lördag 4 oktober 2008

dag fyrtioett -dippar

Lite ledsen idag.
Kollade med frukostkaffet rinnande längs hakan på nyhetsmorgon och där dök en gravid Linda Lampenius upp och strålade ikapp med Alicantesolen, där de tydligen spelar in just nu. Hon ska liksom jag, om allt går bra, ha bebis i februari och är nu vid spanska solkusten för att jobba och gotta sig. Medan jag inte ens får gå till konsum! Bu huu vad orättvisan känns enorm ibland (säger hon som faktiskt har mat för dagen, rent vatten och rena kläder, nåja, varje dag). Dessutom deklarerade hon stolt att hon kring jul i 8:e månaden ska ut på turne och köra 30 spelningar på 20 dagar och att det skulle gå även om det säkert kommer bli lite tufft också, fnitter fnitter.
Sådan information tas alltid emot med sådan beundran i blicken hos åhöraren och hyllningarna -duktiga du som inte låter graviditeten hindra typ, vet inget slut och jag känner mig genast helt misslyckad. Kaffet sölar ner nya påslakanet och rostmacksmulorna som jag inte lyckas borsta bort på grund av begränsad rörlighet kliar under skuldrorna och jag börjar gråta tyst. Vill böla men kan ju inte ens det utan att magen ska krampa. Det är inte Lindas (hoppas alllt går bra för henne och hon kan hålla sina planer) eller någon annans fel, vet att det bor hos mig, och egentligen är jag så stolt över mitt vilande för det är för den bästa av anledningar och kommer förhoppningsvis resultera i en levande bebis! Min bebis, vårat första levande barn och vad är lite horisontalläge och smulor mot det?
Men ibland brister det bara. Känner mig ensam och eländig. Svag och usel. Klarar inte av nånting. Försöker till och med inför Marcus vara artig och be om mer kaffe i rätt läge i trevlig ton för att han inte ska tröttna på mig. Vet inte om jag lyckas, vill ju helst hoppa upp och hämta själv det jag vill ha, när jag vill ha det. Men det går inte, jag ligger där morgonklen och kan knappt vända mig utan ont och lyssnar till Lindas julplaner.
Jag vet att det låter futtigt och snart kan jag ju göra allt det där igen, förhoppningsvis med vagn, men som jag kan längta efter en promenad utomhus! I regnet var som helst! Att få gå i galleriorna och glo på folk, i skyltfönstren. Sitta på ett café och dricka latte, köpa en liten kycklingkebab bara för att man råkade gå förbi och det doftade så gott även fast man precis ätit lunch.
Jag längtar efter människor, att trängas i köer, att sitta på jobbet och försöka äta sin soppa och mitt i varenda slurp bli störd till tusen av massa folk som inte fattar vad lunchtid innebär. Jag vill sitta och snacka skit med kompisar utan att de ska behöva luta huvudet på sne. Vill ha ett samtal som inte börjar är det som vanligt idag? och fortsätter med att min del i det hela är att bejaka farhågorna om att det är precis som vanligt även idag. Vill få en fråga som inte lyder vad hände i oprah då? Vill och vill och vill...

