Dantes bf. Hans beräknade födelsedag.
Dagen som var inringad med ett hjärta i min almanacka.
Dagen då (plus, minus 14) vi skulle få ett barn.
Dagen då vi skulle bli föräldrar.
Det blev inte så då.
Kom att tänka på 21 september för en dryg vecka sen. Visste att det var någonting, men kom inte på vad.
Roligt?
Tråkigt?
Ett måste?
Visste inte alls. Kände bara att någonting var det, just då, som skulle hända, eller jag göra.
Men vad?
Hade ont i magen ett tag, mådde lite illa. Kände olust. Och sen slog det mig.
Dante.
Fina lilla Dante.
Hade det gått som det egentligen var tänkt hade vi haft en treåring i dagarna.
Också.
Den 21 september. Ett datum vi längtade till, drömde om.
Men som blev till ont. Gjorde ont.
2006, 2007, 2008 andades jag mig igenom den dagen.
2009 kom och gick den.
Igår var den.
Dagen.
Jag dansade afro och kom hem till älskade Milo.
Tänkte på kvällen -Dante, min fina Dante. Men det gjorde inte så ont.
Stack lite, men ont? Nej inte värst alls.
Jag somnade och vaknade till en ny dag idag och började den med att jaga katt med lillebror, min Milo.
8 kommentarer:
Hej Jonna!
Jag heter Madeleine och har hjälpt din sambo Marcus lite med att dra igång sin blogg!
Såg att också du hade en och jag hoppas att det är okej att jag länkade den i din mans blogg. Har förstått att MÅNGA följer dig och Marcus. De vill stötta och även jag! Mitt sista barn skulle ha varit 1,5 år idag, men nu blev det inte så. Har tre till som jag ibland älskar halvt ihjäl:)))
Hoppas du har det bra och tack för att du vågar dela med dig av dina tankar, sorg och kärlek!
Bloggade om er idag och önskar från djupet av mitt hjärta lycka till i det ni står!
http://blogg.passagen.se/missdani/
Hälsningar
/Madeleine
Jag har det också som ni och är rädd för att småsyskonen får dåligt samvete för just dom hadde ju inte levt om det andra levt och det frågade lillasyster om häromdagen när andrabarnet skulle ha fyllt år nämen Mamma då skulle ju inte jag ha levt och det har hon ju rätt i ja det är komplicerat. mvh Linnea
Hej Jonna!
Jag blev så nyfiken när du berättade att ni varit på bebis-på-bibban kurs. Håller själv i bebisgrupper i babybokprat o rytmik i Borås. Hur gick det till? Vad tyckte Milo?
Många varma hälsningar, har följt dig länge. /Sofia
Fint skrivet, Jonna!
Kram! //Maggan1
Vad skönt för dig att äntligen ha ett levande barn som tar så mycket tid att det tråkiga skjuts bort. Jag brukar tänka att mina andra tre inte blev av för att de visste att det fanns en annan liten pojke som skulle behöva sin mamma lite mer än dem och nu är han här och alldeles underbar. Kram
Hej Jonna!
Jag läser din blogg då och då och har fällt många tårar över er förlust, men också jublat över er fina Milo. Inte ens i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle kunna förstå vad ni varit med om. Nu förstår jag alltför väl. 27 september 2009 är inringat med ett hjärta i min almanacka, men det kommer inte komma någon bebis till oss då. Hon kom för två veckor sen och hade redan somnat in i min mage. Samtidigt som jag inte vet hur man överlever något sånt här, vet jag att man gör det. Jag har läst din blogg och jag vet även andra som kämpar på. För det är en kamp, varje sekund och minut, gör det så j-vla ont. Och även om det gör extra ont att läsa ditt inlägg idag fyller det mig också med hopp, jag vet att det kommer komma bättre dagar. Tack för det!
/Malin
Åh kära Jonna! Har inte alls upplevt något sådant men mitt hjärta gråter för eran skull! Det är inte som det ska att förlora ett barn, inte för någon. Har ju följt din blogg länge nu, och nuförtiden tänker jag inte på det som varit, utan jag gläds så starkt åt lilla Milo.... Men när du skriver så här påminns jag om det svåra ni gått igenom. Kämpa på! Styrke kram från Malin & Signe!
alla dessa älskade små änglabarn. Jonna du är så stark, det vet Dante i sin himmel! skrev först grattis i efterskott men det känns så hemskt och makabert. jag skriver bara KRAMS till er. allihop.
Skicka en kommentar