adjö...

...vill jag säga till er som valde att lämna bloggen efter mitt omoraliska utspel häromdagen. (Inte för att ni är kvar och läser det, men ändå.)
Jag använde alltså f-ordet. Fitta. Fy på mig? Tre gånger till och med. Och där gjorde jag visst det igen. Antagligen uppstår nästa massflykt efter detta inlägg och ni som väljer att sticka, var så god, inget stoppar er och adjö som sagt.
Tycker det är väldigt trist (måste erkännas), men eftersom jag inte kan garantera fittfritt (oops där kom det igen) framöver, är det kanske lika bra.

Personligen kan jag inte riktigt förstå hur eller varför man blir så upprörd över nämnandet av det kvinnliga könet vilket ord man än väljer att använda, så länge man hyllar själva betydelsen -ge alltså fan i att nedlåtande kalla andra (kvinnor) det!
Men då är ju också mitt första språk finska och där voi vittu:ar vi oss så fort lite extra kraft behövs. Dock helst inte framför barnen då orden (både finska och svenska) enligt mig tillhör de vuxna.
Jag började i alla fall tänka på det här när jag förstod att flera blivit så himla besvikna på mig och valt att lämna sidan i protest -"Det är inte accepterat Jonna", skrev någon och jag blev ställd och undrade nästan lite ledset, av vem då? Vem är det som inte accepterar vad?
När blev ordet så fult?
Och vem bestämde det?
Känns som att det är främst kvinnor som upplever det så otroligt stötande och som det värsta tänkbara man kan säga och jag undrar varför? Har det att göra med det ännu rådande förtrycket (för att använda ett kanske lite väl starkt ord) av den kvinnliga sexualiteten? Och förtrycker vi i så fall inte oss själva genom att uscha och fya ett rätt oskyldigt ord som innebär en viktig del av den?
Vi har alla en mellan benen och visst kan man välja andra ord, men det är väl ändå upp till var och en att göra det valet. (Och givetvis att lämna sidor där "fel" ord valts.)
En tremetersvulva kanske hade passat vissa bättre, men då fitta inte låter särskilt fult alls i mina öron, snarare lite roligt (vilket kan vara anledningen till att jag fnittrande upprepar mig likt en trasig skiva) valde jag det.
Ville absolut inte uppröra någon, men då jag redan uppenbarligen har gjort det, går jag steget längre av bara farten och uppmanar er, oss att återerövra vårt eget kön och alla ord som pekar mot det.
Kärt barn har många namn och alla är de lika bra!
Tack och god natt.