Ogillar verkligen de där timmarna mellan fyra och sex på morgonen. Bara ångest. Ifall man genomlider de i vaket tillstånd.
Mår inte så bra just nu. Har tryck över bröstet och svårt att andas. Tårarna rinner. Det var ett tag sen jag hade en släng av ångest, åtminstone av den här kalibern. Lite omväxlande mot allt det kroppsonda åtminstone, även om det här också gör ont.
Det är svårt att förklara eller sätta ord på oro och rädsla, den här diffusa känslan av olust och fruktan. Den finns och har hela tiden funnits där bredvid allt det underbara som också känns, kanske lite mer på ytan för mig än för vissa andra.
Jag har inga problem med att tänka positivt, gör det gärna och ofta. Vet att det inte förändrar något ifall det värsta skulle ske, det värsta gör lika ont hur förberedd man än tror att man är på det. För mig är det så i alla fall. Så positiva tankar -ja tack!
Men ibland, trots barnvagnsdrömmar och underbara små knuff från magen, närmar sig de jobbiga föreställningarna likt enorma flodvågor från helvetet land och svämmar till sist över precis allt. Hur man än fäktar så går det inte att värja sig och till sist ligger man där dyngsur.
"Men nu behöver du inte oroa dig mer" säger vissa.
"Så långt som du kommit" peppar några.
"Nu finns väl inget som kan hända" fortsätter andra.
"Allt kommer gå bra nu" avslutar resten.
Rent logiskt är inte riskerna för att det ska gå fel större för mig än de är för någon annan. Men de finns. Jag vet, ska inte tänka så. Men de finns! Jag uppskattar verkligen de goda tankarna från andra, men jag kan inte riktigt ta dessa till mig. Jag vill göra det. Försöker. Men jag kan inte. Det går inte. Jag vet inte om det kommer gå bra. Jag hoppas och ber om det. Tror ibland, men vet inte och det skrämmer skiten ur mig. Jag tänker barnvagn och ser samtidigt helt ofrivilligt framför mig det lilla albumet, med alldeles för många och för små kistor, som vi bläddrade i för första gången, då juni 2006. Det är länge sen nu. Men känns som igår. Mellan fyra och sex på morgonen känns det ännu mer.
Jag ogillar verkligen de där timmarna som lämnar mig blöt och ledsen.
Älskade Mini, lova mamma att du inte lämnar.
Snälla lova mig det.
20 kommentarer:
Ångest är hemskt, men du är duktig på att tänka positivt. Skickar styrkekramar och jag tror fortfarande benhårt på att allt ska gå vägen.
Vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag ska säga..Alla ord känns för små men jag skickar i alla fall många varma kramar till dig denna vintriga morgon../Åsa
Älskade Jonna, känner inte dig personligen men vore jag dig nära nu skulle jag hålla om dig tills tårarna torkat. Jag kan inte lova att allt går bra men idag finns det inget som tyder på annat. Du och Marcus kommer att få hålla ert mirakel i era armar den 5 feb. Min dotter Molly ska gå på disney on ice då (5 feb)och säger att det kommer att bli den bästa dagen. Så kommer det bli för er också, välj tillit, det har du lärt mig fast du inte vet det i min kamp mot f-kassan. Så att känna ångest inför det ni tvingats gå igenom är inte konstigt( det vet du nog), skönt är att du trots allt ser framåt, mot lilla minis välsignade födelse. Många kramar till dig så här på morgonkvisten.
Hej, nu har jag hittat hit och jag kan lova att jag håller alla tummar jag har, att ni också snart får torka lite snor... *ler*
Ha en så bra dag du kan.
Jag har också identifierat de där morgontimmarna som extra ångestframkallande. Har en "deal" med mig själv om att allt jobbigt som jag tänker och känner där på småtimmarna, det får jag inte ta på allvar. Det är bara "låtsaskänslor" och ingen verklighet. Ungefär som när man ser en hemsk film, det känns så jobbigt när man tittar, men man vet att det inte är på riktigt, och när filmen slutar mår man bra igen.
Det hjälper oftast litegrann att tänka så, att säga till sig själv "det här ska jag inte tänka på nu, jag väntar med det till senare" och då vet man att samma tankar inte alls känns likadant. Det kan ju fortfarande vara jobbigt, men det blir aldrig samma rena ångest.
När ångesten sätter in är det inte lätt att komma undan. När minnesbilder kommer i fatt en, då känns tiden som gått som bortblåst och man befinner sig mitt i det igen.
Jag hoppas att du mår lite bättre nu efter tårar och tankar. Och att Mini pockar på din uppmärkssamhet.
Kram Gunilla
http://blogg.passagen.se/pgrrr/
Hej
Ångest är hemskt, jag har sen min bebis dog utan att egentligen veta trängt undan mina känslor. När det otäcka smyger sig på kan jag numer nästan känna som om jag trycker på en knapp och allt trycks tillbaka.
