En liten kille ligger i selen och sover. Ett tag.
Det har varit grinigt värre idag. Igen.
Milo är faktiskt ofta väldigt grinig. Det glada stunderna finns här såklart med och herregud som han skrattar ibland! Man kan inte annat än dras med i glädjekören och rätt vad det är sitter vi hela familjen i ring och bara tjuter av skratt. De stunderna överväger alla andra tack och lov. Men sen, helt plötsligt är det dags för annat tjut.
Han är glad så länge han har all uppmärksamhet, men så fort min eller Marcus blick fastnar på något annat eller Gud förbjude -vi hämtar vatten, mat eller går på toa, då är det kört. Börjar han skrika kan han länge vara helt otröstlig. Ibland undrar jag om han har ont, för det låter stundvis onekligen som om han höll på att dö av smärta, vilket är rent fruktansvärt att höra och se för trots att koliktiden är ett färskt minne blir man aldrig van. Och sen, på en sekund, är allt bra igen. Detta är annorlunda än koliken, eller det håller inte på lika länge och är inte så regelbundet som det var då, men man undrar ju ändå. Var det kolik? Bara kolik eller något annat med? Och är detta samma sak eller en rest från då? Koliken försvann ju av allt att döma efter nålarna och han började sova även dagtid därefter, men skrikande har fortsatt. På ett annat sätt som sagt men nog skriks det rätt friskt härhemma fortfarande.
Just nu ännu mer.
Nu vaknar...
15 kommentarer:
Jag tror att han skriker när han blir övergiven=) Sen när de väl eldar upp sig är det svårt att stoppa skriket. De lever ju bara i nuet...inget annat finns. Så blir man övergiven så är det väl katastrofläge. Jag brukar sjunga högt om så skulle behövas så man hörs iallafall=)
Jadu, de är nog väldigt olika helt enkelt, en del bebbar verkar ju vara nöjda (nästan)jämt. Vår tjej var mer eller mindre gnällig/grinig tills hon kunde börja göra lite själv - stå i gåstolen, sitta, förflytta sig. Som om hon sällan var riktigt nöjd före dess, och de har ju bara skriken och gråten att berätta med. Nu är hon 9 månader och betydligt lättare att ha att göra med. Hon vill fortfarande gärna bli buren mycket (man får ena jävla armmuskler haha) men kan roa sig själv också på ett helt annat sätt. Skönt för er att han sover bra på dagarna! Och tack för en fin, intressant och mysig blogg, fortsätt skriva.
Små bebisar kan ju skrika av många olika orsaker. Koliken är ju en, men det verkar ju inte vara samma som då han hade sin kolik.
Sen kan dom ju skrika för att dom är hungriga naturligtvis, och även såna här små kan ju bli törstiga ibland precis som vi. Dom kan vara bara lite ”tuttiga”. Dom kanske fryser eller är för varma. Kanske har dom kissat lite mycket så det känns äckligt i blöjan. Å så kan dom bli lite skrikiga vid tandsprickning. Och naturligtvis för att dom vill ha närhet, omtanke, uppmärksamhet, vilket ju förutom koliken är den vanligaste orsaken till skrik. Sen kan dom ju faktiskt också bli så kallat övertrötta.
Självklart kan dom ju också vara sjuka och ha ont lite varstans precis som vi vuxna, men i såna fall brukar ju inte skriken avta mer än kortare stunder och sedan komma tillbaka. Och ofta har dom ju också då lite småfeber. Fast våra barn har haft lite feber även när dom fått sina första tänder.
Bebisar på 4 månader skriker ofta, det är bara så. Men det går över. Jag har två och den ena är inne i sitt skrik just nu. Jag kallar det fyramånaderskrisen. Det är mitt eget påhitt. Det har stämt in på båda barnen och på en massa andra bebisar med. Men lugn, det går över och snart kommer du minnas bebistiden som världen mysigaste tid. För trots allt så övervinner alltid det goda det onda.
