onsdag 8 oktober 2008

dag fyrtiofem -vakna som ett litet medieluder

Nä då, men lite konstigt känns det att åter sitta där hand i hand med Marcus och "prata ut" i kvällspressen. Även om det inte handlar om det, jag talar inte ut och verkligen inte Marcus.
Blev uppringd igårkväll av en journalist angående "vännen Elin" och hennes lögn och berättade det jag tyckte, visste -vilket inte är mycket och kände. Så idag kan ni se mig här. Att Marcus finns med på ett hörn är en liten bonus, han hade inget med samtalet att göra.

Har tänkt mer på det där. Hur kan jag låta bli? Och det känns jäkligt obehagligt fortfarande. Framförallt när man får höra liknande historier från år tillbaka, från andra håll och människor. Det hela verkar så systematiskt, så genomtänkt och avancerat. Tänk om det är samma människa gång på gång? Tänk om h*n kommer fortsätta? Kanske dyka upp i andra forum om något år med bilder på min växande mage, mina döda barn (som hon och några få till tyvärr haft tillgång till efter ett år av bekantskap och förtroende)? De tankarna får det att krypa i mig, långt därinne vid ryggraden kliar det och vill inte sluta.

Internet är internet och visst har man hört om och blir inte värst förvånad av lönnfete Berra från Borås som kallar sig Bella -Big tits på nätet och sätter in bilder på nån okänd blond skönhet och lurar till sig uppmärksamhet från intet ont anande blondinkåta män.
Men att förklä sig i en sörjande modersroll, valsa runt bland mammor som på riktigt har förlorat sina barn för skojs skull (jag kan lova att vår verklighet inte är skoj) och lura till sig empati och systerskap av dessa. Att under månader fejka en riskgraviditet, förlossning och därefter tacksamt ta emot gratulationer för de bedårande små barnen som fötts men inte är hennes och sedan inte långt därefter ta död på den ena och åter klä sig i sorgmanteln -ja det förvånar mig. Väldigt mycket förvånar det mig.
Den blondinkåta mannen kanske aldrig mer efter avslåjandet kommer gå på niten igen om Bellas big tits. Ingen skada skedd, snarare bra för honom.
Men vi som lurades av "små fötter", kommer vi med misstänksamhet och misstro möta nästa mamma som med en färsk förlust i bagaget försiktigt kliver in i forumet och berättar sin historia i hopp om att få stöd, tröst och uppmuntran att fortsätta leva trots att det många gånger inte känns som ett alternativ? Då sker en skada. Blondinkåta mannen behöver inte Bellas tits, men vi behöver varandra.
Jag vill inte misstänka.
Vill fortsätta tro.
Lita på.
Och det ska jag också göra.
Om än något skadeskjutet.

22 kommentarer:

Anonym sa...

Det är ju inget nytt fenomen tyvärr. Jag började blogga 2001 och på den tiden fanns det en blogg skriven av en 19-årig tjej med leukemi. Kaycee Nicole. I slutändan dog flickan och sörjdes av de som haft kontakt med henne. Tills det visade sig att hon inte existerade över huvud taget.

Jag vet inte vad som driver dessa människor. De verkar uppenbarligen ha ett stort behov av uppmärksamhet eftersom de målar upp så fruktansvärt tragiska historier. Och det är otäckt att öppna sig för en person som bedrar en så. Speciellt när man befinner sig i en sårbar situation själv.

Anonym sa...

Vi måste fortsätta att hjälpa varandra. Det blir svårt efter detta. Vi är många som blivit berövade vår tillit. Men denna hemska människa får inte förstöra för oss alla änglamammor som verkligen behöver ta hand om varandra. Jag får bevisa att jag finns någon dag, bor inte långt ifrån dig, 4 mil.

Ängeln Neos Mamma

Anonym sa...

