Vi har ingen källare, ändå bor monstret där. Den lever och pockar på uppmärksamhet. Knackar ibland på och tigger om att bli insläppt.
Det blir det inte.
Aldrig någonsin blir det det.
Om jag får bestämma.
Men det händer, om man är oförsiktig, upptagen med annat, leva typ, att man råkar trycka ner dörrhandtaget utan att tänka sig för och öppna dörren såpass att det hinner kika in, skrika oförskämdheter, stoppa ett ludet ben i springan och börja tafsa med seniga händer innan man lyckas dra igen dörren och åter tänka -aldrig mer!
Jag hatar det.
Hatar monstret och vad den gör med oss. Mig.
Jag tycker det ska släpas upp, ut och skjutas. Varför inte?
Men det går inte säger.
Tydligen.
Marcus gör poesi av sitt missbruk, sin törst och hur han lyckas släcka den utan att ta en endaste droppe. Han är modig och stark min M. Han motar monstret med vackra ord, för vackert är det. Visst är det det.
Jag är stoltare över Marcus än jag någonsin skulle kunna uttrycka i ord. Han är en hjälte. Jag älskar honom.
Samtidigt vill jag bara hämta geväret jag inte har och gå ner i källaren som inte finns och sätta en kula i det som väldigt mycket existerar varje dag.
För hur mycket vackert det än skrivs, finns monstret där, stökar, säger elakt och stör min (vår) tillvaro.
Alldeles för mycket stör det.
Behövs inga droppar för att hålla monstret vid liv.
Men vad behövs för att släcka det?
Det måste dö för att vi ska kunna leva.
21 kommentarer:
Heja dig Jonna! Också du är poetisk, men framförallt är du också stark och modigare än du anar. Leva måste du få göra, monstret försvinner inte för att du slutar göra det.
Tvärr är det väl så att det inte går att döda det där monstret. Man måste lära sig leva med det, lära sig stirra det i vitögat och ropa "BU PÅ DIG SJÄLV!" när det försöker ta sig in – som Marcus verkar kunna göra.
Helt förmätet och utan någon riktig insikt i ert liv (såklart) tror jag att du måste acceptera monstret för att ni ska kunna leva. Tillsammans.
Hej! Ljusa tankar till Er - även om det är "svart"Hoppas det ordnar sig så ni kan "leva" normala dagar framöver.
Tänk på vad du gått igenom och låt tiden få vara med.Med tiden och tålamod kommer monstret bli en lite dammtoss som du blåser bort.Eller också stirra ut monstret från källaren.Du/ni är starkare.Ibland tror jag vi krånglar till de mer än va vi behöver.Vad tror du? Det kanske bara är en ilsken katt som behöver ännu lite mer omvårdnad.Många kämparsår som ska läkas.Sånt tar tid.
Tack för att du skriver.
Kram CeGe
Visst är det vackert med just...vackra ord,men det räcker inte med det för det behövs handling också och det är det som är det riktigt svåra,att våga släppa in "monstret" möta blicken och inte vika undan.Hårt arbete men livsnödvändigt om båda ska kunna gå hela,stolta och starka ur det. K1
All styrka till er!!! Du skriver så fint om något så hemskt och eländigt! Hoppas så att ni snart är på rätt köl igen! Ni är ju så fina ihop! Massor med styrka till er!!!!!
Hej Jonna! Under min utbildning till barnsjuksköterska gjorde jag och en klasskamrat examensarbete på "de bortglömda barnen" . Vi gjorde flera olika besök för att samla information , ett besök var på Ersta som satte djupa intryck på oss. Ett mycket välfungerande team fanns där som ordnade, gruppträffar , enskilda möten , för barn och medberoende (typ öppenförskole verksamhet) Ett litet tips bara !!!Lycka till alla tre! Skönt att ni båda kan sätta ord på det , fortsätt med det,och var inte rädda att söka hjälp ! Den finns att få ,även om man ibland måste känna sig för vilken som känns rätt! Kram Agnetha
JOnna, ni skriver så fint båda två och jag hoppas verkligen att ni redar ut allt. Kan det vara så enkelt att efter alla år med skit så vågar ni inte riktigt landa i lyckan nu när det mesta borde vara bra?
