lördag 5 september 2009

någon hör dig gråta

Sitter i vardagsrummet och gråter för trettiåttonde gången idag.
Eller sist det begav sig var jag i sovrummet, så jag växlar miljö i alla fall, vilket borde vara bra för själen.
Tårarna bränner ögonlocken när jag försöker stoppa fallet, men de trillar ner ändå, ritar blöta mönster på vägen och landar sen vilset någonstans under hakan.
Jag är ju som bekant världens lyckligaste. Det är jag! Men just nu ledsen med. Det är ju fan att inte det första räckte.
Det är alltjämt åska härinne, härhemma. Solen skiner i sin spjälsäng men runt om regnar det. Hagel emellanåt.
Jag är förpassad till soffan. Eller förpassade mig själv hit för ett tag sen. Sen dess sover jag här och Milo bättre.
Känns väl sådär i längden och den har börjat.
Jag menar, det är bra att älsklingen sover bättre men trist för mig att leva camping i mitt eget hem utan att någon verkar sakna eller ens bry sig.

Ja ja. Det är som det är.

Nu ska jag pallra mig till min plats, lägga mig till rätta, sätta på skojig film och kanske somna lite.
Imorgon ska jag träna igen. Var en tur dit idag så skopotten har börjat växa. Sakta men säkert. Snart är jag uppe i halva priset på de billigaste.
Bra va?!

God natt nu.
Tack för att ni lyssnade.

12 kommentarer:

Bella sa...

Finaste Jonna!
Blir så ledsen av att läsa om dina tårar och det som får dig så ledsen.<
Livet är en jäkla bergochdalbana och ibland vill man fan( ursäkta) bara lägga sig ner och dö.

Jag hoppas att du känner dig bättre snart och att du åter får en harmoni i din vardag. Skickar kramar via nätet som kanske inte känns, men vill ändå att du ska veta att vi är många som tycker om dig *kramar*

Suzan sa...

Idag blir det säkert en bättre dag!
*pepp-kramar*

ingolingo sa...

hej ge inte upp det kommer bli bättre ska du se. kram

Anonym sa...

Önskar så att det fanns något jag kunde göra !!
Men dessa oväder hemma får man oftast tyvärr rida ut själv, eller ge upp!
Vi har haft våra oväder men är fortfarande vi efter 12 år och tre barn.
jag hoppas allt löser sig till det bästa!

STORA kramar Tess W

F.d Barnmorska sa...

Godmorgon. Måste få säga att jag läser mellan raderna och uppskattar din ärlighet, inte många småbarnsmammor gör det idag, allt skall vara i ett rosa sken utåt sett. Jag sitter själv med en dotter som nyss fått barn, han är snart 4 månader och gissa om det blixtrar och dundrar där emellanåt. Regnet öser också ner, och jag sitter bredvid och småler, för att jag vet att så här ÄR det många som har det första året av barnets liv. Lycka till.

Helene sa...

Hoppas du fick sova gott i alla fall! Kram

Anonym sa...

Hoppas du fått en skön nattsömn, trots att du ligger på soffan. Men du behöver få sova, Milo behöver sova och Marcus behöver få känna att han behövs och kan ta hand om Milo vissa nätter.
Känslostormar och kriser med gråt är något som inte är ovanligt efter att man fått sitt älskade barn. När första babytiden passerat, ja, då är det inte ovanligt med en svacka i tillvaron, både för mamman och pappan. Den här svackan drabbar de allra flesta, tror i alla fall jag. Men var så säker, svackan försvinner och lyckan och glädjen återkommer. Självklart tar det på krafterna, men gråt när det känns så, le och var glad när det känns så. Försök göra saker som du/ni blir glada av i vanliga fall.
Vi har vuxna barn och vi har hållit ihop i en himla massa år, men alla dom åren har inte alltid varit en dans på rosor. Men sen plötsligt har rosorna kommit tillbaka.
Många kramar till dej och jag önskar dej och er allt gott för det är ni verkligen värda.
//Maggan1

Mamma Mu sa...

Söta! STOR kram från mej. Gråt så mycket du kan. Det rensar det ledsna hjärtat.

//Åsa

Anonym sa...

Åhh det är inte så ovanligt att man upplever denna tomhet och ledsenhet fast man är världens lyckligaste. Det är så mycket som förändras när man får barn, barnet i sig står för väldigt mycket men samtidigt blir man nya personer och den relationen man har förändras och det tar sin tid att hitta sina nya roller och alla gör det på olika sätt. Men att vara så ledsen är inte bra söta vän. Ni behöver kanske prata om era drömmar, era mål och hitta tillbaka till det? Massor av kramar K2.

ullisen sa...

men lilla du! oväder hör till. och det är klart att han saknar... men skulle aldrig erkänna. skulle du?

upp och ner och hit och dit men alltid tillsammans, eller hur!

krams mestaste!!

Linda - Innan du fanns sa...

Det är så stort och starkt av er att söka hjälp. Så väldigt många tar aldrig den chansen, kanske för att allt känns hopplöst och svart där man står när man står där ni står nu.
Men att ni söker hjälp visar på en enorm vilja och ett hopp om den kärleken som en gång var strålande vacker och uppenbar.

Jag önskar er all lycka!

Jarmo sa...

Hang in there!