Kanske har han kommit underfund med att skrikandet, ger effekter, av mamma och pappa :O) De är inte dumma de små liven, har man inte full uppmärksamhet så får man skaffa sig :O)
Goding, han låter helt normal i mina öron!
Läste nånstans om "extra krävande bebisar" som behövde mer uppmärksamhet och närhet än de flesta (även om alla bebisar såklart behöver närhet). Det stod allafall att det kan kännas lättare om man tänker på sin bebis som en "överlevare" som är extra bra på att uttryck sina behov och få dem tillgodosedda. Så när Milo skriker som värst och du kanske helst vill slänga ner honom i sopnedkastet (inte allvarligt menat såklart, men visst kan det kännas så ibland) försök tänka att han är en överlevare som kommer klara sig superbra här i livet!
Det blir nog enklare när ni får nästa barn (jag vill tro att Milo kommer att bli storebror någon dag), för då kommer det vara mer liv och rörelse hemma, något som säkerligen gör nästa barn lugn. Sen kommer även ni vara lugnare när ni får nästa barn, något som självklart smittar av sig på barnet.
Känns som så gott som alla jag känner, som har haft kolikbarn och skrikande barn, har haft det med första barnet. Sen har det blivit bättre och bättre (tystare och tystare) för varje barn. Även om då alla andra barn höjer ljudnivån rejält hemma ..något som nog bara är bra. Ungarna sover som stockar när barnen leker runt omkring. :)
Självklart finns det undantag. Och vad hjälper denna information dig nu? Kanske är det ändå lite skönt att få höra att det är fler som har det så och att det många gånger blir lättare med nästa barn och nästa.
Det är säkert ett utvecklingssprång. Det skyller jag allt gnäll på. Köp Att växa och upptäcka världen och känn er lugnade.
Jonna, vet inte om detta blir dubbelt, var så konstigt när jag skulle ladda upp tidigare ikväll. Om du har det 2 gånger kan du väl ta bort en uppsättning!
Usch, det är jobbigt när dom små älsklingarna är ledsna och gråter. Man känner sig helt otillräcklig, tycker inte man kan trösta tillräckligt fort.
Alla barn älskar att få vara medelpunkten. När dom inte får det visar dom sitt missnöje och för en sån liten herre som Milo är ju enda sättet skrik och gråt. Och barnskrik kan verkligen låta hjärtskärande, som om dom skulle dö vilken sekund som helst, men det gör dom inte. Sen skriker dom gärna lite längre än dom behöver, för att vara säkra på att mor och far ska leka, sjunga och skratta osv. Och därefter, som du skriver, på en sekund är allt bra igen! Typiskt ”ilske-skrik” kallade min mor det.
Trots att dom är små lär dom sig hur det funkar och vi föräldrar går ständigt på det (förutom föräldrar som fått många barn i tät följd). Förstå mig nu rätt, självklart ska vi trösta, leka, kela etc med våra små älsklingar, dom är ju det käraste vi har. Samtidigt får vi se upp så att vi inte skämmer bort dom. Det är jobbigt när dom skriker och är otröstliga, men ibland kan det vara ”bra” att låta dom skrika lite, att försöka avleda dom med en sin favoritgrej att titta på eller leka med.
Jag vet att det är lätt att stå bredvid och ge en massa goda råd, men vi har haft en skrikig son som ständigt skulle bäras omkring och vara med i allt vad vi gjorde för att inte skrika. Det var sen inte lätt att lära honom av med det.
Och som sagt - är det sedan även kanske tänder på G, så kan det ju bli lite extra grinigt för den lille älsklingen!
Hoppas ni får sova ut ordentligt nu, tror ni behöver det både Milo och du! Kram /Maggan
Jag har också en skrik-kille här hemma. Fast han är 3,5 år nu. Han var väldigt krävande som liten bebis. Och det där med att andra barnet blir lugnare än det första, som någon skrev, det hade jag också fått höra. Men min nu 3,5-åring var inte så. Han har en storebror. Men lillebror har ändå alltid varit mycket mer krävande än storebror.
