söndag 23 mars 2008

mamma mu

Wow. Kanske inte är sådär jättebråttom för mig då. Men nog hoppas jag min bebis (bebisar om jag får vara girig) har hittat mig långt innan jag är i Susans ålder. Men vilken underbar chock det måste ha varit henne. Fast samtidigt, hur kan läkarna ha trott nåt annat i nästan åtta månader? Skrämmande. Hursomhelst så hoppas jag verkligen att allt går bra hela vägen och att deras Freya kommer ut pigg och glad. Hon kanske redan är ute? En liten påskprinsessa.
För mamma Susan känns det säkert trist att ha missat nästan hela graviditeten, men som jag skulle önska att någon sa till mig att det bara var veckor kvar. Slippa månaderna av ångest, oro och liggsår. Det är min favoritdröm. "Grattis Jonna, du är gravid. Ojdå, här kommer visst bebis." Drömmer den ofta. Men vaknar alltid av värkarna. Så jag vet ännu inte om det är en pojke eller flicka vi får.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Måste kännas helt fantastiskt, att det man trodde var cancer, faktiskt var en liten flicka. En dotter. :)
Lite tokigt att bli gravid när man är i den åldern. Men det är det fantastiska här i livet, man vet aldrig vad som händer.
Ibland gör det riktigt riktigt ont. Ibland är livet helt otroligt underbart!!

Anonym sa...

Har tänkt på en sak. Jag har skrivit här på din blogg flertalet gånger. Följer dig och ditt liv här. Och läser även vissa andra bloggar ibland. Bla. Din Mans.
Önskar att jag själv också hade en egen blogg. Kunde dela med mig av mitt liv, på min egna blogg. Få skriva av mig lite. Det hade varit roligt. Och att andra hade kunnat komma in och "hälsa på" hos mig. Inte bara jag hos andra.
Jag blir mest ett namn, Anna, som ingen riktigt vet vem jag är. Känns lite synd ibland.
Men det finns tyvärr en anledning till att jag inte har en egen blogg. Personer som gjort mig illa tidigare i mitt liv. Som inte klarar av att låta mig vara i fred. Inte klarar av att låta mig vara lycklig.
Så jag får fortsätta vara Anna. Som läser. Kommenterar. Och är med här ute. Men inte har någon egen blogg. Aldrig får bli "påhälsad", bara kan "hälsa på" själv.

Tack så otroligt mycket för en jättebra blogg!

finnjonna sa...

Bara Annor ute ikväll :-)?

anna2: Kanske kan du ändå göra en egen blogg, en som är din i smyg, som inte någon annan vet om... eller det kanske inte går att göra så... Det är skönt att kunna skriva av sig och riktigt trevligt att bli "hälsad på" och du är alltid välkommen att hälsa på här! Påskdag-går-mot-natt-hälsning från mig!

Elin i Björken sa...

När jag var riktigt ung (run 19-20 år) sa överläkaren på Akamdemiska sjukhuset här i Uppsala att jag antagligen aldrig skulle kunna få barn. Möjligtvis om jag fick hormonsprutor.

Det gjorde otroligt ont och knäckte mig att få höra det när jag var så ung. Mina livsplaner innehöll barn om än om några år från då.

Men jag fick P-piller för att få en jämn och regelbunden mens (vad skulle det vara bra för?)

Efter några år kom inte mensen som planerat trots p-piller. Jag gick igenom de mest otroliga undersökningar, men när det kom till gastroskopi frågade jag försynt: "Kan vi inte först göra ett g-test?"

"Visst, men det är ingen idé!" sa läkaren.

G-testet var positivt och min nu vuxna dotter kom.

Nu är jag 43 år och ytterligare 2 barn senare säger läkarna: "Det är få som är så superfertila i din ålder."

Kontentan av historien: Man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda!

I min livsplanering fanns inte heller att få ett funktionshindrad barn, men vi fick två funktionshindrade.

Livet blir inte alltid vad man planerar, men det betyder inte att det blir sämre när man står med facit i hand...

(Herregud vad högtravande jag är! :S)