dag hundrafyrtionio -gråblöt dag

Jomenvisst. Klart dexofenet hjälpte. Lite. Hade någonstans hoppats på att få domna bort helt i kroppen och inte känna något alls, men riktigt så lyxigt blev det aldrig. Kvällen igår var faktiskt en extra jobbig och ond sådan så kanske jag bara ska hålla käft och vara tacksam för det lilla som ändå togs bort.
Jo så får det bli.

Idag är en sanslöst grå dag med stora blöta droppar fastklistrade på utsidan av fönsterrutan.
Förnekelse, var är du när du som bäst behövs?
När Marcus drog upp rullgardinen var första impulsen att skrika: -Neeeeej! och likt en vampyr krypa ihop och försöka med armarna dölja sin kropp för solens starka strålar, fast här var det det gråa som attackerade. Jag brann inte upp eller annat när den tog mig, men sjönk ihop invändigt en aning och smakade ett tag på ordet blä.

Uppryckning.
Roliga saker med idag är att jag imorgon ska på tillväxtultra med Mini. För sista gången. Vi hoppas att minus inte blivit mer och att älskade bebis mår så bra som h*n bara kan därinne och att det fortfarande verkar vara stängt ut som håller i drygt två veckor.
En annan rolig sak är just att det bara är 16 dagar kvar till snitt, vilket känns väldigt mycket mindre än 17, som var gårdagens status.
Och så är det roligt att förhoppningsvis lite senare få rulla ut en sväng med Mackan. Väntar tills mörkret fallit för då är allt mycket vackrare.

Hoppas på solsken hos er. Någon?