Aldrig så trygg som i mammas mage skriver Malin Wollin. Och visst, förhoppningsvis är det så med facit i hand. Även jag kan så här efteråt säga att min mage tydligen var en trygg plats, en av det bästa, för Mini, vår Milo.
Men då?
Nej, risken var alldeles för stor att han hela tiden skulle ramla ut för att platsen skulle få kallas trygg och läget lugnt vilket såklart medförde en grym oron. En oro som ingalunda sedan backade eller försvann, utan antog bara i smyg en annan form så fort bebis var ute.
Minns första natten på BB med älsklingen då vi gråtande ringde efter sköterskorna gång på gång eftersom Milo knarrade så att vi inte kunde sova. Knarrade han inte var vi rädda att han slutat andas och sov av den anledningen ännu mindre.
Och på den vägen är det.
Oron går hand i hand med föräldraskap, ja livet egentligen. För det är farligt att leva, livsfarligt -man dör. Vi måste trots det lära oss göra just det, att leva, med vår ständige följeslagare och till och med göra det med ett leende. Även om vi vet hur det kommer sluta.
Fast shit vad svårt det kan vara, framförallt nu när jag har mitt hjärta levandes utanför kroppen.
4 kommentarer:
Du kommer att oroa dig för honom när han vuxit upp till man och gift sig och fått egna barn. Oron släpper aldrig en mammas hjärta.
Visst kan man med facit i hand säga att mammas mage var tryggaste platsen i livet. Men då är det med facit i hand! Jag inser er oro under hela graviditeten, oron för att han skulle trilla ut alldeles för tidigt. Jag förstår också er oro efter hans födelse, att det lät om honom (han andades tungt), att det inte lät (han andades lugnt). Men egentligen är jag ganska så övertygad om att ni idag kan sova när Milo sover, ni har successivt vant er vid de ljud han ger ifrån sig resp inte ger ifrån sig. Som förälder slutar man aldrig att oroa sig, på gott och ont. Mest är det på gott både för oss som föräldrar och för våra barn. Våra barn uppskattar att vi oroar oss och bryr oss om dom! För all framtid. Självklart är det farligt att leva, alla dör förr eller senare. Men den dagen – den sorgen! Fram till dess måste vi leva, ta vara på allt det livet erbjuder. Och det är mycket!! Jag börjar bli så gammal att jag lärt mig uppskatta allt som livet bjuder, lika väl som jag fortfarande oroar mig för mina barn och också de barnbarn jag har! Jag uppskattar också all den glädje som dom under alla år gett mig och min man, den är mer värd än all den oro som ibland gör sig mer än lovligt påmind. Vi har alla våra down-perioder, men det gäller att se förbi dom. Det kan ibland vara svårt, men inte desto mindre viktigt att se allt positivt som livet ger tillbaka till oss när vi har hjärtat/hjärtana levandes utanför den egna kroppen.
Njut av Milo och kanske en vacker dag får ni förmånen att njuta av ett syskon till Milo! Den här njutningen (trots oron) är den bästa njutning vi som människor någonsin kan få!
Kram till dej, Marcus och Milo från Maggan1!
Jag håller verkligen med Maggan 1 för exakt så är det ju.Livet måste levas nu,morgondagen vet vi inget om.Försök njuta här och nu det förstod jag väl kanske även förr,men ännmer som lite äldre dam,tiden kommer ej igen!Ta hand om Er !
Just så är det. Livet är farligt och oron går hand i hand med föräldraskapet. Man har fått det här ansvaret att axla, förtroendet att ta hand om just det här barnet, leda det vid sin hand. Jag oroar mig för allt möjligt när det gäller mina älskade barn. Hemska sjukdomar och olyckor de kan drabbas av, oron förlamar mig. Och samtidigt. Den underbara kärleken, större än allt. Älskar dem mer för varje dag och är så glad och oändligt tacksam över att få ha dem i mitt liv, att just jag är den som givits denna ynnest. Varje dag med dem är en gåva. Och en annan grej. Jag frågade min mamma för några år sedan vilken ålder som hon tyckt varit roligast med sina barn. Jag avsåg kanske nånstans bebis-12 år eller så, vet ju att tonåren inte var så kul. ;) Hon såg på mig och sa "Ja, hittills är det 33-årsåldern", vilket var den ålder jag var i då. Kan man bli mer rörd? Vilket hopp det dessutom ger. Varje ålder har sin charm - och det blir bara bättre för varje dag, för varje år. Kan man lära sig leva med oron har vi en otrolig resa att se fram emot tillsammans med våra älskade barn. :)
Skicka en kommentar