onsdag 9 september 2009

parterapi

Tack alla snälla, för uppmuntrande ord!
Vi har det tufft just nu, ifall det hade undgått någon, och ska tack och lov få hjälp att prata med varann, vilket ibland är svårare än man kan tro även om båda till synes behärskar språket rätt hyfsat.
Och det är där vi är.
En kvinna ska ringa i eftermiddag och vi ska boka tid till nästa vecka om det finns någon att få.
Parterapi, here we come.
Känns skitbra rent ut sagt. Och jag skäms inte ett dugg (något jag förstått alldeles för många gör och har gjort).
Tycker det är kanon att vi båda är med på noterna om rådgivning och ser fram emot ett (antal) ordentliga samtal utan anklagelser och försvar! Det var ett tag sen.

Att vi har det jobbigt har ingenting med Milo att göra.
Eller kanske fick vi det tack vare honom lite för bra där ett tag (vilket jag bara är glad för, såklart. Allt Milo har fört och för med sig ligger i vågskålen +). Men efter ett antal ganska hårda år fyllda av missbruk, förtidigt födda döda barn, missfall och barnlöshet där massor förblivit outrett såg väl något sin chans, kom bakifrån och började sippra salt i såren.
Man måste dock inte ha haft det särskilt jobbigt för att behöva prata med någon utomstående. Rent generellt tror jag de flesta skulle må bra av det. För sig själv och i relationen till sin respektive.
Sen är det såklart för många inte helt lätt att landa på gemensam plattform efter att ett nytt litet liv har kommit till världen. Det underbara i ett barn tar ofta över tillvaron och ska också så göra, men i detsamma är det väldigt lätt hänt att vi:et blir till bebis och jag för båda parter, medan det andra -föräldrarna emellan, glöms bort och isärglidningen riskerar att börja. Ibland blir avståndet väldigt stort och det snabbt.
Siffrorna talar sitt eget språk. De första åren med små barn är tuffa för mången relation.
Men.
Ett viktigt men.
Det finns saker att ta till innan gapet blir för stort.
Det sakerna tas tag i nu.
Där är vi.
Och det känns kanon!



Till dig anonyma (förlåt mig för det nästkommande, men just nu känns det berättigat) idiot, som tycker jag bara sviker, borde växa upp och ta mitt ansvar som är att ta hand om Marcus som haft det svårt de senaste åren.
Ja, vad var det nu jag skulle skriva...?
Tror idiot får räcka.

43 kommentarer:

Anonym sa...

Åh vad bra det låter med parterapi! Hoppas att ni hittar en bra samtalspartner. Och känns det inte bra där gå till en annan. Ge inte upp!

Ullis sa...

Läste just om er på Expressen, och då undrar jag...Har de vekligen talat mer er eller bara hämtat info från din blogg?

farsanmittilivet sa...

Jättebra att nu tar tag i det nu och inte så sent som vi gjorde. Jag tror att vi inte var mogna att ta hand om oss och ta tag i problemen förrän vi gjorde det. Tyvärr.

Som du skriver. Parterapi eller att prata med någon annan (proffessionell) som kan titta på sig och relationen utifrån är aldrig fel.

Fru Söderknopp sa...

Starkt jobbat, ta tag i det innan det gått för långt. Tror, som du säger, att alla par skulle må bra av terapi ibland!
Kram!!

Hillbergskan sa...

Hej Jonna! Läste PRECIS Marcus krönika i Expressen och blev alldeles kall!! Har inte kikat in till er lika kontinuerligt som tidigare men ville bara lämna av mina varma hälsningar och stoooora kramar till er! Sköt om er och ta nu all hjälp ni kan få! Det är jobbigt men jag tror och hoppas att ni fixar detta!
//Hillbergskan

Anna sa...

Stor kram och stort lycka till Jonna! Jag håller på er, och jag vet alltför väl hur det kan vara... Men det går att lösa bara man pratar och orkar KÄMPA för varandra, för respekten och för kärleken. För den är störst av allt.
//Anna

Anonym sa...

När jag läser din blogg och strax innn läst det som Marcus skriver i Expressen om skilsmässor så gråter jag. Gråter för att ni två har det tufft, men gråter också för att det finns hopp, det finns kärlek mellan er och viljan till att göra något bra av allt. Jag önskar er lycka till, ni behöver varandra och Milo behöver er båda.

Ingrid sa...

Jag hoppas verkligen att ni löser era problem, ni verkar vara en sa fin liten familj! kram

Anonym sa...