Hej Finnjonna!
Jag förstår att du känner dig lurad just nu (skrev ju tidigare idag om min 10 år gamla liknande erfarenhet). Jag kan bara säga att såren kommer läka och jag trodde som du att jag skulle bli misstänksam för livet och ha svårt att släppa människor inpå mig. Jag har lärt mig en form av annan empati och den kommer du lära dig också. Den empati som jag ger någon (även om jag inte vet om det personen i fråga är 100% sant) en empati som är ett medvetet val. Jag väljer att ge empatin eftersom jag vet att människan i fråga behöver den antingen för att hela historien är sann och jag verkligen tycker synd om och lider med en person som råkat ut för just detta, eller för att historien inte är sann och för att jag verkligen tycker synd om en person som är så sjuk att den söker tröst och omtanke genom att hitta på lögner. Jag låter mig alltså känna empati trots att jag är medveten om att jag eventuellt blir lurad...och jag bjuder på den risken. Att vara lite omtänksam kostar mig ingenting! Det gör mig bara gott!!!! Sköt om dig, du skall se att du med många går ur det hela en obehaglig erfarenhet rikare, men ni kommer gå stärkta!

Anonym sa...

Fin du är på bilden, man kan inte tro att du spenderar mesta tiden i en soffa eller säng! (marcus ser mer sliten ut än du). lycka till, även framöver, tänker på er!mvh:A

Anonym sa...

Klart att man måste kunna lita på männsikor även om jag förstår att just nu känns det inte så,men det här är en väldigt sjuk person som vi kan hoppas får den hjälp hon behöver för att bryta sitt mönster.Däremot hoppas jag att ditt förtroende för människor kommer att fortsätta för i gemeneman är vi goda.Fortsätt kämpa och massa kramar till er.

Anonym sa...

Har varken läst "Elins" eller Beckas blogg tidigare och hamnade i går mitt i detta av en ren tillfällighet då jag tittade in på din blogg. Skrev i natt nedanstående inlägg hos Becka men känner att det kan vara värt att lägga in det även på din blogg, som jag faktiskt läser då och då, dock oftast utan att kommentera.

Menar inte att på något sätt förringa det tragiska i att utsätta andras empati och personliga engagemang för uppdiktade historier som konstruerats som självupplevda men förundras samtidigt av människans behov av kommunikation och bekräftelse, vilket såväl bloggar som forum som exempelvis "Familjeliv" ger uttryck för. Eftersom jag fascineras av just behovet av självbiografiskt berättande började jag kolla "Elins/Små fötters" gamla blogg samt delar av det "hon" skrivit på "Familjeliv" och det intressanta är att de datum som förekommer i bloggen inte riktigt överensstämmer med de som återfinns i inläggen som beskriver motsvarande förlopp och händelser på forumet "Familjeliv". Självfallet förstår jag att ni som följt vad "Elin/Små fötter" skrivit i sin, och andras, bloggar samt på "Familjeliv" kanske inte har läst samtliga inlägg och jämfört dem varken då de först skrevs eller i efterhand, men ställer man dem mot varandra ser man ganska snabbt att det som skrivits på de olika ställena inte riktigt överensstämmer varken gällande datum för sjukhusbesök eller operationer. Vill poängtera att jag inte alls menar att man ska behöva ha det i åtanke när man läser varken bloggar eller andra internetdiskussioner, det är bara intressant att reflektera över hur, och även varför, någon lyckas "isscensätta" sig själv under så lång tid utan att bli genomskådad trots att så många måste ha följt det som skrivits. På samma gång som man vill lita på männsikor måste man kanske inse att även internet, på samma sätt som andra kommunikationskanaler, som exempelvis tidningar, böcker, film och tv, inte alltid förmedlar en sann bild av personer och händelser trots att det förmedlade sägs vara självbiografiskt eller dokumentärt. Förstår verkligen att ni som utsatts för detta känner er lurade och hoppas att alla som öppet och ärligt vågar och vill lägga ut personliga delar av sina liv på nätet trots allt fortsätter med det.
/Bella

Fertilitetsturist sa...

