nyföräldersoro" som är så naturlig och så kom koliken och svårighet att hitta en bra dygnsrytm för familjen, så då fanns inte heller så mycket tid OCH här kommer vi kanske lite till pudelns kärna. Nu fanns inte så mycket tid över för Marcus och dej som ni haft tidigare när det bara var ni. Självklart ska Milo alltid komma i första rummet för all framtid. Men jag tror ni nånstans på vägen tappat bort varandra, Marcus och du. Det är inte skrivet i någon negativ mening, utan that is life som nyblivna föräldrar, speciellt efter första barnets födelse. Det är flera än jag som skrivit om det på din blogg förut, och jag vill sälla mig till den skaran nu.
Ni måste hitta tillbaka till varandra, ni har er kärlek grundmurad inom er och tillsammans med en utomstående terapeut är jag fortfarande säker på att Ni kommer att lyckas!
Å så är det ju så här, att alla har problem av olika slag. Jag har, vi har här i vår familj på olika sätt, du har, Marcus har och säkert fler i din nära omgivning. Men problem är till för att lösas! Och när man löst ett problem går man alltid stärkt och starkare ur det!
Varma kramar, lyckönskningar och tankar till Er!
//Maggan1

Anonym sa...

Nej,du ska inte acceptera att någon gör dig illa.Nu väntar ett stort arbete med terapin och det viktigaste då är ju att ni iom. den kan kommunicera,bli starka och känna glädje ihop igen.Det måste inte innebära att till varje pris bo under samma tak,ni har ett barn ihop,särbo,ev.delad vårdnad etc.kan vara en lösning tro mig,det går för vissa att vara mycket goda vänner ändå. Lyckan kan se olika ut.Fö. håller jag med Maggan 1 Ha,det bra idag! K1

Anonym sa...

God Morgon hoppas jag.
Vet inte vilket monster du talar om mer än vad Marcus skriver om. Men det måste han ta tag i själv finns hjälp, min fd man var alkoholist, och tog tag i problemet och det gick väldigt bra.
Posttrauma, kan ni ha det efter upplevelsen Dante, det känner jag väl igen även om inte samma upplevelse, det är ett "spöke" som ställer till det ibland man uppträder lite "konstigt" tycker andra som inget vet, men varje gång det handlar ju om rädsla går det fort över bara man har någon som man kan ringa kolla i mitt fall "mår ni bra". Flashbacks är så vanligt efter en riktig rejäl chock trauma, så det vore konstigt om inte halva svenska folket har det någon gång. Mycket felaktiga myter finns om posttraumatiska stress. Tala om det istället .
Det lugnar ner sig med åren , men ibland dyker fanskapet upp . Ps jag vi är inte konstigare än andra.ds.

Anonym sa...

Hej Jonna,

var sa lange sedan jag gav en kommentar pa ett inlagg sa jag tyckte det var dags igen. Och den har ganagen blir det en stor kram!!! Och tack for att du delar med dig till oss blogglasare.

Johanna

Maja Gräddnos sa...

Jonna,
Missbruksproblematik vet jag ingenting om. Men jag har läst med fasa några av kommentarerna som beskyllde er för att vara i en allt-ljus-på-mig-relation och vad det nu var.

Jag och min man gick igenom år av ofrivillig barnlöshet och flera IVF:er samt en orolig, stressig graviditet med tillväxthämning innan vi fick vår dotter. Och sedan skulle ju allt bli lycka... tänkte jag mig. I stället hade vi glidit ifrån varandra. Allt som vi inte hade bearbetat under de svåra åren ramlade ner i huvudet på oss. Och tid för kommunikation fanns inte där under det första året med dottern. Så min man gick till någon annan, en annan kvinna, och kommunicerade i stället.

När jag blev oplanerad och väldigt överraskande gravid med vårt andra barn 1,5 år efter att dottern fötts uppdagades det hela. Alltihop.

Allting blir inte solsken och lycka bara för att man fått sitt efterlängtade barn. Man vill tro det, men så är det inte. Ränta på ränta från de jobbiga åren ska betalas. Det har inte med egoism att göra, inte på något vis. Det är det orättvist orättvisa resultatet över att båda två har blivit kantstötta under den svåra tiden.

