avundsjuka

Sitter här ibara trosor och tröja och äter lunch helt för mig själv, ja eller tillsammans med den konstiga känslan -hur var det nu man gjorde?- som alltid dyker upp när jag är helt själv.
Det är gott, lunchen och det är skönt att få halvligga och mumsa i mig i min egen takt och hur länge som helst. Ja eller ett tag iaf.

Vi var till öf på förmiddagen och det var skoj som vanligt. Jag deltar inte längre i gå runt och gå sångerna men sitter där och klappar med medan Milo gungar bredvid och tittar på alla och ibland blir han upplyft av snälla Agneta som svingar honom till höjderna.
Efteråt träffade vi Päivi som nu är ute och går med killen i friska och varma vädret. Fick ett mms nyss och han satt och skrattade i en gunga älsklingen. Så himla härligt att han kan få både gung och promenad även fast mamma är som hon är och pappa måste jobba. Han är nog trött snart och kommer förhoppningsvis sova ett tag sen. Jag ska möta upp dom och ta en fika om en stund.
Appropå detta. Kom och tänka på en ärlig kommentar som jag fick av gröna mamman för nån vecka sen:

"Vill bara säga att det är enormt frustrerande för mammor som mig att läsa hur mkt du lämnar bort din son, får hjälp av din familj, hur många gånger du skriver att du får fika, gå på bio själv och så vidare. Jag blir arg, och vill gärna skicka min ilska till dej. Men du borde få en kram istället. Vad skönt att du får ihop ditt liv, att du har många runt dej som finns och stöttar. Min ilska bottnar i ren avundsjuka. Jag önskar jag fick till det hälften av gångerna som du får till det. Eller en tredjedel.Så tänk nästa gång nån skriver elaka saker. Det bottnar nog i samma avundsjuka."

Och jag tänker.
Alltså.
Jag är så otroligt tacksam och enormt lyckligt lottad över massor i mitt liv! Bland annat att jag har den bästa familjen (även om vi faktiskt ses rätt sällan pga avståndet) och de bästa vännerna som mer än gärna är med Milo när situationen är (och har varit) som den är för oss här hemma. Jag får inte gå långt. Ens särskilt kort längre och om det är något att vara avundsjuk på är jag mycket tveksam till. Visst mina fina vänner kan och får man önska åt sig själv om man inga egna har, men att jag och vi behöver deras ben, ork och lust i den mån vi behöver är faktiskt inte något att avundas. Jag skulle så himla gärna vara med där och gunga killen själv, gå runt strömmen i solen utan att vid varje steg känna oro, höra honom kvittra i vagnen, svara uppmuntrande och se honom peka på alla fåglar och annat som möter.
Nu kan jag inte det och då är det underbart att Päivi idag (och andra dagar) både kan och vill!
Men jag menar att kanske innan gröna mamman (tycker det var en på många sätt bra och fin kommentar trots allt och tackar för kramen) eller andra känner frustration och ilska gentemot mig för att jag får det att gå ihop så bra. Tänk gärna ett steg längre så kanske besparar ni er onödigt och negativt energispill.
Sen alla dessa mina fika- och biostunder med kompisar och alltså utan barn.
Ja då är barnet med pappa och jag kommer aldrig se det som att jag lämnar ifrån mig honom. Milo har lika stor rätt att vara själv och ensam med sin pappa precis som med mig och pappa, Marcus har rätt till egen tid med Milo. Det är så klart mycket trevligt att fika på egna villkor men det är för allas vårt bästa brukar jag tänka och njuta lite extra av lättlatten innan jag (has)rusar hemåt för att möta den gladaste killen i världen och få den blötaste pussen man kan tänka sig.
Så, mammor: Ut på eget och släpp in pappan!

Undrar lite om män känner samma ilska (och avundssjuka) mot andra män som får livet att gå ihop? Eller är detta ett trist kvinnligt fenomen? Intressant. Svara gärna ni män som läser, tror nog det finns ett par..

Nu har jag ätit klart. Ska lägga mig raklång och invänta lilleplutts reaktion (sparkar) och sen ta på mig brallor och gå ut i solen och möta Milos bredaste leende.