tisdag 20 januari 2009

rädd liten Bambi

Jag blir så glad när jag hör om vackrare väder! Här är mörkret på väg att lägga sig så snart kan man glömma hur det tidigare såg ut.
Marcus sover lite och sen ska vi rulla.

16 dagar ja.
Där framme anar jag målet. Det bör gå bra nu. Allt pekar på det. Vi ska på koll imorgon och ser allt bra ut då så är det ju ännu bättre såklart.
Men ändå...
Jag är livrädd precis hela tiden. Inte så det tar över, men därunder, långt därinne lurar rädslan. Som ett inte helt behagligt pirr surrar den dovt genom dagar och nätter, lite högre för varje som går.
Jag läser hos mrs Jones och känner igen mig i hennes Bambi. Jag är Bambi jag också. En darrig, rädd liten Bambi som skakar i benen. Vi är många Bambisar som glider runt, hoppas och ber. Hejar på varann när vi möts och fortsätter sen dit våra stapliga steg bär. Känns skönt att man inte är ensam, att det jag känner inte är knepigt, konstigt alls, bara som det är.
Jag tänker på min dröm. Den där då jag höggravid skulle göra ett häcklopp med kryckorna som stöd. Vet ju inte hur det slutade, vaknade innan jag var i mål. Kändes dock som att jag ledde... hoppas jag vann.
Är bara så himla rädd för att snubbla på mållinjen.

5 kommentarer:

Finnpajsaren sa...

Det är varje mammas lott att oroa sig/vara rädd att mista det finaste man har. Det kommer finnas där för resten av livet. Det gäller bara att lära sig att tygla det och inte det låta ta över (gud så klokt).

Frida sa...

Jag är säker på att ni kmr i mål. Hejar på er allt vad jag kan! Lycka till. Min bäbis är beräknad till 7 feb. Bara dagar efter din :) Ha de bra!

Em sa...

Jag måste bara berätta för dig.

Du är en stor förebild för mig. När jag hittade din blogg blev mitt liv lättare, faktiskt. Livet känns ljusare. Varje dag ser jag fram emot att läsa dina nya inlägg.(känns ju bäst att läsa de positiva förstås) Du sprider en sådan värme med ditt skrivande! och för att inte tala om den livsglädje som du sprider. Du är så stark och varm! För dig är allting möjligt känns det som, det finns hopp för alla.. Du och din Marcus är nog helt fantastiska tillsammans. Jag tror att ni kommer bli världens bästa föräldrar, och jag önskar att jag en dag blir som dig. (Det låter helt psycho men jag är ditt fan) Mini är verkligen ett kärleksbarn, jag håller alla tummar och tår och hoppas för allt i hela världen att det ska gå bra framöver! Du berör på ett sätt som är helt otroligt, tack för det!

Marina sa...

Jag vet hur du känner. Rädslan följer en liknande process som sorgen och när det är som värst så finns bara rädslan/sorgen.

En dag i taget, som stapplande små babysteg. En dag i taget - det är det enda vi kan göra! Och förhoppningsvis får vi möta levande syskon till våra döda barn. Förhoppningsvis får småsyskonen stanna hos oss.

Helena sa...

Man slutar aldrig att vara rädd när man har barn, och många gånger är nog de som fått sina barn utan minsta krångel lika rädda.

Men min egen erfarenhet är ändå att det lättar lite när barnet är fött, man har helt enkelt inte lika mycket tid att tänka :-)
För mig var det också väldigt ångestfyllt att ha barnet på insidan om magen, jag kände att jag inte hade koll på hur hon mådde. Jag upplevde det som en lättnad när lillasysteryster var ute så att man kunde se hur hon mådde på ett annat sätt.

Men sådär 2-3 dagar efter förlossningen, när hormonerna rusat i kroppen, då har jag INTE varit kaxig kan jag säga. Fyyyy så dåligt jag har mått. Kanske blir det inte så för dig, men om det händer så kan det vara bra att komma ihåg att det beror på hormoner och förhoppningsvis går över efter några dagar.