Hej Igen Jonna !!

Jag tror mej veta att ni är STARKA O FIGHTERS både du o Marcus så det här ska nog gå bra .Det gäller ju att vara ÄRLIGA MOT VARANDRA NÄR NI DISKUTERAR ... I ALLT !!!
Bra att ni åker på lite semester så ni kan andas på varsitt håll o rensa hjärnan . Jag önskar er lycka till av hela mitt hjärta .KRAMIZAR FRÅN ÅSE .

ÅseOhlsson sa...

Oj jag tryckte på fel knapp så nu blir det rätt vill ju inte vara annonym .

KRAM IGEN ÅSE

Malene sa...

Kalla mig idiot om du tycker att jag verkar intelligensbefriad.Till saken: I dessa tider går det utmärkt att lämna ut sig själv - anhöriga - vänner till s.k. proffs som faktiskt emellanåt kan rensa upp och återförena det som var trasigt. Bra. Dock måste jag uttrycka min personliga uppfattning (jag avskyr Lars Norén kärleksaffär med media, bokförlag och kriminella män) att det för väldigt många människor går utmärkt även att svischa ut och in ur förhållanden utan att SE och FÖRSTÅ den gemensamma livsfruktens behov. NEJ, jag pratade INTE om er två utan generellt.Ni fick allt ni drömde om till slut: varandra, ett friskt och fint barn. Kärlek. Jag tror att er blivande terapeut kommer att att rekommendera a) mindre ego för båda b) snabbkurs i ansvarskänsla för barnet c) jobba bort dramaqueenbeteendena d) att tänka efter FÖRE. Äkta trygghet har ni nog aldrig känt tillsammans?
Troligen har du redan klassat mig som ytterligare en "idiot". Hoppas ni får en riktigt bra terapeut i detta Allt-Ljus-På-MIG-drama. Lycka till.

stoltkatarina sa...

Du är freaking awesome, Jonna. Vet du det? Jag älskar människor som vågar dra fram verkligheten i ljuset, för det ger ringar på vattnet och ger styrka åt SÅ många människor! Jag tycker att du borde ha ett bloggpris, för alla de moment du delat med dig av under din tid som bloggerska, och alla du därigenom påverkat ut i leden.

En guldmedalj.

Verkligen.

Tautolog sa...

OJ vad arg jag blev när jag läste att någon tycker att du sviker och borde ta ditt ansvar. Oj. Det finns inga ord. Det finns enormt många ord, men så finns det också i princip inga, för jag tror inte att han/hon och jag pratar samma språk eller kommer från samma planet. Sicket. Svin.

Anonym sa...

Hej Jonna . Vilket fint inlägg du hade skrivit . Du har så rätt i allt . Vi är nog måga här ute som skulle må bra av att prata med någon utomståendes både i par och enskillt . Allt som inte är bearbetat i vårat liv kommer någon gång upp så hinner de upp oss i livet . Det kan vara stort eller litet . Vi kanske inte ennes minns för man var så liten . Det är som lögnen den kommer alltid fram . Tack Jonna för att di orkar dela med dig till oss , du ska veta att vi är med dig .
När allt är som mörkast börjar man skymta ljuset . Ta hand om dig , Kramar .

Madde (maddepladder) sa...

Hej Jonna!

Är fortfarande inne och läser hos dig ibland men är dålig på att kommentera. Just nu kan jag inte låta bli.

Tycker att det är otroligt bra av er båda att ni tar tag i detta ordentligt och ser till att få hjälp. Tyvärr tror jag att det är många fler som skulle behöva skaffa den hjälpen för att läka sin relation men som av olika skäl inte gör det.

Det är nog som du säger att första året med nyfödd är tufft för de flesta relationer men sen har ni ju även genomgått så otroligt mycket på vägen dit och det är nog inte helt ovanligt att relationen tar skada av det också. Man är så fokuserad på att bara överleva att mycket av intimiteten (inte bara fysisk alltså) går förlorad. Eller kan göra det, jag vet ju inte alls hur det varit för er.

Jag har inte genomgått något som ens liknar det ni gjort men jag är rätt säker på att min egen relation skulle ha sett annorlunda ut om det inte hade varit för att vi i tre år mest fokuserade på min sjukdom och allt som hörde till. Att jobba på kärleken och relationen glömdes bort. Jag trodde att det skulle finnas kvar där automatiskt men ju bättre jag började må ju mer insåg jag att allt inte stod rätt till.