Förstår verkligen din chock och ditt stora obehag av att ha blivit bedragen på det där sättet, och lockad att lämna ut personliga förtroenden till någon som inte finns... Det är verkligen en kränkning, ett övergrepp som du sa i artikeln.

Ville bara säga att det inte är DEN dimensionen av hela den där historien som jag funderade över i min blogg i dagens inlägg... Det är beskrivningarna av själva lögnen som ett brott (som gått att läsa på olika håll i bloggosfären) som jag tycker är intressant att diskutera...
Kram från mig

(Och jo, jag tror verkligen också att man måste våga tro på att andra är ärliga, men också vara väldigt försiktig med vilka bilder man lägger ut på nätet eller delger främlingar...)

Anonym sa...

Finnjonna... :-) Trodde nästan jag hamnat hos mig själv när jag hittade hit här om veckan. Jag heter också Jonna, kallats finnjonna, har haft tre olika sorters missfall... har en likadan katt som er och ja... tycker att Finland rockar. ;-) Det är förjävligt att behöva mista sina barn. Sorgen biter i smärtan och det gör ont att sakna de som aldrig blev... :-(
Men lycka till nu med magen och soffläget. Fortsätter väl och spanar in hur det går för er. Ha det fint! /Jonna

Jessica sa...

Det var samma sak som lilla knyttet beskriver på ett forum jag var på. En tjej blev sjukare och sjukare och dog till slut. Jag var väldigt engagerad i det där, jag var själv mycket sjuk vid tillfället även om jag inte var de facto döende. Jag kände mig oerhört dum, sedan som om någon hade skjutit mig i huvudet. Men man befinner sig i en väldigt sårbar situation. Själen är som ett öppet sår i vissa fall och saker letar sig rätt in och sätter sig. Det är inte naivitet eller godtrogenhet att ha trott på någon, det är tack och lov mänsklighet. Att frångå det vore att ge de människor som av någon anledning söker uppmärksamhet just vad de vill ha. Men det tar ju inte bort känslan av att ha blivit sviken in i det grundligaste, särskilt om man har utbytt stora privata förtroende och det man får tillbaka visar sig vara osant.
På forumet jag var på dök fenomenet att man skulle bevisa att man verkligen existerade upp. En normal konsekvens kanske men ändå lite durrigt som fortfarande kan ge mig lite skrämselhicka. Den som är "riktig" blir självfallet livrädd för att bli avfärdad men om man kan försöka att låta misstänksamheten vinna så är enormt mycket vunnet.

Anonym sa...

Det här måste vara någon form av Münchausen syndrom? När kvinnor skadar och till och med dödar sina barn för att få omgivningens uppmärksamhet och omtanke. Fast nu går det att göra på nätet i avsaknad av egna riktiga barn.

Förstår verkligen känslan av svek, men jag gissar att den här kvinnan är mycket sjuk och har en rubbad självbild.

Anonym sa...

Kanske man inte ska se det som att man blivit lurad, utan någonstans har ni även hjälpt denna människa som liksom vi är en medmänniska med sina problem och brister. Genom allt stöd och uppmärksamhet som ni givit åt henne hur sjukt hennes beteende än är har ni kanske hjälpt henne med att styra upp hennes liv och hon har klarat av att ta sig igenom sin vardag som säkert inte varit lätt, dock i en mycket modifierad verklighet.
Det är ju i slutänden tur att hon får vård så fler inte behöver bli utsatta för hennes beteende och sitt ofrivilliga hjälpande.
Bara min tanke!

Anonym sa...

Om det nu ens är en kvinna. Det kan vara en man som lurpassar på utsatta kvinnor.

Du var i alla fall jättefin på fotot Jonna!

Anonym sa...