Och han skriker HÖGT. Jag hade tinnitus redan innan, nu är det mycket värre. Redan på BB konstaterade barnmorskan "Han kan verkligen skrika" och på den vägen är det.
Det blev lite bättre när han lärde sig gå, blev lite mer självständig. Men han har alltid varit en krävande kille, som frestat på mitt tålamod miljoner gånger och fått mig att vara en väääldigt dålig mamma många gånger också. Han har alltid sovit dåligt. Under sitt första dagisår var han sjuk varannan vecka med ännu sämre sömn som följd. Han sover fortfarande inte hela nätter.
Han har bara kunnat ligga i vagnen om han sov ordentligt. Sedan gallskrik och upp igen. Han har inte gillat att sitta i babysitter - han låg eller satt inte lugnt i stol, på filt på öppna förskolan så att mamma fick fika i lugn och ro etc. Gå på café var bara att glömma. Någon latte-mamma kunde jag inte vara.
Och hans tvåårstrots och treårstrots. Jösses, säger jag bara. Envis som synden är vad han är, min kille. Krävande, krävande.
Men ändå. Denna kille har ett skratt som får ALLA att smälta, ett riktigt smittande skratt. Han har ett leende som inte kan vara oberörd inför. Han är smart, tidig med det mesta, självständig.
Åh, vad jag älskar min underbara skrik-kille (men längtar också tills han skriker liiiite mindre).
Vi brukade säga "det är bara en fas" när det var jobbigt. Det hjälpte oss i alla fall. Vad som också hjälpte var att bära, bära och vara nära hela tiden. Skitjobbigt, jag vet, men det lönar sig. En dag behöver man inte bära lika mycket och då saknar man det. Sen är det klart att det KAN vara något annat men fyramånaders bebisar är sällskapssjuka och det händer mycket i deras utveckling.
Vi har tre barn. Med första barnet var jag upprörd vid varje ny jobbig fas, trodde att det ALDRIG skulle bli lugnt och skönt. Med andra barnet kommer jag knappt ihåg vilka faser hon gick igenom. Med trean, som kom många år senare, så har jag insett att man inte kan göra så mycket mer än att hänga med i alla svängar och lägga sitt eget liv på is ett tag. ;)
Min son var likadan. Ganska grinig fram tills 7 månader då han började krypa. Helt plötsligt blev han världens gladaste bebis! Jag tror helt enkelt att han hade så mycket energi han inte fick utlopp för, så mycket saker han ville upptäcka men inte kunde.. Kanske är det likadant med Milo, en blivande fotbollspelare som bara väntar på att börja använda sin kropp... Sen börjar ju då nästa "fas", jaga-fasen... men den är bättre än skrik och gråt i alla fall...
Akupunkturbehandlingar brukar man ju, åtminstone på vuxna, behöva upprepa efter en tid då effekten är av temporär och övergående karaktär. Vet inte alls hur det funkar gällande kolikbehandling av bebisar, men det kan kanske vara värt att reprisera den behandling som faktiskt verkar ha lindrat besvären?
Allt gott!
/Bella
Som tröst kan jag ge dig att skrikiga bebisar som små 0-6 mån brukar bli froma som lamm efter ca 6 mån, när man får ner mer mat i magen & de kan stimuleras/stimulaera sig själva.
Lillan har alltid varit grining när hon är på väg in i en ny fas tex precis innan hon lärde sig snurra runt, gripa, krypa, gå osv.
Är ingen mamma och har inget vetenskapligt svar bara en tanke.
Killen utvecklas ju hela tiden och upptäcker världen konstant. Mamma och pappa är det enda som verkar vara konstant och inte förändras. Så om ni då försvinner om än korta stunder blir det kanske en typ av ångest? Mamma och pappa med = kan övervinna alla hinder. Ser inte mamma och pappa = jag är ensammast i världen?
Som sagt, bara en tanke.
Skickar en kram till er alla tre!
Skicka en kommentar