dag hundratrettiofyra -en månad kvar! om allt går bra...

Sov mig igenom de där jobbigaste timmarna i alla fall så man kan väl säga att dagen börjat bra. Bättre. Det onda är som alltid värst på mornarna men solen skiner och det är kallt ute, precis som det ska vara i januari och vips så känns det inte så himla mycket ont längre. Fokus på det bra och jag gillar ju kallt. När det håller sig någonstans under 10 minus så är det ju egentligen bara lite kyligt och har man har kläder på sig så är det inte så svårt som många vill göra gällande. Vi bor ju i norr och här ska det kännas lite på vintrarna. Men som sagt, ta på er mössan och strunta i att frisyren blir platt och att kinderna ser runda ut så ska ni se att det inte är värst farligt ändå.

Jag i min lilla bubbla här inne kanske romantiserar kylan lite, men vill ju inget hellre än att ta mig ut just där och suga i mig av den halvfrostiga luften. Om mitt onda släpper så kanske jag trotsar allt och ber Marcus rulla ut mig en sväng senare. Tills dess nöjer jag mig med att titta genom fönstret. För det är fint med. Sol mot snötäckta tak. Me like!

Igår var vi till Babyproffsen. Ska just nu inte gå in på allt strul med fuckin' färdtjänsten som var sin vana trogen en stor stinkande bajshög, men vi kom till sist med vanlig taxi fram iaf och kunde sen rätt obehindrat åka runt (väldigt stort!) och känna på allt möjligt.

Vad gäller vagn så lutar det nu starkt åt Nitron. Teutonias fun verkar förlora på målsnöret. Båda är små och smidiga (Nitron lite lättare och blir mindre ihopfälld), har sväng- och låsbara framhjul och vändbar sittdel. Eftersom vi ska ha en liggkorg första tiden (ingen mjuklift då bebis skulle hamna så långt ner) blev det den som fick avgöra det hela. Tyvärr så var Teutonias fina och smarta (handtag i suffletten) väldigt svår att få av och på, eller som hon i butiken uttryckte det "man behöver ha rätt långa armar", går den sorgligt nog bort. Mina armar är som de är, rätt korta och eftersom hon den betydligt längre kvinnan hade problem tror jag mina skulle bli omfattande. Nitros citykorg, som också är fin, kunde däremot knäppas av och på utan att den som gjorde det behövde ens böja sig märkbart och med tanke på att av- och påknäppningen blir en daglig syssla för oss (om allt bara går bra nu!) så är det viktigt att den kan göras enkelt.

Vi smygtittade även stelt leende på små sängar och leksaker (Marcus favoritområde) men hittade inget givet.

Idag ringde sen min mamma och frågade om hon och pappa även får köpa en liten vagga/korg till Mini och skickade en bild på den tilltänkta varianten. Den var helt underbar! En liten brun korg i rotting på ben med vit sänghimmel. Så ombonat och mysigt. Just så som vi önskar att vår älskade bebis kan få sova den första tiden.

Jag kan inte fatta att vårt barn kanske, antagligen, förhoppningsvis ska ligga i den sen. Snart. Börjar gråta nu. Lilla Mini. H*n blev lika mycket till sig som jag av korgen så vi vet att den är helt rätt. Tänk, nu är vi nästan med vagn och vagga också. Det är positivt tänkande det!

Tack mamma och pappa!