Nu ska jag inte babbla mer. Ville mest bara säga att det är fullt förståeligt att det har kommit en tuff period i er relation och jag önskar, hoppas och tror att det ska gå väl för er, det är ni så värda!

Kram

/Madde

Malinka sa...

Det är förstås för att allt annat är bra som allt det andra kommer upp. Om man inte behöver leva i ständig krishantering har ju känslorna möjlighet och tillfälle att komma fram.

Anonym sa...

Vill bare säga att jag tänker på er och hoppas allt fixar sig!

En tredje part( terapeut) som kan ta det lugnt och inte blanda in känslor är nog bästa lösningen!

Stora Kramar Tess W

Anonym sa...

Hej bästa Jonna!

Har skrivit det förr men det tål att upprepas, ni gör helt RÄTT. I min förra relation (dock utan barn) valde vi bort gemensam terapi och så slutade det med separation. Kanske hade vi gått isär ändå, men vi valde att inte kämpa och då blev glappet för långt och avståndet oss emellan gick aldrig tillbaka. LYCKA till, skit i anonyma idioter och tänk positivt!

Puss Kicki från Norrköping

Linn sa...

Ojojoj. Nu "talar ni ut" i media. Ja naturligtvis, det är ju er arena. Men varför inte ta tag i saken tillsammans först Jonna? Jag har läst Marcus inlägg i saken och börjar få bekräftat vad jag länge misstänkt: Varför detta obeskrivliga behov av bekräftelse alltid, alltid, alltid? Därför att han har ungdomsångesten kvar i sig, djupt därinne i sitt livs labyrint. Ett övergivet, "bort-valt" barn med en djup grundotrygghet.Stridsberedd för minsta skitsak, sårad och övergiven. Gapig, självupptagen,spänd. Nu börjar jag möjligen förstå honom. Nu när han äntligen avslöjar sanningen. ( Visste du allt detta som han nu visar för oss andra?)Herregud så jobbigt att tvärvända från Lyckolandet och återvända till Olyckslandet.

Anonym sa...

Jonna! Jag har läst dina ord här om och om igen! Det du skrivit är rakt och ärligt, utan omskrivningar. Och det är så bra skrivet! Jag har också läst dom fina texterna Marcus skrivit i Expressen idag och Passagen (igår var väl det sistnämnda). Allt har berört mig väldigt starkt. Ni är två starka människor som kan, vågar och vill dela med er av både glädje och sorg.
Jag ar övertygad om att Ni verkligen älskar varandra och inget hellre vill än att laga klyftan mellan er som av olika skäl blivit större och större senaste tiden. Parterapi är ett utmärkt sätt, men om ni känner att det inte stämmer mellan er två och terapeuten - byt då direkt (händer ibland att det blir så). Hoppas kvinnan ringde under eftermiddagen och att ni fått en tid till nästa vecka, så att ni får komma igång. Glöm inte "mina myrsteg", bättre att ta många små steg än några få 7-milakliv.
Hör ju hur du andas positivism bara av att tagit första steget och att ni båda vill få hjälp att hitta varandra igen, vilket är toppen!
Här finns utrymme för en roman, men jag stannar här och önskar er båda två ett stort LYCKA TILL och många varma kramar!
Och till Milo-gullet - också jättemånga varma kramar!
//Maggan1

Anonym sa...

Otroligt starkt av dig Jonna (er) att ni tar tag i detta NU o ber om hjälp, för att förhoppningsvis slippa bli ett av paren i statistiken.

Tyvärr måste jag oxå uttrycka min besvikelse över kommentaren av "Malene"- hur tänker du egentligen?! Hur peppad hade du själv blivit av en sån kommentar? Jag förstår inte vad det är med människor som har som strategi att vara neggiga i andras bloggar...
Självklart vill alla bloggare ha feedback, men kommentarer som är som en snyting, vill nog ingen ha :(

Varm kram & tummar för en BRA parterapeut!

/Erika

Mandisen sa...

Amen för fasen Jonna! Publicera inte kommentarer som Malenes. Jag får ju hjärnblödning! Vem tror hon att hon är?! Delete, DELETE!

Jag är glada att du återigen delar med dig av det innersta och jobbigaste. Vi är så många som finner styrka i dina inlägg och vidare i dina följares kloka kommentarer, (de flesta i alla fall).
Nu önskar vi sympatiska och trevliga fans och följare dig och Marcus en möjlighet att mötas och hitta tillbaka till varandra igen. Jag vet nu av erfarenhet att ensam inte alltid är starkast...
Ha det så bra i Gävle och lycka till, gulliga, fina och härliga Jonna!