Håller på att bli en eremit. Förutom Marcus träffar jag nästan ingen. Vill inte vara helt själv varje dag, önskar mig ofta sällskap, för korta stunder åtminstino, men ibland orkar jag bara inte helt beroende på allmäntillståndet och då har det tydligen tolkats som att jag inte vill ha besök, något som spridits och resulterats i att ingen hör av sig.
Alla förväntar att jag ska ta initiativ. Men jag gör inte det. Orkar inte och känner inte att jag tillför någon nåt. Magen är dessutom kass och jag måste prutta mest hela tiden vilket inte heller känns sådär jätteinbjudande, välkommen till min skitstinkande oas du kära vän, sätt dig ner.
Att människor i ens omedelbara närhet kan ha en så fel uppfattning om situationen att de väljer att tro att om det är tyst från mig i mitt relativt labila tillstånd just nu så vill jag vara ifred, inte vill bli störd. De ringer inte (skulle iofs ändå inte svara), skickar inga sms och undrar hur läget är, inget mail, ingen spontan fikaförfrågan, ingenting. Inte förrän jag skickar ett "Är allt är bra?" åt vederbörande kan jag hoppas på en liknande fråga tillbaka. Och som jag tycker om den frågan!
Är det mitt ansvar att se till att folk bryr sig eller kanske är det hela en hint om vad det är för vänner, människor som finns där i min omedelbara närhet... Kanske jag missförstår deras intentioner? Kanske har jag för stora krav på dom? Kanske jag inte är bättre själv?
Fast jo det är jag. Jag bryr mig per automatik. Till och med när jag själv ligger blodfattig och eländig undrar jag hur andra har det. Sån är jag.
Men kanske inte du.

Gnäll gnäll gnäll. Det dippar idag som sagt. Kanske ett tecken på att det andra, läs magen och krämporna däri är någorlunda bra? Och det är ju i så fall väldigt bra.
Vi säger så och avslutar denna lördagkvällsömkan här.

Bara en sak.

Tack för att ni finns! Ni som läser här och peppar och kommenterar. Tack för att ni bryr er! Det känner jag att ni gör och är för det evigt tacksam och faktiskt rätt rörd.
Har aldrig behövt er mer än nu.
Ett stort tack för att ni lyssnar och puss i pannan.


Kram!

37 kommentarer:

Helena sa...

Hej Jonna! Hur är det i dag?
Det är väl så att din situation är lite ovanlig, och då blir ju människor ofta lite osäkra på hur de ska bete sig. Det är ju lika dant när ett barn har dött. Då försvann många man trodde var vänner, för de visste inte hur de skulle bete sig. Helt plötsligt blev man liksom en annan person, för dem. Och det enda man vill är att ha en kram och en bekräftelse på att man finns och att de finns där, som vänner.Kämpa på Jonna och Mini, vi får väl se om Linda Lampenius fnittrar lika glatt i jul när hon ska ta sig igenom sina konserter med framvikt mega!

Anonym sa...

Åhh vännen. Jag väntas ju också detta sängliggande när vi väl plussar. Kan ana hur det känns, inte lätt att kunna se ljuset som förhoppningsvis kommer. Tänkt många gånger att jag bara vill komma förbi dig, ta hand om dig lite, skjutsa dig till sjukhuset m.m. Trist med ens vänner. Redan fått solla efter Neos död vilka som är mina äkta vänner. Du är en hjältinna i mina ögon.
Kram Älskade Neos Mamma

Anonym sa...

Jag har ju helt fastnat här och måste hålla koll på hur det går för er. Håller tummarna att du går så långt som absolut möjligt innan det är dags för bebis att komma ut.

Anonym sa...

Livet är sjukt orättvist, det är alldeles sant. Vännerna finns säkert där i sin tystnad, men vet inte vilken fot de ska balansera på för att inte göra eller säga fel. De vet kanske inte bättre. Det betyder inte att de är dåliga.

Tack för pussen i pannan fast vi inte känner varandra. Du får en tillbaka.

Anonym sa...

Vi bryr oss. Jag bryr mig. Och jag vet vad du går igenom för fas. Jag lovar, den går över. Folk är rädda för att störa, det är inte att de inte vill träffa dig. Visst, en del sådana finns, men det är sådana som försvinner ur ens bekantskapskrets. Det finns nog kvar några hos dig, och du kommer få nya! Men jag vet inte varför människan är rädd för "ickenormala tillstånd", jag tror tyvärr att det är väldigt vanligt.