Jag vet inte riktigt vad du och din sambo menar när ni skriver om monster?? det blir lite luddigt och diffust det är väl som det är raktuppochner en jobbig kris i förhållandet där bara ni 2 gissarjag är inblandade inte något luddigt onämnbart då ifrånsäger man ju sin egen inblandning på någe vis har jag fel? era gräl och annan osämja kan kanske samtalsterapeuter hjälpa er med om det är spritproblem det handlar om så finns hjälp att få vi är många som är nyktra alkoholister som fått hjälp av psykologer mediciner behandlingshem osv orsakerna till missbruket måste redas ut detär ändå den som spritar som bestämmer inte flaskan man får inget återfall man tar sig ett själv och det ska inte en hel familj få sitt endaste liv förstört för genom att alltid gå och oroa sig för mycket egotrippat det är en lätt utväg att skylla på något annat för att slippa sitt eget ansvar,,, självömkan är stor hos en missbrukare vi vet vi har varit där lycka till mvh fam f g:sson
Jag förstår Marcus så mycket.
Jag har inte riktigt stängt in monstret, än...
Jag vet inte om jag någonsin kan.
Ofta får man frågan vad man flyr IFRÅN? Jag flyr inte ifrån något... Jag flyr in i något.
När jag vill in i dimman.
Man vill ha både och. Jag vill ha både och.
Jag vill, jag vill, jag vill.
Hej Jonna!
Jag tror också på det här "spåret" "de glömda barnen"! En terapeut - eller ett team - som vet vad DET innebär är nog det bästa tänkbara. Kunskap ger trygghet, styrka och så småningom ett skönt lugn. Monstret blir ett litet litet litet monster - som man nästan vet allt om och som man på så sätt nästan kan kontrollera.
Var noga med att få rätt hjälp!
Det här kommer gå bra! Ni verkar vara två underbara individer och er ödmjukhet inför relationen och ert föräldraskap gör att ni blir kloka och starka tillsammans. Er kärlek finns där. Ni måste få hjälp med "monstret"! Var starka!
KRAM från Gävle
Ett sådant monster har förstört min barndom och uppväxt. Se till (då menar jag dig och stora M) att lilla Milo aldrig någonsin får träffa det.
Jag tror säkert att ni kan mota bort det!
Önskar er all LYCKA!
Jonna!
Låter jobbigt med monster som du vill döda. Ni/du måste nog acceptera monstret eller byta ut monstret mot era personer så att det hela blir mer verkligt! Jag är ingen psykolog, men får känslan av att ni lägger ansvaret utanför er själva.
Lycka till!
Pelle Sjöman
Vem är det som stör tillvaron stökar och säjjer elakt? Vill du säja att Markus och du bråkar varje dag menar du så sök hjälp nu det här funkar ju inte längre det håller på att gå för långt låter det som.Sök hjälp nu fort tycker jag iallafall bara för att man älskar en människa kan man banne mig inte leva så där det är inte jyst mot någon av er.Martina A
Jonna ,det finns inga monster men det finns uppenbarliga problem här och missbruk verkar inte vara det enda tycks det mig.Problem är till för att lösas och kris betyder ju utveckling och ni kommer att utvecklas under resans gång,var ni landar får ni ta då inte nu tycker Stefan Å
My God J och M tänk jag och du ,vi,mitt,ditt,vårt ansvar och skippa alla vampyrer,monster skalbaggar och annat mörkerprat det trasslar bara till det och låter som att allt beror på något konstigt utanför er själva.Eller hur?
Detta kanske låter elakt, men är bara ett försök till nyanserat svar från en synvinkel som många inte vill se ifrån. Så här kan det gå när kvinnor/tjejer vill ha de "tuffa" killarna. Det följer med missbruk, otrohet, misshandel eller annat otyg. Samtidigt som tusentals skötsamma män/killar står utan någon chans att få en partner. Dessa killar tycker (rätt eller fel, vem vet) att "ni" tjejer/kvinnor får skylla er själva. Det var inte så att ni inte visste förutsättningarna. Stå för era val av partner och allt det medför.
