tisdag 27 april 2010

gräva fram det gamla

Att flytta, packa och bläddra i papper för att slänga innebär att man råkar på en massa som man både vill råka på och kanske inte just då alls önskar ta i, som till exempel sitt första barns obduktionsprotokoll och efterföljande epikris från sjukhusvistelsen i Finland 2006.
Sen skulle man ju kunna tro att jag hade mer vett och inte läste precis allt som där stod, men såklart gjorde jag det. Satt och hulkade upprepade gånger som ett litet barn till raderna om hur älskade Dante hade svag puls efter förlossningen men att han efter en minut var helt "pulslös" och därmed förklarades död.
Jag vet såklart allt detta men när jag ser det sådär, svart på vitt bokstavligen, är det som att få dödsbudet för första gången. Mitt fina lilla första barn som jag födde till döden. Det går aldrig ur och över.
Låg och grät några minuter och klappade magen innan jag fortsatte städa, bläddra, slänga och sortera. Hittade då plötsligt min mp3-spelare som i drygt ett år varit borta och som jag nog faktiskt inte sedan BB har använt. Satte på (batterierna funkade!) och första låten som sjöngs in i mina öron var den som jag hörde mitt i snittet, precis innan Milos skrek överröstade allt. Helt otroligt vilken lyckoförnimmelse som genast svepte över mig! Älskade barn vad du gör mamma lycklig hela tiden, varje dag.
Nu är han ute och rullar med Päivi och som jag ska pussa när han kommer hem igen.

Sorg och lycka, det största möjliga i livet har jag hunnit ta del av den senaste timmen och allt på grund av eller tack vare flyttandet. Inte helt illa ändå. Men mycket kvarstår.

Här är låten:

7 kommentarer:

Christina sa...

Kloka ord och man bär med sig dem varje minut. Idag är det precis 19 år sen min Eric dog. Fast denna dag vill jag inte minnas utan vi minns hans födelsedag som var den 25/4. 19 år! Vart tog åren vägen?
Han fattas mig varje dag men det är lättare idag. Kram på dig.

Gråa musen sa...

Förstår precis hur du känner eller inte precis för man kan nog inte föreställa sig hur det är att förlora ett barn. Men båda mina föräldrar gick bort i höstas på mindre än tre veckor. Idag hade jag och maken stora vårröjardagen. Då hittades kassen med mors kläder som hon bar sista natten på sjukhuset. Skor strumpor. Rubbet. Till och med asken med de sista Nitromexen som hon tog precis innan hon dog. Trodde jag hade sörjt klart men tårarna bara sprutade. Det luktade fortfarande mamma om kläderna. En svag svag, doft av nivea. Ibland faller man. Ibland kan man bara le åt att de ens funnits. Så är det. Kram

Anonym sa...

Det hör ju till flyttbestyren att bläddra i papper och antingen kasta eller spara. Och ibland fastnar man i sånt man mitt i flytten inte borde fastna i. Jag hade gjort precis som du gjorde, jag hade läst, gått igenom situationen igen i mitt minne och gråtit! Men ändå, Jonna, du grät och klappade din lille Plutt i magen, sen hittade du din mp3-spelare som fortfarande funkade och hörde låten (fin låt) som du hörde i samband med snittet när Milo föddes och så mindes du er lycka och er glädje över Milo och hans första skrik!
Tänk vad nära det kan vara mellan sorg och lycka och som du säger, detta tack vare flytten. Det är stort.
Lycka till med fortsatta packandet!
Många kramar till er från Maggan1

Anonym sa...

Jag kan inte i ord ens försöka skriva att jag kan förstå hur det känns för det gör jag inte! Har upplevt mycket sorg men tack och lov aldrig behövt mista mitt barn.

Kanske är det nu en process att ta sig igenom. Nytt hem, nytt barn och helt nya förutsättningar. Lille Dante var en ängel som kom och sedan vände om. Han finns för alltid i ditt & Marcus hjärta. I tryggt förvar precis som lillan!
Vilken enorm lycka lille prins Milo är! Det sägs att tiden läker alla sår. Jag tror kanske att vissa sår förblir oläkta men gör mindre ont efter hand. Glömmer gör man aldrig!!!

Kramar
/Madeleine

Anonym sa...

Livet är verkligen både ljus och djupaste mörker ibland. Så go han är lille Milo! Verkar så glad.

Läs gärna sagan på den här länken: annajansson73.blogspot.com/2010/04/sagan-om-den-trasiga-mamman.html

Så fint och pedagogiskt skrivet. När jag dör hoppas jag att mina anhöriga läser en sådan saga om mig.

Kram på dig
Jeanette

- sa...

Sitter med lilla Hedda 8 veckor i famnen och tårarna börja rinna när jag läser... Jag kan inte förstå hur det måste kännas att vara med om det som du varit, men rädslan för att något sådant ska hända har jag upplevt starkt under båda mina graviditete. Man är så rädd, livet är så sköt och man längtar så mycket....
kram

Marielle sa...

Vad fint och vackert skrivet Jonna! Självklart gör det fortfarande otroligt ont att tänka på Dante och vissa dagar kommer sorgen närmare än andra. (Vi firade själva en 3-årsdag på minneslunden i måndags.) Men lyckan för de som finns här hos oss är också ofantligt stor och glädje över dem finns där varje dag, varje minut i vardagen! Kram till dig!