För vår del gick det så långt att maken flyttade ut två månader innan sonen föddes och flyttade tillbaka först två månader efter att han kommit. Skilsmässopapprena låg hos tingsrätten men jag skrev aldrig på dem. Idag är sonen ett år och vi har kommit förhållandevis långt. Kanske, kanske, blir det vi i framtiden. Det känns så.

Kämpa på! Ni gör det bra!
Kram
Maja Gräddnos

Anonym sa...

Har du läst nyaste Mama?! Ann Söderlund sa ett par sanningars ord om hur förhållandet förändras när man får barn.

& kom ihåg, spy ut så mkt galla du behöver här inne, fundera, dividera, älta,älta & älta lite till. & ta kommentarerna med en nypa salt. Många är hårda i sina ord -du vet säkerligen allt det som skrivs redan, förvandla dig till en gås i det läget, låt det rinna av.
Sug i dig allt positivt & allt som kan vara till hjälp. & i första hand tänk på dig & Milos bästa! Alltid!

Håller tummarna för er!
Kram

Anonym sa...

Hej Jonna! Vill sälla mig till skaran positiva tillrop och säga kämpa på! Jag känner ingen som varit med om så mkt jobbiga saker som ni när det gäller att försöka få ett efterlängtat barn. Jag känner bara "vanliga" småbarnsföräldrar som kämpar på och för ingen av dem är småbarnsåren någon dans på rosor. Det ÄR jobbigt att vara småbarnsförälder. Och med det syftar jag på att relationen man, kvinna får sig en rejäl törn. Så är det, mer eller mindre, för samtliga småbarnsföräldrar jag känner och som vågat lätta sitt hjärta och berätta om det. Med andra ord: Du är inte ensam. Och med tanke på det ni varit med om tror jag att det jobbiga kan bli dubbelt jobbigt.

Själv har jag märkt att det jag längtat efter när jag varit hemma med barn är tid för mig själv. Träning, fika med kompis, spa osv. Men att det man egentligen borde prioritera minst lika mycket är tid för varandra. Jag och mannen på tu man hand. För det är minst lika mycket som den där egna tiden för att förhållandet ska fungera.

Jag och min bästa mamma-väninna brukar säga att det handlar om att överleva. Ibland handlar det bara om att överleva under småbarnsåren. Åtminstone stundtals. Men det blir bättre. Och det går att hitta tillbaka till varandra.

Önskar er all lycka!
Kramar från 2-barns-småbarns-mamma

Lina sa...

det där låter jobbigt=(

Anonym sa...

Blir ledsen när råden kommer upp här om delad vårdnad osv. Det vet ju ni. Menar säkert väl.Men ni skall ju gå på rådgivning. Familjeterapi. Jag tror ni har närmare till varandra än ni själva tror. Vad blev du förälskad i när du träffade Marcus fundera över saken i lugn o ro. Du längtar ju efter honom när du är i Gävle. Inte katten längtade jag efter min fd då jag reste bort. Det fanns inget agg heller. Se tiden an lite. Att prata med en tredje person proffs är mycket bra även om man tycker den är "idiot" ibland som inget begriper, men låt det ta den tid det tar. Krama MILO han är GO! Bra träna själen mår bra du orkar ta tag i allt,. Sov när du kan allt ordnar sig.

Anonym sa...

När jag läser vad du skriver förstår jag att ni har det jobbigt nu. Bra att ni sökt hjälp, i en sådan situation är det bra att ha någon/några professionella att bena ut saker med. Hoppas att situationen blir bättre, när ni får stöttning av kunniga!

Anonym sa...

Anonym 18:34 16.9 Det var verkligen inte min mening att göra någon ledsen och mitt "råd" var inte delad vårdnad imorgon dag punkt slut,däremot ska ingen (allmänt menat) leva i ett destruktivt förhållande till varje pris vilket alltför många gör.Det behöver inte innebära en katastrof el. att måla fan på väggen att för ev.en tid >? finna andra lösningar/andra sätt att leva,särboende,delad...etc om det gör familjen starkare,gladare och man får en bra relation till varandra det är mångas erfarenhet.Självklart är steg 1 att överhuvudtaget kunna föra en vettig dialog med hjälp av proff. el. andra när det krisar.Uttryckte mig väl dåligt,det är inte så lätt med kommunikation som sagt ! K 1