Tränat precis. Klirr i skokassan.
Hans tur nu.
Vi byter av varann. En går in, den andre ut. Bäst att inte prata, se på eller gå för nära.
Känner mig som skiten under skorna.
Varför?
Vad är mitt brott?
Vad har jag gjort?
Jag vet inte.
Ingen vet, men berättar inte för mig.
Suck.
Det är ett stormigt helvete detta och det enda är att försöka styra sig igenom utan att tappa taget om rodret.
Milo sover.
Min älskling sover så sött.
Tänk om man fick vara hans sömn för en stund.
Imorgon är det dans. Då ska jag faktiskt ta i och svettas lite.
Men bara lite.
Nu -vila.
18 kommentarer:
Hej Jonna ! Toppen du fått träna o pengar till skor,. Ni har problem ni två, jag skall då inte råda då jag egentligen inget vet orsaken till och även om så är jag skild 2 gånger o van vid stormar . Synd bara att ni inte kan prata , men även det går över! Låt allt lägga sig för det gör det! Måste ärligt erkänna att jag har ett häftigt temperament men inte orsak till skilsmässa utan 1 misshandel svartsjuka , o glad att jag lever. Har upplevt rasism mot partner som kan vara nog så dold innan man fattar ..Inte synd om mig , glad idag o harmonisk.
Jag är helt bergis ni klarar upp det här för ni älskar ju varandra du och Marcus. Och lilla goa Milo.. LYCKA TILL ALLA 3.
FRÅN HJÄRTAT.
Tänk om din enorma kärlek till Milo har åstadkommit svartsjuka hos din man? Så blev det hos oss under en period. Och mannen kunde inte få ur sig detta. För att inte tala om uteblivet sex under långa perioder. Du anar nog inte hur en man (omogen känslomässigt) kan uppleva den situationen. Själv fattar man inget, gråter och gråter. Man är ju världens bästa mamma...men ens man blir plötsligt den undanskuffade favoriten. Fråga honom rentut. Annars tar det åratal och det är inte värt den pinan. Du har absolut allt att vinna på ett rakt samtal.
Finaste jonna.. var på en show med jonas gardell för något år sen, där han berättade om hur han och mark fick det att fungera. Det gick ungefär så här: " För att fortfarande älska varandra, tolerera varndra, för att över huvudtaget stå ut, måste man välja varandra, varenda morgon, varenda dag och varenda jävliga timme. Man måste se på varandra och säga, jag väljer dig och så är det med det" Tyckte det var fint.. och sant. När en små är just små måste man som vuxen hålla i det man älskar hos varandra och välja.. kram från särla
Ni båda behärskar orden så bra, men nu hittar ni inte dem eller så kanske ni inte vågar uttala dem?
Skriv till varandra, eller kom överens om att ni båda har det jobbigt just nu men ändå behöver hitta en grund att stå på där ni kan relatera till varandra. Bestäm er för att inte besluta något som har med er relation överhuvudtaget förrän Milo är minst 1 ½ år.
Kram igen, K2.
Uschiamej,så tråkigt och ledsamt.Bra att du håller på med både tvungna/otvugna saker de kanske både skingrar men även gör så att tankarna klarnar så att ni snart igen kan kommunicera på ett respektfullt sätt,det går ju bara inte när kylan och helvetet är som värst det vet jag.Hursom,kommunikation är ju A och O i ett förhållande men det är sannerligen inte lätt utan kräver mycket arbete och vilja från båda.Jag tror att du nu snart snyter dig, sträcker på dig och blir förbannad. Bra ! K1
Jonna, Du skriver: Vi byter av varann. En går in, den andre ut. Bäst att inte prata, se på eller gå för nära.
Jag tror inte det är någon bra idé.
Jag håller med dom som skrivit här tidigare i allt vad dom skrivit. Deras ord är mycket kloka och viktiga att man tänker på.
