Marcus skriver idag så fint om en tapper liten kärlekssoldat som fick lämna den här världen alldeles förtidigt.
Läs här.
Mina tankar går till hans mamma och pappa. Må ni snart kunna le vid minnet av er pojke utan att hjärtat vill gå sönder helt.
I det bortsprungna landet* här utanför, ovanför, dansar alla små stjärnor som var för vackra för oss vanliga. De springer runt i daggvått mjukt gräs, skrattar och lyser upp vägen framför den som inte ser.
*Tack Kyoko.
5 kommentarer:
Å va fint han skriver din Marcus. Hoppas att de får läsa det. Gabriella som ofta finer tröst i era ord.
Jag läser inte Expressen, jag läser inte om sport. Liafullt sitter jag här och blir tårögd jag också.
Så sorgligt. Det finns inte ord...
Fy fan vad sorgligt.. sitter här och störtgråter :( Så jävla orättvist att den lilla kärlekssoldaten behövde lämna livet så himla mycket för tidigt. *gråter*
Det är en fin man du har. Män med hjärtat på rätta stället ska man tacka himlen för.
Och ja, man tror liksom att man kan sorg efter ett tag. Det kan man inte. -Kanske är det trots allt det som är att kunna sorg, att kunna vara delaktig i det brutala och inte ha svar.
Kanske. Jag tänker så, att ödmjukheten inför sorg är det man lär sig.
Skicka en kommentar