Och det där med Lampenius, jag känner igen känslan "oj vad duktig hon ääär". Men tänk på Linda Isacsson. Hon skulle minsann jobba tills hon gick över tiden typ. Hennes bebis kom alldeles för tidigt och jag antar att hon inte är lika "kaxig" nästa gång. Men dom som inte har varit med om att något tar en annan väg än det var tänkt, eller inte har någon nära som kämpat, de tänker inte som du och jag.

Styrkekramar
//AnetteJ

Tudorienne sa...

Ojoj det är inte lätt. Men du gör ett strålande jobb, verkligen. Jag menar, vem jobbar bättre än du i bebisverkstan? Ingen, så vitt jag vet.

Anonym sa...

Jonna,

Oj känner igen så mycket utan att vara i din situation. Jag drar min undan från mina nära och vill på ett sätt inget hellre än att de INTE ger upp, jag förstår att de gör de, men jag blir ändå ledsen. Vill att de förstår att en del av mig inte vill något annat än att de hänger kvar...
"Är de bra eller som vanligt?"


Jag pratade som jag skrev innan med mamma igen och hon berättade mer om hur jobbugt hon tyckte de var att vara sängliggande. Hur svårt de var att hålla modet uppe när man inte har annat att göra än att grubbla.

Önskar jag kände dig o bodde i närheten så jag kunde komma förbi på fika, du får fisa hur mycket som helst!!!

Jag förstår att det kan e jobbigt med alla dess "supergravida", men jag kan inte låta bli o undra hur bra de är för barnet....
Det e så mycket hets.
Skrivit en del till din Marcus om de här men jag tycker att det är otroligt skönt men någon som man kan se upp till som är lite mer mänsklig. Som inte bara ska va så himla stark hela tiden.

Ingen är ju de egentligen. Alla har sina dippdagar. Blir bara jagad av alla som retucherar sitt inre och yttre hela tiden.

O sen, är de någon som verkligen är stark så är det DU!
Hoppas att morgondagen blir lite ljusare, jag beundrar dig väldigt mycket!!!
LördagsKram
/My

Anonym sa...

jag har följt bloggen ett antal månader, men aldrig kommenterat (ovanligt va?:-)

I alla fall vill jag uttrycka hur duktig du är! Att åka runt och göra spelningar i åttonde månaden verkar vara en barnlek mot att spendera nästan hela graviditen liggande. Du ska precis som du skriver vara stolt över ditt vilande! Att folk sen inte förstår att du har behov av sällskap och omtanke är beklagligt. Kanske är de rädda att "tränga sig på" eller "säga fel saker". Många tänker tyvärr så (även jag ibland) trots att oftast är motsatsen som behövs.

Anonym sa...

Jag blir riktigt tårögd när jag läser ditt inlägg. Hade aldrig klarat av att inte smsa dig och höra hur du mår om du vore min vän. Sprungit förbi med små överraskningar ibland. Hade självklart respekterat fullt ut om du velat vara själv. Men hade aldrig klarat av att inte visa min omtanke. Och vad är lite pruttar mot en god vän?!

Förstår att din längtan till att få gå ute måste vara enorm. Blandat med oron som du går med och tristessen som du säkerligen känner, så måste det kännas olidligt ibland.

Låt dina händer vila på magen ikväll. Känn livet där inne. H*n älskar Mamma och Pappa! Och tillsammans ska ni kämpa er igenom det här. Hur svårt det än känns stundvis.

Stor Kram på Dig!!

Anonym sa...

Det är såna som du som är beundransvärda, som klarar av att göra nästan ingenting utan att bli helt galen. Vi med "normaljobbiga" graviditeter kan gott jobba så att ni som som inte orkar kan få vara ifred med oro/smärta eller vad det nu är som inte är "normalt". Hoppas du har mer tur med färdtjänsten i fortsättningen, förresten. Njut så mycket du kan, tiden går kanske lite, lite fortare ¨då :)

Anonym sa...

Har du sett filmen "Att vara och ha - en lovsång till livet"?
Det är en otroligt söt, fin och charmig film. Har du inte sett den, så måste du nästan göra det. Finns säkert att låna på biblioteket. Kanske någon kan gå förbi biblioteket någon dag och låta lite filmer till dig. Oftast får man väl låna filmer i en vecka ifrån biblioteket. Bra, då kan man sprida ut filmtittandet. :)

Var Rädd om Dig!!

Anonym sa...

du och Markus är fantastika! Älskar er! Hankatt
http://lesbiskhankatt.blogg.se/

Anonym sa...

Hej Jonna!

Jag känner inte dig, men det låter som att du behöver en kram - KRAM! Jag smsar dig inte, eller ringer, eftersom vi inte känner varandra, men tro mig, du finns i mina tankar! Jag tänker på dig och på Mini och hoppas allt går bra.

/Kristina

Anonym sa...

Läser din blogg och våndas med dig. Du skriver så bra. bless!
/ åsa

Anonym sa...

jag tycker att du är superstark! Du gör ett hästjobb varje dag...Jag har haft en tuff helg med. Börjat få tidiga sammandragningar och är orolig för min tapp..försöker ta det lungt. Har dessutom diabetes som jag kämpar med varje dag...kollar blodsocker varannan timme. Jag låg inne och still flera veckor när jag väntade min dotter..på sjukhus. Denna graviditet är jag super-orolig och litar enbart på mig själv!Inte på sjukvården tyvärr.Det gör att det känns som det är enbart mitt fel om något skulle hända lilla bebben i magen el mig! Så kämpa på DU ÄR INTE ENSAM!!! STOR kram!

Anonym sa...

Kom på en film till som är väldigt bra, "Into the wild".

Hoppas du får sovit gott inatt.

Lena sa...

Hej Jonna! Hittade nyligen hit och har nog inte kommenterat förut. Jag tror faktiskt jag hittade dig på FL för några år sen när du förlorat Liten och skrev nåt i gästboken. Jag blev jätteglad när jag såg att du är gravid igen och jag håller tummarna stenhårt för att det ska gå bra den här gången! Inte konstigt att du dippar ibland. Jag blir lätt knäpp när man har varit hemma några dar i sträck och då har jag bara varit lat och inte tagit mig utanför dörren, vad ska inte du känna då som är tvungen att ligga på soffan?
Jag kommer titta in lite då och då och hojta till. Skulle gärna hälsa på dig om vi vore vänner, du verkar både rolig och klok!
Hoppas du får en bättre morgondag!

Svala sa...

Livet är jävligt ibland alltså... Jag förstår din känsla... Så fruktansvärt jobbigt när vänner sviker o allt går emot en när man mår dåligt! Konstigt att allt ska sättas på prov hela hela tiden!! Så dumt... blir man nåt klokare på det.. Svar: nej!
Jag hoppas innerligt av mitt hjärta att allt kommer gå bra för er denna gången, (har mött dig ett antal gånger på stan, fast nu är det länge sen o vill bara ta tag i dig o krama om dig efter allt som du vart med om) men du skulle nog tycka jag va ett psykfall.. hahah du känner ju inte igen mig! Ligg o ruva du, lilla Mini mår bäst av det! :-) Kramar

Elin i Björken sa...

Ja, livet är verkligen orättvist. Men något som är bra i det orättvisa är att Mini får föräldrar som är superkära i Mini långt innan h*n ens fanns i magen.

Tänk så många barn som föds vars föräldrar inte älskar dem eller har tid med barnen. Det händer inte i er familj.

Helena sa...

Åh jag vet precis hur kul det är... :-/ Jag hade inte läkarorder på sängläge vid mina två senaste graviditeter, men jag vågade likafullt knappt röra mig.

Efter mina tre krångliga graviditeter och prematura förlossningar tänker jag aldrig "oj vad bra att hon inte låter graviditeten hindra sig" om folk som åker utomlands mitt i graviditeten, utan mer åt "vilken jävla idiot, fattar hon inte vad som kan hända". Inser ju att det är lite för färgat av mina egna erfarenheter, men de hör ju lyckligtvis inte vad jag tänker ;)

Men nu är det inte så många veckor kvar innan du förhoppningsvis kan få börja slappna av lite successivt.

Jag hoppas att du får några, helst många "bonusveckor" efter de veckor som är livsnödvändiga för barnet. Vem vet, kanske, kanske du hinner få njuta litegrann på slutet (fast då börjar man bara oroa sig för andra saker när man liksom vant sig vid att oroa sig hela tiden).

Anonym sa...

Alla har skrivit så fina kommentarer att jag egentligen inget har att tillägga.
Du kämpar fantastiskt, Jonna. Hoppas dina vänner inser att ni behöver varandra. Som någon skrev är vi nog flera här som gärna hade tittat upp till dig om vi bodde i närheten. :-)
Puss på pannan tillbaka!

Anonym sa...

Hej Jonna,

söndag morgon och jag sitter här och tittar ut på samma gråa himmel
som du...om du nu ser den från din plats. Ditt inlägg rimmar så bra med vädret och där med hela stämningen idag. Apropå Linda så
skulle jag tro att det är hennes första barn - man är rätt så naiv då. Hon blir nog snart varse vad det innebär att gå upp 20 kilo och ha ständiga uppstötningar.
Kämpa på! Jag gick förbi din port igår och tänkte på er så mycket jag bara kunde...ett tanke SMS.
Ta väl hand om dig...ligg still. Norrköping ser ut som för en månads sen lite färre löv på träden och det går att ha ullrock utan att svettas. Alltså inget speciellt att längta efter - lätt för mig att säga!

Anonym sa...

Åh! Söta du!! Jag vill genast rusa hem till dig och pyssla om dig, skitstinkande eller ej!! Du behöver säga till dina vänner att du behöver dem!! De är inte tankeläsare och behöver bli påminda om att du är en liten skrutt som känner sig ensam ibland!

Jag blir jätterörd av det du skriver. Tycker mycket om dig och din blogg. Jag går hemma, rätt ensam, och går in och kollar din blogg säkert fem gånger varje dag i förhoppning om att du funderat lite mer. Så på sätt och vis är jag med dig hela dagen. Och säkert många andra också!

Vad gäller din längtan ut så är den ju bara ett sundhetstecken, eller hur? Du är en frisk, vital kvinna som vill njuta av livet, av friheten. Vad bra! Samtidigt kommer du ju inte att uppskatta vare sig kebaben, promenaden, eller regnet om kroppen är tom, utan barn. Alternativet är ju otänkbart. Barnet är meningen och målet och just nu är horisontalläge vägen.

Vet att jag är med dig, hejar på dig och gråter med dig. I går skrev din man fint om längtan efter barnets tyngd mot kroppen. Då grät jag. Hejar så starkt på er!! ( Jag är själv gravid i vecka 12 nu. Pustar ut liiite, lite. Har haft ett missfall i våras. Tar inget för givet. Varje dag är en gåva.)

Anonym sa...

Åh, om det är någons prestation som är beundransvärd så är det din! Inte Lindas. Inte andra "jag kan trots graviditet". Jag drömmer om er ibland och är så innerligt glad för er skull och att allt går vägen. Det är verkligen, verkligen, verkligen fantastiskt att få följa er på detta vis. Det tillför mitt liv något. Tro det eller ej.

Kram!

TeachMom sa...

Jag vill skriva något riktigt uppmuntrande men vet inte var jag ska börja. Jag hoppas att du & Mini mår bra. Att vara sängliggande så länge måste vara riktigt jobbigt, men det är för en bra sak! Du skriver så bra och jag ser fram emot att följa dig ända fram!

Anonym sa...

Inte så konstigt att du känner det du gör. Ha inte dåligt samvete för det! Man måste få dippa, det handlar om balans. Stor kram och styrka till er, framförallt till dig!

Anonym sa...

Jag har upplevt detta, från en annan sida, mitt barn blev svårt sjuk i cancer och vänkretsen sållades starkt! När sen inte barnet var helt friskt efter behandlingen (fri från cancern dock) försvann det fler.. Så det finns en handfull kvar... sorgligt men sant:-(
Å andra sidan har andra klivit in, som man bara hälsat på vid Ica typ, så det finns underbara vänner!

Jag önskar jag bodde nära dej, jag hade gärna fördrivit lite tid med dej *ler*

Kram Monica

Anonym sa...

Hej där! Ja, vem FAN blir inte matt av att läsa om alla dessa "duktiga gravida morsor to be"?! Jag får ju ångest och har jag stängt ned för avel! Att du blir nedstämd och "dippar" är inte alls konstigt och jag uppfattar inte dig som gnällig. Det jag däremot gör är att uppfatta både dig och Marcus som riktiga fighters, som hjältar i en vardag helt avsaknad av sådana. Ni berättar ju på ett öppet och helt naket sätt om hur ni har upplevt era förluster och hur ni upplever detta. NI är hjältar. Att jobba in absurdum under en graviditet är INGET som jag är något imponerad av. Sköt om dig!
Kram

Anonym sa...

Kära duktiga Jonna, jag känner dig inte, men jag följer din blogg varje dag och det känns som om jag känner dig lite.
Du är så bra så det finns inte ord!! Jag förstår verkligen att du dippar ofta nu när du inte ens får gå till Konsum!! Lampenius ja, hon tror så säkert att allt ska gå så perfekt och att hon ska kunna jobba till dagen innan förlossningen. Jag har två döttrar och min äldsta dotter fick barn 1 i vecka 28 och barn 2 i vecka 30. I augusti fick min andra dotter sitt första barn 6 veckor för tidigt. Döttrarna har mått "skit" och har haft sammandragningar hela tiden, det har varit djävligt!! Inte så allvarligt stilla som du måste vara, men de har inte kunnat varken jobba eller göra någonting. Det har gått bra med barnen, men jag blir också så frustrerad när någon skryter om hur länge de ska jobba o vara såååå duktiga! De vet ingenting om vad som så ofta kan hända. Då är de precis som du skrev nog inte så kaxiga framöver.
Var dig själv och fortsätt skriv!! Vi är många som tänker på er väntan och ni gör det så bra det går i er lilla familj. Kram från en medmänniska!!

Anonym sa...

Hej Jonna!

Som så många andra läser jag ofta, i smyg utan att lämna avtryck. Jag tycker att du är en fantastisk stark, modig och fin människa. Jag håller många tummar för er varje dag och tänker att om jag kände dig skulle jag gärna sitta en stund lite då och då på ditt golv (så slipper jag lägga huvudet på sné) och käka finskt lakrits och prata bort ett par timmar.

Du är en förebild och jag hoppas att jag kan vara åtminstone i närheten av lika tuff som du om jag hamnar i riktiga svårigheter.

Heja Jonna och Mini!

Kram.
anli.

Anonym sa...

KRAM JONNA! Ska skriva mer en annan gång men det hinner jag iaf.

Anonym sa...

Hej Jonna!
Har följt dig och Marcus i kampen om en bebís och blir så glad över att någon vågar prata om det som är så svårt! Vad det behövs!! Folk är så ovana vid sorg, att prata om sorg , att handskas med det överhuvudtaget. I andra länder tror jag sorg är mer en del av livet än i Sverige, här är man ju som pestsmittad om man har sorg, folk undviker en precis som du beskriver....Ni gör ett fantastiskt jobb som orkar dela med er. Själv skrev jag en artikel som jag fick publicerat i Amelia den gången jag fick ett missfall (i vecka 13)och hur enormt illa bemötta vi blev av personalen på SöS, och responsen bland en del "vänner" var total tystnad under lång tid.
Väntar nu vårt 3:e barn i mitten feb , men då barn nr 2 kom för tidigt(vattnet gick i vecka 29, bebisen kom sen i vecka 32 o allt gick till slut bra) räknar jag nu veckorna och bara väntar på¨att tid ska förflyta.....
Massor av kramar från mig!

Anonym sa...

det låter verkligen som att du har det tufft. jag misstänker starkt att jag skulle tänka lite som du, jag brukar göra det... när det inte gäller mig, när det är utifrån, så tänker jag att ibland har livet olika takt när man är sjukskriven och när man jobbar. När man jobbar hinner det gå veckor utan att man hör av sig till bästisen, och man märker det inte ens. När man går hemma är varje dag superlång. Men visst skulle det vara på sin plats med ett sms, en tanke "tänker på dig, hoppas allt går bra". Bara omtanken.
Ang Linda L så... jag har ju aldrig varit gravid så jag skulle kanske också tänka så, att det nog skulle gå. Och kanske sedan märka att det inte gjorde det. Du och andra som har erfarenhet av att vara gravid har ju en annan kunskap med er, känner till begränsningarna. Vissa saker lär man sig kanske av erfarenheter?
Lycka till iaf, tänker på dig, och hoppas allt går bra!

Anonym sa...

Hej Jonna!
Vill bara säga att du gör ett fantastiskt jobb just nu.
Det viktigaste är ju att det går bra med allt denna gång. Då måste det ju vara bäst att vara så försiktig som du är.
Förstår att det känns tufft och orättvist många gånger.
Men du ska veta att vi är många som tänker på er och ber för er, alla tre, och verkligen önskar er allt gott.
Kramar
Evalena

Anonym sa...

Hej,
Vet hur jobbigt det är när de man trodde var ens vänner slutar höra av sig när det händer något svårt i ens liv... Så var det då min dotter dog. Men antagligen vet de bara inte vad de ska säga/göra. Det kan vara svårt ibland att göra "rätt".

Håller alla tummar att allt ska gå bra för dig! Det är du värd!
Styrkekram till dig!

Anonym sa...

Åh, ibland vill man bara att någon ska tycka synd om en, precis som när man var liten.
Hade jag bott i närheten skulle jag tagit mig tid och gett dig en rejäl omgång med styling inte för att jag tycker att du behöver det, en gravid kvinna är alltid vacker. Men bara för att det är så skönt, bli omhöndertagen. Tvätta håret, slänga i en färg och kanske en och annan slinga i håret, ansiktsbehandling, hårbottenmassage och till sist en hejdundrande kvällsmake-up så att du kan ligga i soffan och känna "shit vad snygg jag är" och må sådär härligt bra bara för att man känner sig så snygg. För visst känner man sig fräsh när man fått fixa till sig lite. Då jag alltid får fixa andras hår och smink är det sällan jag får uppleva den lyxen men när den väl kommer, oj så härligt och jag bara njuter! Så tänk hur det skulle vara att bara bli ompysslad en hel dag, visst känns det härligt?!? :-)
STOR kram från mej som alltid alltid läser ;-)

Anonym sa...

Inte konstigt att du känner dig knäpp och instängd till och från men du är jätteduktig! Jag vill skriva "tänk på varför du gör det" men ändå inte för att inte riskera att du får dåligt samvete för att du längtar ut.. Du ska inte ha dåligt samvete! Och jag tycker du ska tala om för vänner och bekanta att det går bra att ringa eller komma förbi för en del behöver höra det för att fatta.

Kram!

ps, ha en ask tändstickor vid soffan ifall du får besök och nyss har släppt en fis, tänder man en sticka försvinner lukten men det kanske du redan visste ;)