Försök att prata med varandra. Ju längre ni går omkring och tiger, desto svårare blir det att börja prata med varandra igen. Då är det lätt att den berömda stoltheten kommer in i bilden, "jag ska minsann inte ........." Jag vet av erfarenhet. Se på varandra! Undvik inte att möta varandras blick. Gå gärna lite för nära! Vem ska ta första steget att ge en liten smekning på kinden, armen eller ryggen?
Jag vet ju naturligtvis inte varför ni, som var så lyckliga, plötsligt hamnat i den här situationen. Men hoppas verkligen ni hittar tillbaka till den kärlek till varandra som jag tror ni har.
Kramar till Er. //Maggan1
Asså jag e inte säker på att jag förstått saken rätt men inget blir bra av tystnad. Ta tag i det i dag....i morgon kan det vara för sent....ni har ett gemensamt ansvar som växer.
Kram
L
Det sägs att första småbarnsåret är tufft och det stämmer. Det är jäkligt tufft! Jag är dock övertygad om att ni klarar det! Jag menar tänk på allt ni gått igenom tillsammans, och som ni kämpat så för att få lilla Milo! Det slänger man inte bara bort när det blåser lite motvind! Älska, vårda, respektera varandra. Vårda vardagen. Mitt tips är att börja med att prata ut och rensa luften ordentligt..
Låter precis som vi hade det för inte alls länge sedan!! Jag förstår vad DU känner... Inte Marcus. Det är så svårt och så jobbigt att vara där du är..
Men tyvärr tror jag inte det är helt ovanligt! Relationen tar stryk när man får barn så är det bara.. För många. Vi som varit med om det en gång innan borde ju varit rustade! Men å vad viktigt det är att prata om allt, inte låta det gå för långt... det har vi gjort flera gånger. Till slut blir det bara skitsaker som får en att må ännu sämre! Jag skickar varma kramar och hoppas att det hjälper något, att veta att du inte är ensam! Glöm inte att kärleken övervinner det mesta! *KRAMAR OM*
Kan bara hålla med om alla kloka ord andra skrivit.
Håller tummarna.
Stor kram till dig.
äh surgubbe. jag tror han är svartsjuk på dig och att du kommit igång och börjat träna och sådär. han är nog van vid att du finns där som Quinnan, liggande i sängen blek och tärd, passiv och undernådig.
detta inbillar jag mig efter att ha sett er hos Malou på 4an för ett tag sen. för han verkade inte ha koll på vilket enormt tålamod du haft med situationen dvs gravidieten) och när det sen kom fram att han låste in sig och jobbade för att bearbeta sitt lidande och inte pratade med dig som faktiskt stod för jobbet.....då kände jag att shit vilken själupptagen snubbe, och shit pommfrit vilket tålamod tjejen har...!!!
Jag tänkte att om några år tröttnar hon på hans egostil. Jag vet hur det är att ha den tysta , sura, typen omnkring sig och vet vilket helvete det är att försöka att liksom inte bry sig utan att tänka på nåt annat och ha det mysigt med sin bebis istället, men det är inte lätt. har man lite mognad vill man inte ha det så i sin relation.
hoppas din sambo skärper sig snart. hoppas du orkar kräva att han skärper sig. för det är vad som krävs , att du sätter ner foten och talar om för honom att han kan sluta bete sig som en bortskämd grinolle och sätter sig och pratar med sin kvinna. om vad han vill. för tydligen är han kinkig öve nåt och vill att du ska undra och oja dig.
usch dessa bortskämda självupptagna män, jag blir så less =)
kör hårt fan vad kul att du tränar. jag blir inspirerad att få loss lite mammakilon själv, har en kotte på 6 månader här och en suris till sambo, jag vet så , så, så väl vad du talar om.
gråt inte för mycket, bli arg istället. han får ta och stå som en man och tala om vad som skaver hans lilla fot.
VÄX UPP MARCUS!
Kärlek och respekt - ska det vare så jävla svårt?