De här "anonyma bloggarna" liknar mångt och mycket olika "skrönor" som cirkulerar. Nu känner helt plötsligt många till olika "fejkare".
Jag tänker att visst finns det sådans som fejkar sig en identitet på nätet. MEN det som skiljer ut detta, och gör denna "Elin" så gravt störd är det utstuderade sätt detta har skett på. Är det en "vanlig liten osyldig fejkbloggare" så orkar dessa inte hålla på särskilt länge, man orkar definitivt inte blogga om vardagen (smakportioner småsjukdomar etc).
Jag tycker att denna störda person verkar riktigt ruggig!!
Liksom, vad driver henne/honom??
Någon måste ju veta vem det är?! Den person som började nysta i denna härvan måste ju ha kommit över de Kanadensiska bilderna på något sätt...knappast slumpmässigt!!?? (tror jag).
Förövrigt har jag stött på minst tre identiteter på FL som velat "nästla sig in" MEN som efter ett litet tag traslat in sig i lögner och historier som inte håller. Undra hur många av "Elins" kaliber det egentligen finns? Talar vi om två pers som reggar sig på diverse familjeforum? En person? Eller är det en jättevanlig företeelse?

Anonym sa...

Läste din blogg första gången för några dagar sedan. Man blir verkligen tagen av din historia, även om jag inte hunnit läsa så långt bak i tiden ännu.
Idag läste jag om dig på Katerina Janouchs blogg, och blev helt förskräckt när jag såg att det handlade om dig vars blogg jag halkat in på för bara några dar sedan.
Blev också lite "extra" intresserad för att du på något sätt verkar vara från Finland eller har ursprung därifrån (eller nåt?) och själv bor jag i Finland så jag kände mig lite extra dragen till din blogg.
Jag önskar dig verkligen all lycka som finns, och kommer definitivt följa din blogg nu i fortsättningen. Ha de bra!

Anonym sa...

Vore ju tråkigt om en person som beter sig illa påverkar tilltron till alla andra. Den stora majoriteten är ju faktiskt ärliga! Det är som att tro att ... alla är ficktjuvar för att en person stulit. LÅt inte denna person få större inverkan än hon redan fått!!!

Helena sa...

Jag har nog reagerat lite bakvänt när det gäller internetforum. Innan vi fick vår dotter som dog så var jag jämt inne och debatterade på Aff, eller fN som det hette på den tiden. Förvisso inte på något Änglabarnsforum, för jag hade ju ingenting där att göra då. Men efter vår dotters födelse och död har jag inte orkat befatta mig med vare sig Aff eller Familjeliv öht. Jag tycker att de suger för mycket energi, är bara med på några slutna mailinglistor nu. Känner att man blivit mer sårbar, förr hade jag nog kunnat rycka på axlarna om jag upptäckt att någon "nätkompis" varit en fejk, men när jag mådde som sämst hade jag nog tagit det hårt. Nu är jag litegrann "över på andra sidan" och mår bra igen, men jag verkar ha tappat intresset för internetforum för gott.

Anonym sa...

läste Marcus krönika över erat ofödda barn(och era andra två)i min facktidning idag.
så vackert!hälsa och tacka.

mvh Katarina

Anonym sa...

Sannolikheten att personen som gjorde detta kommer dyka upp igen är nog väldigt stor. Troligtvis redan nu, som en av dom som faktiskt vill stötta och vara förstående för hur jobbigt det måste vara att ha blivit lurad såhär. Det tror jag iallafall. Om hon inte får hjälp med en gång vill säga, för det kommer hon garanterat behöva för att komma ifrån det beteendet, som hon med stor sannolikhet har blivit beroende av.
Jag kan ju självklart inte veta, men det är vad jag tror.

Jag har ju inte en aning om vem den här personen är och om någonting utav det som hon har skrivit är sant. Men det kan möjligtvis inte vara så att hon faktiskt har mist två barn tidigare? Att hon i sin oerhörda sorg har skapat två nya, fantasibarn. Att hon sen "försökte ta livet av, iallafall ett av barnen", var kanske ett rop på hjälp. För att hon inte klarade av sorgen. Eller kanske rent av var det så att hon inte klarade av att gå med lögnen som hon nu hade skapat, och därav behövde få stöd och höra uppmuntrande ord.

