söndag 18 januari 2009

dag hundrafyrtiosju -move that body

Marcus sprang precis iväg till tåget. En av hans sista trippar på ett tag. Känns helt ok att vara själv lite. Inte för att jag inte kommer sakna honom om redan tio minuter, men vid en massa ont är det ibland skönt att vara själv och få muttra och svära åt alla håll utan att någon annan blir träffad.
Har sovit rätt bra om man bortser från att jag måste byta sida varje kvart och att göra detta är som en hel ommöblering. Jag ser verkligen emot att allt går bra och att jag sedan inom en inte helt avlägsen framtid kan få börja träna upp mig igen. Jag till och med längtar efter att få svettas av fysisk ansträngning, jag som hatar det egentligen. Men sen. Oj vad jag ska svettas och inte av ångest utan av att musklerna återföds och börjar växa.
Skrämmande är det hur kroppen liksom torkat ut dessa månader i säng och viloläge. Fick för mig igår att jag skulle ner på golvet och klappa katterna. En ytterst dålig idé visste jag redan på vägen ner och där kunde jag givetvis inte vara kvar eftersom golvet var hårt och jag överhuvudtaget har svårt att sitta. Nej, upp skulle jag igen. Men hur jag än vred mig, så fanns ingen kraft nånstans att få upp kroppshyddan. När jag äntligen hasat upp mig lite halvt på alla fyra fick jag ropa på Marcus. -Hjälp! Han kom som en riddare och undrade vad jag gjorde. Och det kunde man verkligen undra. Till sist lyckades han baxa upp mig och leda mig i säkerhet. Långt från golv.

Ja ja. Nu ska jag äta frukost, ta en dusch och sedan göra något kul.
Vi får se vad det blir.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Jonna!

En sak som jag har börjat undra över under tiden jag har läst här hos dig är hur det blir med träning när Mini är ute. Kommer du få någon form av sjukgymnastik eller är det upp till dig själv att börja återuppbygga dig? Det kan ju inte vara så lätt att börja från "rätt" nivå när man har legat så länge som du.

Jag förstår om du inte har börjat fundera och fråga om sånt här än, har ju varit så främmande för er att den dagen ska komma. Det gläder mig ofantligt att ni snart är där!

Kram Karin
en trogen läsare

Anonym sa...

Jag vill bara önska Er lycka till, jag följer din blogg och Marcus varje dag, jag lysnar ochså på Marcus när han är i radio. hoppas allt går bra för Er alla det är Ni värda, en trogen läsare från Linköping

Anonym sa...

Det är så roligt att se dagarna ticka ner nu! Jag har aldrig sagt att allt kommer att gå bra, och jag säger det inte nu heller, för ingen kan veta det. Men jag hoppas hoppas hoppas! Tänk att det bara är dryga två veckor kvar, det är ju ingenting mot hur länge du har vilat hittills. Det känns inte så avlägset när du passerade dag 100, och snart är det 150!

Kämpa på och kram (och undvik golvet!)

Sabina sa...

Ville bara kika in och säga att det är så roligt att få följa din glädje över mini mitt uppe i min sorg och tunga vardag. Du har en grym man och ni båda kan vara lyckliga som har varandra.
En som verkligen lärt sig uppskatta saker.....

www.mittlivsabina74.blogspot.com

Anonym sa...

Ja, usch, de där sista gravidietsveckorna är det verkligen svårt att hitta en sovställning. Och ibland lätt att glömma bort att man har en STOR mage. Som att man försöker som vanligt gå i sidled vid trånga utrymmen - och då upptäcker att magen är i vägen :).
Nu e det inte långt kvar. Nu e det sannerligen inte långt kvar!!!(PS - hälsa personalen på BB att du haft rejäl foglossning under graviditeten så du kan få remiss till sjukgymnast sedan. För ibland försvinner den inte bara så där...)