Jag blir så ledsen för din skull när jag läser och förstår att ni har det så tufft. Jag ska ta med er i mina böner (vet inte om du tror på det men enligt mig är det det bästa jag kan erbjuda). Jag hoppas verkligen att det hjälper och att ni sakta men säkert kommer varandra närmre igen och tillbaka till "er". Det är ju meningen att det ska vara du och Marcus. Det tror jag verkligen.
Ta hand om varandra!! Kram Rebecca
Åh vad jag vill er väl, har lång erfarenhet av att må dåligt och jag tror att Marcus måste ha proffshjälp.Det är den som mår dåligt som själv bestämmer vem man vill prata med.Hoppas att ni kan reda ut problemen, skulle så gärna lyssna om det vore möjligt. Kram
Jag blir ledsen när jag läser det här Jonna. Jag ska inte komma med några råd, jag vet aldeles för lite om alltihopa för att kunna göra det. Man jag hoppas att ni hittar en väg ur det nu när ni äntligen fått er älskade lilla Milo efter allt jobbigt ni gått igenom.
Jag håller alla tummar jag har.
Det här är nog inte så konstigt alls. Ni har haft en mycket lång och jobbig resa hit, där allt fokus de senaste åren varit på att få ett friskt och levande barn. Under allt som varit sammankopplat med det har ni fått lägga allt annat åt sidan - era behov, önskemål och övriga frågor. Nu har ni passerat en viktig milstolpe, allt har gått bra och nu släpper så sakta stressen över vad som kunde gå tok. Nu skall ni istället vara en "vanlig" barnfamilj. Vilket är tärande i sig, för vilken småbarnsfamilj som helst. För er kommer nu alla de där undanträngda frågorna fram. Innan har ni tassat runt med fokus enbart på att klara vissa milstolpar, allt annat har fått stå åt sidan. Klart som f-n att det kan gnissla nu när allt det andra släpper. Sedan kan det också vara så att du Jonna, av olika skäl, får rätt mycket Milo-tid. Då blir det obalans, eftersom Milo varit målet för er båda så länge.
Ni måste så klart prata om det här. Vilka behov och synpunkter var och en av er har. Vad som är viktigt respektive vad man kan kompromissa om. Försök hitta ett sätt hur ni kan hantera den här typen av regnperiod. För tro mig, det är inte den sista gången...
Sagt i all välmening!
/ Mia
Hej Jonna!
Jag har inget smart att säga men när det stormar hos oss brukar jag försöka fokusera på:
-vad vi har
-allt vi har gått igenom tillsammans
-vad vi har mist tillsammans men ändå överlevt. Tillsammans.
Och tänka: är det värt det? Är det värt att inte PRATA för att rädda allt? Till slut måste man säga orden. När man är lugn och sansad, för är man för arg så kan det komma konstiga ord.
Många kramar!
ÅH Jonna!
Tänker på er hela dagarna....PRATA med varandra, jag hoppas såå att ni kommer igenom det och det gör ni för jag vet att ni därinne älskar varandra och då fixar ni detta!
Känner igen mig i det ni går igenom, det är tufft med småbarn och samtidigt få relationen att funka, men kämpa på och TALA med varandra!
Puss och kram och 1000 tankar!
Kicki från Norrköping
Hej Jonna!
På något sätt känns det som att det räcker nu. Jag menar inte vad det gäller dig utan att Marcus måste försöka se åt rätt håll. Om han bara blickar bakåt och ser det svarta kommer han aldrig att kunna njuta av nuet och det som faktiskt är alldeles underbart, nämligen dig Jonna och Milo. För två år sedan fick jag cancer och mina killar var riktigt små. Nu verkar det som att jag kanske ska få fortsätta vara frisk och det är obeskrivligt härligt!!!!!!!!!!
I början var det svårt att släppa tankarna på allt jobbigt och all rädsla men om man inte fixar det måste man ta hjälp för att komma vidare. Säg till honom att "skärpa till sig" och vakna upp och se det han har, han måste lyfta blicken och titta upp, han kommer inte att kunna se igenom den där täta slöjan av sorg annars! KRAM PÅ ER FRÅN INGELA
Skicka en kommentar