Jag har som sagt ingen aning. Har läst ganska mycket psykologi och träffat en hel del människor med "störda" beteenden och konstiga beroenden och många har varit på grund av ett rop på hjälp.

Vet du om hon är anmäld? Vet du om hon har sökt hjälp?
För har hon hållit på så oerhört länge, så har hon levt i sin lögn så länge, så den nog näst intill har blivit verklighet för henne. Så hur ska hon nu kunna hantera situationen?

Jag förstår hur jobbigt det måste kännas för er som har "råkat ut för" henne. Jag mår själv lite dåligt av att bara höra det. Tycker sådant är väldigt läskigt, när folk kan skapa sig en annan identitet och ett annat liv, än vad dom egentligen har och lever.

Anonym sa...

hej jag vet inte riktigt vad man ska säga.... jag har 2 nära vänner som har förlorat varsitt barn den ene har en blogg om sin dotter och var även vän med "elin"och även jag har läst hennes blogg med tårarna rinnande .snacka om att känna sig lurad usch
att man kan nästla sig in hos nån som sörjer och ljuga om nåt det är riktigt sjukt!!
ullis

Anonym sa...

Usch, jag känner oxå obehag av denna story. Jag har ju precis som du hängt i dessa trådar på familjeliv, dock inte samtidigt som henne. (jag var bara med i dom första)
Jag blir så upprörd och ledsen när jag läser dom nya trådarna där "små fötter" medverkat. Vår sorg är precis som du säger allt annat än roligt och det känns nästan som att människan driver med oss... Så lågt! Hur kan man bara komma på tanken?

Glädjande är att du ser så himla pigg och fräsch ut :-)
Ta hand om er.

Kram T

Anonym sa...

hej. det var jag och min kompis som hittade bilderna som falsk elin hade på bloggen. men jag har helatiden fattat att hennes blogg var falsk.. märktes så tydligt på det hon skrev att hon gång på gång råkade ut för saker.. verkade inte troligt.,,

vi började sprida länken till folk om att hon var falsk.. med länk till blderna.. tyvärr började andra göra det med och sen var karusellen igång, vi hann aldrig kontakta någon föratt sätta dit henne utan hon fick säkert reda på det likasnabbt som vi.

tråkigt att du har blivigt lurad men skönt att du slapp fortsätta med att bli det. och att hon nu är borta och inte kan lura fler människor.

även om jag tror att hon komer att komma tillbaka som någon annan.. tror inte hon bara ger upp allt efter så lång tid. vet du om dem vet vem som gjort allt detta?

jag har aldrig förlorat barn men däremot förlorat bilder på min son precis så som Elin gjort så jag hoppas hon ska få för det hon gjort med bildeer på någon annans barn!

//joline

Anonym sa...

Joline - hur kom ni på att hon inte var på riktigt?

Bella - jag har tänkt i samma banor som du. Jag har inte varit i ett utsatt känslomässigt läge som hon hade kunnat "kroka tag i", som många av er andra här har varit. Och utifrån, efteråt, med inga känslor för "Elin" och hennes berättelse, när jag ser bilderna hon publicerade, så tycker jag att de inte ser ut att vara tagna i ett svenskt hem. Ett konstigt element här, konstiga plottriga leksaker där ... Ni fattar.

Åh jag hoppas att ni fortsätter vara öppna och varma och välkomnande mot era olyckssystrar och -bröder som ni lär känna på internet. MEN det kanske skulle vara bra att ibland ta in nån annan vän, som inte är lika direkt utsatt, som kan titta på historien med lite mer distans och "känslolöshet" OM det dyker upp nånting som du får konstiga vibbar av, som verkar för "bra" för att vara sant.

Självklart finns personen "Elin" bland dem som deltar i diskussionerna om det här nu. Men det jag tänker om det är att man helt enkelt får se till det som sägs, och ta till sig det som är klokt, och inte bry sig om så mycket vem det är som (man tror) säger det. