blandad söndagsquiz

Filmen var dålig så det blir lite frågor och svar istället. Söndag som det är.

Anna:
Var pajen på påse god? :) har funderat på att testa den ett tag så :)
-Ja det var den! Nästan som hemmagjord (beror iofs på vem som gör den). Lite mycket dock för två så nu idag fick jag slänga resten eftersom vaniljsåsen tog slut :-p Nästa gång blir det bärvarianten!

Birgitta:
Vad är det för paj i påse? Måste få veta! Guuud så sugen man blir
-Ekströms, tror jag det var. Dyr. Men smidig. Två påsar i ett att hälla i form och sedan in i ugnen i 25 min!

Anna:
Du lämnar väl oss inte hängande här i cyberspace sen förresten, du skriver väl ett inlägg då och då även när du har Mini i famnen istället för i magen?
-Nädå. Med Mini hängandes på framsidan ska jag såklart fortsätta "snacka" med er!

Linda:
om en månad har du henne i famnen och huvudet är fullt av nya tankar på amning, flaskor, bajsblöjor och massa jidder. du fortsätter väl att blogga då?
-Som ovan. Jag ska absolut fortsätta då. I vilken utsträckning får vi se. Kan hända det kommer handla mycket om babybajs. Fniss.
Hoppas jag...

Bambi:
Du har inte möjlighet att få lite akupunktur eller så innan snittet?
-Har inte kommit på tal så jag tror inte de har sånt... men ska prata med min BM på torsdag! Tack för tipset.

Catis:
Också måste jag fråga vad är abdominellt cerklage för något?
-HÄR förklarar jag lite närmare. Kortfattat kan man kalla det för ett stödband för en slapp tapp (försvagad livmoderhals) som opererats in genom buken.

Gabriella: (appropå Ikeatripp)
Om jag var i Sverige skulle jag själv se till att få dig dit och hem. Får du inte ta färdtjänsten?
-Tack snälla för fina tanken:-)! Färdtjänst har jag ju och skulle egentligen få åka med, men litar inte alls på att det skulle fungera och orkar/vågar inte chansa. Vi får istället punga ut med 700 kr på hyrbil vilket säger rätt mycket om fortroendet till dom.

Mia:
En fråga som jag undrat över länge: all den smärta som du nu har, kommer den att bara att försvinna av sig själv när bebis kommer ut? Är all smärta relaterad till din graviditet, och går den i så fall automatiskt över?
-Smärtan jag har nu är relaterad till graviditeten och mitt stillaliggande så länge så jag hoppas ju att den går över rätt snabbt iaf efteråt. Men bara efter snitt tar det ett tag så jag får nog ha tålamod. Men jag kommer säkert ganska snabbt känna mig lättare iaf och det gör ju inget!

Stina:
Är själv ordinerad vila och sängläge de resterande 10 veckorna av vår graviditet. Har prematura värkar som inte riktigt verkar ge med sej. Har en hopplös känsla inom mej, vill inte bli inlagd! Vågar inte ringa förlossningen igen heller. Vad händer då? Känner mej så ensam.
-Hur går det för er? Hoppas bra.
Det är så lätt att säga nu, men om du är i v 30+ så är du väldigt mycket på rätt sida även om det skulle komma igång, vilket vi såklart hoppas dröjer ett bra tag till!
Jag var också emellanåt riktigt orolig för att bli inlagd och därför tog jag det extra lugnt, hur man nu gör det från att inte göra nånting, men försök verkligen tänka förebyggande. Och ring förlossningen om värkarna ändrar karaktär eller blir kraftigare och mer regelbundna. Gör det! Du kanske måste komma på koll, vilket inte är helt fel, för mig har det varit väldigt lugnande och bara att få prata med någon kan lugna, om personalen där är bra vill säga.
Lycka till!

Anonym:
Papa Grappa är bäst. men jag har inte varit på fiket. Ligger det alldeles intill eller?
-Japp i samma lokal som pizzerian. Åh nu blev jag sugen på pizza...

