fredag 31 juli 2009

kärleksbett

Milo sover, men oroligt. Vet inte varför lilla älsklingen just nu på natten inte kan sova några längre stunder utan avbrott. Kan det vara tänderna som spökar där med? Om de bara behagade dyka upp snart, de små gaddarna.
Han har börjat tugga på bröstet, biter ibland ihop så jag skriker till och då tittar han förvånat upp på mig med stora ögon och liksom undrar vad det är frågan om innan han fortsätter äta och jag får nervöst sitta och hoppas fler bett uteblir. Kan bara ana hur det kommer kännas den dagen de små vita tittat fram. Blir nog för sista gången han biter då och flaska nästa.

Han är så fin min kärlek. Ljuvlig. En liten minimänniska, mer och mer sin egen individ för varje dag som går och samtidigt för alltid min baby, vårt lilla barn. Så söt att man vill äta upp. Kan inte pussa nog på de runda släta kinderna och den plutiga blöta lilla munnen.
Jag tittade på honom idag och fattade ingenting, sa Marcus tidigare. Just så är det. Han är otrolig, Milo. Så fantastiskt underbar att man inte kan fatta.

Nu ska jag gå och sova nära. Hoppas vi kan få några timmar.
God natt ni med.

11 kommentarer:

Sandra sa...

Min lille son fick tänder och började bitas redan vid tre månader. Efter tips sa jag redan då till honom och markerade att det gjorde ont. Samt stängde matbutiken för den gången, så att det skulle bli extra tydligt. Oftast tittade han också med stora ögon men faktum är att det blev alltmer sällan, nu sker det bara om jag missförstått och han inte är hungrig, då kan det bitas till. Hoppas Milo fattar galoppen snabbt och inte biter sin fina mamma :-) . Kram!

Anna-K sa...

Så kärleksfullt o vackert du beskriver ert liv.
Det där med första tänderna o man fortfarande ammar - det är en "verklig" upplevelse att nästan få en bit av bröstet "avklippt".Så småningom vänjer man sig när de små "risgrynen" kommer fram. Kan man amma så länge som 6 månader då får man vara nöjd, men det är smidigt att ha maten färdig snabbt o enkelt Det brukar fixa sig. Må så gott!

anne sa...

Ja, det var höjdartider när barnen bet till i bröstet, och ju med man hojtade till, desto roligare verkade det vara... Men, med eller utan tänder hade ingen större betydelse och det gav sig ganska snart.

Anonym sa...

Hoppas Milo kom till ro och att ni fick sova lite i natt allihop.
Visst kan det vara tänderna, är nog ganska så säker på att det är dom. Men oj, vad ont det gör när dom biter till. Undrar om ni ser något vitt som skymtar fram i munnen idag? Håller med om att det är dags för flaska när dom som "bissingarna" tittar fram.
Vilken fin kärleksförklaring du ger till Milo här! Man blir riktigt rörd av den! Men han ÄR ju en riktig gosing och ert lilla underverk!
Hoppas ni får en fin dag idag och att det kanske kan bli någon liten shoppingtur och/eller fikatur på stan. //Maggan1

Anonym sa...

Har en dotter som är född 3 februari och hon gör precis likadant. Är säkert tänderna.../anneli

Anonym sa...

Hej Jonna! Hoppas ni fått sova. Har lillago Milo bitring? Med vilken fin kärlek ni beskriver ert lilla troll. Jag säger jag var glad passa små barnbarn 2 stycken som inte kunde gå. När båda kunde det "sprang "de åt varsitt håll för att reta mormor. Jättekul! Nu inte roligt göra så längre, börjar skolan. Krama lilla go o jag skickar lite sömn till er. Ha det så bra.!

Anonym sa...

Men Sandra,ett så litet barn förstår verkligen INTE sambandet mellan att bita dig i bröstet och att då ingen mat ges.Du straffar alltså din lilla baby med utebliven mat det är ju rent ut sagt jävligt upprörande och jag finner inga ord mer än att det är psykisk aga och även det och fysisk sådan är förbjudet i svensk lag.Hur ska du då göra när den lille börjar "leka" med andra små barn drar eller tar hårt i dem undrar jag ? Slå det ? Självklart inte utan avleda det på alla sätt .Låna böcker om barns utveckling så fort du kan och läs på,det finns många bra sådana.Jösses vilken okunnighet det finns. Antar att de säljs och lånas fler böcker innan den lilla hundvalpen kommer hem än om barn.Fan vad förtvivlat ledsen jag blir.

ullisen sa...

nä. man förstår faktiskt ingenting. när min Maali var ungefär ett halvår, vi skulle gå och lägga oss (hon sov i eget rum) kunde inte Mattias låta bli att gå in och titta på henne. han kommer skuttande tillbaka helt uppspelt, och viskar med svår tillbakahållen upphetsning; "vet du vad!? det ligger en liten människa där inne!!"! och jag ler. och han ler. och sen kan vi inte somna på flera timmar utan bara ligger där i mörkret och håller varann i händerna. för det går ju inte att förstå! inte ett dugg. å det är underbart att inte fatta!

ullisen sa...

ps. till Anonym fegpotta som inte vågar stå för sina åsikter har jag inte mycket att säga, till Sandra säger jag: jag förstår precis. det är INTE aga att för en kort stund sluta amma när barnet bits. den Anonyma hör i min värld till den mängd okunniga han/hon själv kritiserar, den mängd som dels inte har förståelse för andra, och dels drar saker till sin spets. att jämföra smärtan en ammande mamma känner när barnet biter i bröstvårtan med barns sociala utveckling är så korkat och märkligt att jag inte ens bryr mig om att kommentera det. jag hoppas fegisen - i det fall den har barn - hjälper och uppfostrar det eller dessa efter bästa förmåga. om den är hämtad ur litteratur, fine. om den är hämtad ur eget förråd av sunt förnuft och instinkt, bättre. om den är en kombination av båda, absolut bäst. såklart.

Anonym sa...

Ullis,kan faktiskt förstå Anonyms starka reaktion då även vi här hemma gjorde det.Sandra skrev att hon sa till och markerade att det gjorde ont och stängde matbutiken för den gången (ingen kort stund således) för att det skulle bli extra tydligt.Bebisen var 3 månader.Det finns många orsaker Ullis till att skriva anonymt utan att vara fegpotta försök att ha förståelse för det.Jag är tvingad till det liksom många andra ANONYMA.

ullisen sa...

tro mig! jag har verkligen full förståelse för anonymitet i många fall, men att så starka (på gränsen till aggressiva) åsikter uttrycks utan signatur anser jag inte vara ett av dessa.

ingen av oss vet ju så mycket mer om Sandra och hennes bäbi än att hon fick ont, avbröt amning, bäbin tittade storögt och slutade till slut bitas. hur mycket psykisk skada detta bringat mor och barn kan vi bara gissa. själv gissar jag ingen alls och fortsätter leva i den tron tills Sandra - eller nån annan i hennes närhet med verklig insikt i ärendet - får mig på andra tankar.

väldigt skojigt med respons förresten. tack Anonym 2!