Jag ska nu få hjälp att bearbeta....så här 6 år senare. Har fått 2 levande barn efter och jag har lagt all tid på dem och glömt bort mig själv. Tårar är bra, å vad jag önskar jag kunde gråta....en hel flod.
Jag önskar innerligt att allt ska gå bra för er, man kan inte ta någonting för givet men jag tror och hoppas, jälklar vad jag hoppas.
Kram L i L
Vill bara skicka dig en stor varm kram!
Rädsla är subjektivt och helt utan logik. Det enda man kan göra är att slå tankarna ifrån sig, vilket kan vara nog så svårt en vanlig dag och helt omöjligt vid fyratiden på natten. Jag läser din blogg för att din glädje över graviditeten smittar av sig - jag känner mig som världens gnällspik jämfört med dig. Jag längtar så efter att kunna ta på mig skorna själv igen - du ger mig perspektiv och påminner mig om att det är SÅ värt det! Krusbäret snurrar i magen medan jag skriver, vilken lycka! Det är inte långt kvar nu, tills Mini ligger och sprattlar och gnyr i dina armar.
Det är skitjobbigt när ångestlampan tänds... det är som en strömbrytare som allt för ofta går på. Det är verkligen inte lätt att kapa strömmen, men det går. Jag tycker du gjort ett fenomenalt bra jobb på egen hand. Jag tror att det där sista behöver man proffesionell hjälp för att komma till rätta med. Det blir väl häftigt att dra hela lasset själv. Jag har själv varit där och jag har själv hjälpt. Det är lätt att stå bredvid med hurtiga tillrop, man vill ju bara så väl. Kram på dig!
Tänk om jag hade kunnat de ord som kan tröstat dig och tagit ångesten ifrån dig. Då hade jag skrikit mig hes, flugit fort som f n från afrika för att viska i ditt öra. Nu sitter jag här och vet att du snart med ditt fantasiska mod och styrka vänder tankarna alldeles själv. Kram Gabriella som idag försöker lugna sig inför läkarbesöket imorgon. Om det fortfarande är någon i magen i morgon ska jag i finfin Finnjonna anda köpa ett par små strumpor.
Nu rinner tårarna här, ner i tangentbordet, vet vad ångest vill säga. Den enda trösten jag kan ge är att man kommer ur det men vad klent det låter när man är inne i den. Jag ligger ofta vaken på nätterna men det hör mer ihop med att jag är i klimakteriet, då ska jag skicka ljusa tankar till dig lilla vän. Kramar.
Jag hoppas du får sova de där timmarna i natt så du slipper ångesten. Ingen borde behöva välja kista till sitt barn. Ingen. Tårarna svider när jag läser de sista raderna.
Det är nog inte så konstigt heller, Jonna, om det mörka väller över dig just nu när ni funderar på barnvagn och har bestämt datum och allt. Hjärtats försvarsmekanismer är starka!
Kram
Åh, jag får tårar i ögonen av din längtan. Jag ska hålla tummar och tår för dig och Mini :)
Fan vad jag känner igen det där. Inge kul alls. Alla försöker uppmuntra men dom förstår inte. Jag tycker i alla fall att det är underbart att du kommit så långt och jag önskar och ber av hela mitt hjärta att du fullgår den här graviditeten. Själv är jag nojigare än vanligt och börjar bli en inventarie på förlossningen men dom verkar inte ha något emot det och det lugnar mig så... Ta hand om dig och magen och njut så mycket du kan av alla knuffar och puffar. Kram på dig!!
Vet precis hur du känner det..Kan fortfarande känna så och det får vi göra. Det väller över en närsom helst och allra värst var det när man är gravid med alla dessa hormoner som hoppar tvärskutt med ens känslor. Kram
Känner med dig!!
De timmarna du nämner är dygnets värsta! Allt blir av någon konstig anledning en smula bättre efter 06. Jag lider själv av ångest emellanåt, dock av andra anledningar än du. Vaknar jag den där tiden på dygnet är det oftast kört att somna om. Jag har sovit för mkt för att bara kunda vända om och sova och sovit för lite för att orka min dag...
Jag har full förståelse för att du inte orkar tänka som andra uppmanar till. Du har andra erfarenheter som försvårar hoppet. Men, jag tänker att då är det bra att det finns andra som tänker tankarna åt dig, vi kan vara någon form av vikarierande hopp tills Mini finns bland oss här ute. Levande. Kram!
När man vet hur mycket som kan gå fel är det svårt att tänka bort dom tankarna ibland. Ju närmare förlossningen jag kommer desto svårare blir det. Vet inte om du pratar med någon vid sidan om nu, det gör jag och det hjälper lite....Ändå är man alltid tillbaka på ruta ett... Det får bli som det blir, kan inte påverka det nu..Inte mer än att tänka positivt! Du är ju så duktig på det Jonna!! Sänder många kramar till dig och tänker att jag inte är ensam när jag ligger här och grubblar!!Tillsammans e vi starka!//Linda med Filuren
Skicka en kommentar