L: (angående Minis tillväxt)
Vad betyder -9 -8??
-Mini har varit lite mindre än genomsnittet enligt tillväxtultraljuden. Senaste två gångerna har h*n varit -9% och nu sist -8% under kurvan. Vilket ändå är helt normalt och bra så länge bebis följer sin egen linje!

Anna:
Du missar väl inte 'True Blood' ikväll?
-Jo, jag gjorde det. Har inte sett sen innan jul. Vet inte vad som hände. Tror det kallas julafton och annat. Vilket avsnitt är det nu? Måste komma ikapp på något sätt...

AnnicaP:
Vågar mig på en fråga som jag inte vågade ställa i början av graviditeten. Det special cerklage som du har.... vad hade hänt om du fått missfall i typ v.10? Hade du kunnat blöda ut normal väg eller hade det behövts någon op av något slag?
-Vi pratade mycket om det innan graviditeten och enligt läkarna skulle kroppen kunna fixa det själv före v 14 ungefär, om det Gud förbjude hade gått fel. Sedan hade det blivit besvärligare, vilket hade inneburit buköppning alt att med lapraskopi gå in och lösa upp bandet och ta det den vanliga vägen så att säga. Därför gjorde vi lite extra UL och annat från tidigt så vi skulle ha så mycket kontroll som möjligt.

Rosanna:
Har ni bestämmt något namn på mini efter att h*n kommit ut?
-Nej inte än. Några namn finns på listan, men vi får se...

Joanna:
Angående "den vanliga vägen"... vad skulle hända om Mini försökte ta den? Jag antar att cerklaget sätter stopp för alla dykförsök, så blir det ett snabbsnitt då?
-Dykförsök undanbedes vänligt men bestämt! :-D
Det blir stopp av cerklaget, men ett riktigt ihärligt krafsande nedåt skulle kunna innebära att jag liksom kan spricka därnere/inne (hemska tanke). Fast det skulle nog kännas så pass mycket ifall det var på gång att jag antagligen redan hade tagit mig till sjukhus och lagt mig på op bordet för ett akutsnitt.

Att tämja vulkanen inom mig:
Tar dom inte cerklaget förrens du vill?
-Mitt cerklage kan sitta i så länge jag kan tänka mig att försöka få fler barn.

Elmida:
Du väljer väl att vara vaken under snittet? Så du inte missar den allra första tiden..?
-Abolut! Bara allt går enligt planerna.

Anonym:
Tror du att ni kommer att gå igenom den här resan igen, för att få syskon till Mini? Eller är det en omöjlighet, med tanke på liggställning och orörlighet?
-Absolut! Börjar redan nu känna mig lite kaxig och liksom rycka på axlarna och tänka: Äsch det här var väl inget;-). Men vi får se. Först ska älskade Mini ut levande och sedan ska jag och kroppen komma igång. Min dröm och önskan är att få Mini och sedan gärna ytterligare ett par syskon...

Mamma till en liten miniängel:
Jag har några funderingar som du gärna får svara på men förstår om du inte vill.. Hur länge efter er sons resp dotters bortgång försökte ni bli gravida igen? Vad hade ni för tankar kring en ny graviditet?
-Beklagar er förlust!
Efter Dante hann vi aldrig börja försöka egentligen utan blev gravida, på vad jag kallar, det första icke-försöket. Glädjen var såklart enorm när vi fattade läget. Tror inte man kan vara direkt "redo" för att på nytt försöka, bara mer eller mindre.
Det var tufft i början. Oron var enorm. När vi passerat Dantes BF blev det lite lättare och jag kunde separera de två graviditeterna. Sen dröjde det tyvärr inte så länge förrän vi förlorade älskade Liten med.
Dagen efter den förlusten pratade vi med klinikchef och en överläkare om cerklage. Visste direkt att vi ville igen. Sen tog det ett par välbehövliga månader innan op och efter det körde vi på. Tyvärr utan resultat. Nästan ett och ett halvt år senare blev vi sen äntligen gravida med hjälp av IVF och även om det gått så lång tid var det lika tufft och oroligt som jag minns det som med Liten.
Men man gör det.
Så länge längtan är starkare än rädslan...
Lycka till!

Så ja.

God natt alla fina!