Öländskan sa...

Önskar er lycka till, det är bara ni själva, du och Marcus,som har svaret på vad ni vill och vad ni vill satsa för att gå framåt. Tror (vet)att det är viktigt att försöka lägga vissa svåra bitar bakom sig.När man har fått ett litet barn så förändras tillvaron så radikalt och tar så mycket focus att vuxenrelationen får stå tillbaka. Det är framåt som gäller och har ni ambitionen att kämpa på vägen mot framtiden tillsammans så hittar ni nog tillbaka till varandra.Läste Marcus fina krönika i Expressen och den andas hopp.Tänker på er och skickar ljus och värme till hela! familjen.
Kram kram

Liss sa...

Hoppas det löser sig för er två!
Ett förhållande har alltid toppar och dalar och oftast gäller det att bara rida ut stormen. Förhållandet blir oftast starkare efter en dal. Det gäller att kämpa och parterapi kan vara en riktigt bra hjälp på vägen till ett bättre förhållande.

Lisa sa...

Hej Jonna!!
Läser som du kanske redan vet din blogg men är såååå fruktansvärt dålig på att kommentera...
Vet inte riktigt vad jag ska säga men bra att ni tar tag i det & parterapi låter som en bra idé.

Grattis till Milo's 7-månadersdag *bättre sent än aldrig* =)
Tiden går såå fort & våra killar växer ju så det knakar....

Massa kramar
Lisa & Theo (Liisa på FL)

Malene sa...

Erika, om nu Jonna hade tyckt att jag hade "neggig strategi" så hade hon nog rutit till rejält. Läs mitt inlägg om igen så kanske du kan spåra ett drag av min grundläggande sympati. Jonna är fri att skälla ut mig på sin egen blogg men hon hade mod nog att släppa in mina rader. Vilket fördjupar mina sympatier för den ärliga finska stridssoldaten Vanhatalo! Suuug på DEN du!

Frida sa...

Skämmes alla tramsiga människor som bara skriver elakt för att såra. Vad är ert problem? Sånt här blir jag ledsen i hjärtat av. Hoppas hoppas hoppas att du inte tar åt dig Jonna, Idiot är en bra reaktion! Ilska före tårar!

Abbes pappa sa...

Way to go! Jag håller alla tummar för er. Det måste gå.

Jenny sa...

Tack för dig Jonna som står upp för parterapi som något positivt och bra!
Själv tillhör jag dem som har tyckt att det är jobbigt att prata om problem i relationen med andra än min partner. Det har vi fått ändra på......
Vi har i vår relation haft det superjobbigt med otrohet och sårande ord, men tog oss ur det med hjälp utifrån, för ca 2 år sen.
Tid ifrån varandra, för att ge tid att fundera över sin ståndpunkt, samt prat, prat och prat fungerade för oss. Idag har vi varit tillsammans i 8 år! Är så glad, i dag, över prövningen som gav oss tillfälle att fundera över vad som inte var bra i relationen. Vi är stärkta idag, även om jag inte skulle vilja göra om det... :)
Lycka till!
Kram!

Anonym sa...

Så klokt av er att ta till hjälp. För nu är ni här, dit ni båda så länge önskat. NU är ni här och det är tufft med småbarn och det kommer så många märkliga känslor och rädslor och krav. Och parterna har olika känslor, rädslor och krav. Lägg till denna enorma trötthet som ni har ( jag minns knappt första året med yngste sonen därför att jag var så trött att golvet gungade) tröttheten gör lätt att man börjar att gnälla om skitsaker. Alltså det som man kallar skitsaker när man är utvilad.
Att så andra problem också finns blir för mycket. Bra att ni får hjälp att prata för att reda ut era problem så ni kan glädja er åt Milo, åt varandra och åt att ni är en familj.
Lycka till
Lena

Tessan sa...

Känner igen mig i allt! Jag tycker det är underbart att ni ska jobba på ert förhållande, som du säger, alla skulle må bra av att prata med någon utomstående.

En fråga till den anonyma idioten, varför är det bara Jonna som ska jobba? Varför ska hon TA HAND om Marcus? I ett förhållande tar man hand om VARANN.

Lycka till med allt. Jag håller på er. Ni är världens finaste!

Anonym sa...

