tisdag 6 januari 2009

dag hundratrettiofem -tvångsvila och drömmar

Igår kväll stirrade jag i hörnet bredvid min sängsida och fantiserade att babyvaggan stod där. Den gjorde det ett tag och bebis var i. Levande, sprattlande, gnyende bebis.
Min Mini.
Så liten och helt perfekt.
Jag ville smeka de där runda kinderna, pilla på de tunna små fjunen på huvudet och klappa lilla släta magen. Ville böja mig ner och andas in den ljuvliga doften av baby.
Kan ni känna doften av en liten nyfödd baby?
Känner ni?
Mina vackraste drömmar doftar så.

Sen somnade jag.
Drömde.
Luktade på annat.


Så har man efter idag vilat i 135 sköna dagar och har bara 30 kvar.
Om allt går bra...
Som jag anade kryper tiden fram nu. Det blev så i och med att fokus ändrades från det jag gjort till det jag ska göra.
Bättre att se bakåt. I det här fallet.

Idag ska jag rulla igen. På stan. Har fått färsk trafikinfo och det verkar vara någorlunda plogat på de gator vi tänkte välja.
Plogade gator är bra. Då rullar man lugnt. Bättre faktiskt än annars. Gatplattorna ligger i vanliga fall inte platt tyvärr. Något man kanske hade förväntat sig.
Ja det hade jag.

3 kommentarer:

Minimalla sa...

Du skriver så fint! Jag kan verkligen känna doften av liten ljuvlig bebis.

Anonym sa...

Mmmmm babydoft! Finns inget härligare! :-) Snart ligger bebis, en flicka enligt min känsla, mellan er och gosar och tittar djupt in e era ögon och ler med det sötaste leendet som finns och er kärlek är den absolut största och starkaste som finns! Lycka till både du Jonna och Pappa Marcus!
Kram från ett väldigt kyligt Småland!

Emilias sa...

Håller tummarna för dig och hoppas dör att det kommer att gå bra :) Kram