dag hundrafyrtioåtta -i väntan på att rullöftet ska infrias

Marcus tyckte så synd om ynklig inlåst mig igår att han lovade rulla vederbörande vartsom i eftermiddag och ikväll. Och göra det dessutom med ett leende, som inte alltid är garanterat från herrn vars tålamod med plötsligt avstannande tanter i gångarna är så där. Så jag ser fram emot frisk luft, fika, affär och kanske fika igen.

Jag har hela morgonen förbannat alvedonens frånvaro i mitt system och hem. Lika mycket som jag tidigare har förbannat deras ickeverkan mot värken, som jag var helt övertygad om var ett faktum. De hjälper visserligen inte märkbart mot foglossning och allmänt ontont i bäcken och därikring, men det tar ändå udden av det jag upplever som en förbannad mensvärk i sammandragningarnas efterdyning, framförallt under natten och morgonen då jag upplever det som värst. Så snälla alvedon, förlåt och kom tillbaka.
Äsch. Får vänta tills Marcus är hemma. Lite lidande stärker karaktären, typ.

Det blir extremt påtagligt hur beroende man är när man är det, framförallt de gångerna man är själv och inser till sin förtvivlan att varken alvedon eller mjölk till morgonkaffet kan gå själv.
Jag gjorde upp planer igår på att försöka ta mig till åtminstone konsum själv, med rullstolen som rullator och plats att vila på ifall yrseln skulle ta över. Hade allt klart för mig, hur jag skulle åka ner med hiss och sen efter viss möda lyckas få ut stolen genom dörren, nedför de två trapporna och sen vila lite och fortsätta. Men jag gav upp när jag i tanken var på väg hem. Eftersom det var mjölk och yogurt jag i första hand ville ha (behövde) insåg jag att med allt det som i andra hand skulle slinka ner hade jag behövt lyfta rätt tung kasse när stolen väl skulle behöva pressas ihop för hissfärden upp igen, så jag fick erkänna mig besegrad. Men det var en kul tanke att leka med så länge den varade. Ett litet söndagsprojekt och ännu en plan som gick i stöpet.

Ja happ. Nu ska jag fortsätta vänta på min Marcus.
Vecka 35+1 idag.
Alltid något.