När ett par väntar sitt första barn planerar de och pratar och pratar om hur det ska bli. Hur ska relationen bli? Hur förändras kvinnan av hormoner i början. Allt detta och mkt mer pratar man om. Ofta och länge och pratar men inte så tänker man.
Men ni, ni h ar inte vågat eller kunnat ta tag i dessa tankar för ni har haft tankarna koncentrerade på att få ett levande barn. All tid och tänk har varit på att få ett levande barn. Och så var du sängliggande för att barnet skulle stanna i dig och mycket prat gick åt att lösa allt praktiskt.
förstår du hur jag menar?
Och så.....när man blir förälder kommer alla minnen från egen barndom. Det kommer tankar och känslor om egna föräldrar och det är inte alltid positiva saker vi kommer ihåg.
Håll ut
Ni kommer att lyckas om ni vill lyckas och är beredda på mkt arbete och att det tar tid.
Lena

Isabell sa...

Jag kommenterar nästan aldrig här men är en frekvent läsare av det som både du och Marcus skriver. Jag är 21 år, och ni två har med tiden blivit lite av mina förebilder för hur jag vill att "den sanna kärleken" ska se ut när jag själv hittar den (ja, jag är en hopplös romantiker, men att ni är två bra människor som delar mycket kärlek tror jag inte att man behöver vara översmart för att förstå). Ni båda inspirerar mig, och jag hoppas och håller mina tummar och tror verkligen på att ni kommer hitta tillbaka till varandra. Jag tror att det ni har är för fint för att kasta bort, så kämpa på. Det löser sig ska ni se! :)
Många kramar!

Marie sa...

Men pratar ni inte med varandra? Han skriver ut sin sorg i expressen och du här. Det är inte alls bra, ni ska ju prata med varandra inte basuner ut det för hela svenska folket. Jag tror det bara gör det svårare att bli sams. Så tråkigt att det är så här, har följt dej ända sen förra somamren. Fick själv en liten dotter i mars i år. Det är synd vi bor en bit ifrån varandra, annars hade vi kunat träna ihop jag har börjat med det nu med =)

Kram O Lycka till!
Mvh Marie

Owe sa...

Jag håller på er båda och Milo.

Moa sa...

Önskar er verkligen lycka till med terapin. Mitt enda råd är att du kanske skulle fundera på varför du alltid skriver min Milo, min son, mitt barn osv. Trodde det var er son. Har du nånsin skrivit vår son?
Hoppas terapeuten tar upp det.
Ligger kanske väldigt mycket i detta.....som kan lösa knutar?

Sandra sa...

Läser din blogg varje dag. det är skönt att få läsa en medmänniskas blogg. Jag och min kille har det också rätt tufft just nu. Har haft det en längre tid och jag har inte vetat hur jag ska hantera det. Att söka stöd och hjälp med det tycker jag är fantastiskt sunt. Önskar dig och din familj ALL LYCKA!!!

Stine sa...

Kämpa på och hoppas ni löser detta tillsammans!

Anonym sa...

Äh, vafan, du om någon har väl varit den som fått M på fötter.

Anonym sa...

Det låter som världens bästa ide´. Det är väl inte så konstigt att sånt från förr kommer pysandes nu när tillvaron är någorlunda stabil. Nu ska ni bearbeta allt detta och komma starkare ut på andra sidan, starkare i er själva och som föräldrar, hur det sedan blir med relationen det vet bara ni. Mina varmaste lyckönskningar till hela familjen. Kram K2.

Rebecca sa...

Åh vad trött jag blir på sånna som "anonyma". För det är bara Marcus som haft det jobbigt de sista åren?! Självklart ska ni finnas där och stötta varandra men det är också nyckelordet - VI! Det svänger åt båda håller naturligtvis. "Anonyma" gör mig arg... *muttrar irriterat*

För övrigt så är jag glad för er skull, att ni ska få hjälp att prata med varandra. Jag tror att det kommer hjälpa otroligt mycket om ni båda klarar av att riva era murar och vara helt öppna, även framför en främling och varandra.

Sen måste jag bara säga Tack för din öppenhjärtlighet. Det är så skönt att du väljer att dela med dig av era med- och motgångar med oss här utanför. Så jag ville bara ge en liten pepp och säga att din blogg är en av mina absoluta favoriter! :)

Ta hand om varandra! Kram Rebecca

Tulpan sa...

Lycka till!

cirkusmamman sa...

Skitstarkt att skriva om detta! Håller med om att vi alla skulle behöva tala med en utomstående ibland, även om det för den sakens skull inte behöver vara dåligt i förhållandet.

många kramar!