dag hundrafyrtiotre -bra här men inte där

Jag är så ledsen idag för en vän här i rymden. Vill gråta, skrika, förbanna och fråga -Varför? Varför? VARFÖR?
Det verkar inte bättre än att hennes efterlängtade och älskade lilla stjärna i magen är tvungen att släppa taget och det är så himla grymt och fel. Fan.
Varför ska det vara så svårt för vissa? Varför kan inte underbara föräldrar, mammor och pappor få sina så innerligt önskade barn, när det på annat håll knappt behövs ett heej förrän "misstag" börjar gro.
Så orättvist. Så fel. Så bara... fan.

Jag tänker på dig vännen och kramar om.



Vi har det väldigt bra här i landet smärta. Mini buffar på som aldrig förr och verkar underbart omedveten om hur ont det, allt gör i mig. Och precis så vill jag ha det!
Mamma och pappa har åkt och Marcus kommit. Vaktbyte. Härligt med pappa Mackan hemma och jätteskoj att mina föräldrar snart kommer igen.
Vi har nu tre lådor fulla av löften och vackra drömmar i ett hörn. Jag tittar på dom ibland och stoppar ännu oftare impulsen att gå dit och sticka huvudet ner bland de finaste av kläder och gosiga djur för att sniffa till mig all den lycka de utlovar. Doften når mina borrar ändå.

Mamma Mia var jättehärlig. En viss i mig diggade järnet genom hela filmen. H*n gillar ABBA skrev jag till Marcus. Nej bara EBBA (grön), blev svaret. He he.

Nu ska vi ta en tur och trotsa de tusen knivarna i mitt underliv.