Kära Jonna . Bara ni vet vad ni går igenom och vem som döljer sig bakom monstret . För monstret döljer sig bakom något det gör dom alltid . Jag tycker att det är jättebra att du har bokat tid för proffesionell rådgivning , det var det bästa du kunnde göra . Du måste vara rädd om dig och din son . Bara du vet vilken väg som är den rätta.
Jag har ochså ett monster som bor i mig det har vi väl alla i någon form . Mina är mina barndomsminnen dom började göra sig påminda i samband med att jag själv fick barn . Vad spelar det för rolll att jag är lycklig gift har underbara barn do kom tillbacka ändå . För det är ju så sådant som vi inte har bearbetat det kommer åter .
Nu kommer ju alla att undra varför tar jag inte tag i mina problem jo för jag vill helt enkelt inte jag vill inte ta fram mina minnen det är helt enkelt för smärtsamma . Men dom finns där och gör sig påminda då och då i olika former . Det är mitt monster - Och min lösning är fortfarande för mig själv att försöka glömma , förlåta och gå vidare . Jag tror att man kan förstå ett monster men man kommer aldrig att förlåta ett monster för all den smärta som det ger en . Jag håller på dig Jonna bara du vet vem erat monster är. Vad rädd om dig och din son .
Hej Jonna! Jag läser och tänker – Vad fint hon beskriver det eländiga monstret som ständigt gör sig påmint! Ett monster som tydligen är svårbemästrat. Exakt vad det består i/av vet jag inte, men förstår att det är jobbigt. Men ett ”monster” (vad det än är) som inte någonsin får nån näring dör, svälter ihjäl. Jag skrev det till Marcus för ett tag sedan också. Det är 1 sätt kanske. Det 2:a är att se det i ögonen, ”tala ut” med det, och sedan bestämma vad som ska hända med det. Kanske kan det bara sedan sparkas ut ur huset. Men det är lätt att stå bredvid och ha en massa åsikter och råd. Och eftersom jag inte vet vad som egentligen är ert monster, så hoppas jag att Ni ihop med terapeuten gemensamt kan lösa problemet. Och efter att ha ”lärt känna” er via era bloggar, så är jag övertygad om att Ni löser det. Ni har båda gåvan att uttrycka er, sätta känslorna på pränt, ni är intelligenta och sansade, ni älskar innerst inne varandra och ni älskar er Milo. Jag önskar Er allt gott och lycka till i er strävan/önskan att bekämpa monstret och hitta tillbaka till er gemensamma lycka, som ni är väl värda efter allt ni gått igenom tillsammans!
Och du Jonna – du är en fin poet du också! Din text berörde mig oerhört.
Många varma kramar till er från Maggan1
Hej Jonna,
Jag lever också tillsammans med en modig man.
En man som är nykter idag.
Just idag väljer han att vara nykter.
Jag lever också tillsammans med monstret.
Varje dag.
Jag tror inte att monstret någonsin kommer att dö.
Däremot tror jag att vi blir mindre och mindre rädda.
Vi lever här och nu.
En sekund, en minut, en timme en dag i taget och monstret lever bredvid oss hela tiden.
Vi tänker på det, känner dess närvaro och känner dess stank varje dag.
Ju fler sekunder, timmar och dagar som går upptäcker vi att monstret inte skrämmer oss lika mycket längre.
Den största paniken och den största rädslan har försvunnit och kvar finns en respekt.
En enorm respekt och en vaksamhet.
En vaksamhet som gör att vi lever vidare medan vi noterar förändringar.
Förändringar i monstrets sätt att röra sig.
Förändringar i monstrets lukt.
Vi tittar efter om monstrets ögon glimmar annorlunda idag eller inte.
Men rädslan, den är inte lika påtaglig hela tiden och plötsligt hotar inte monstret kärleken och lyckan längre.
Kram
Skicka en kommentar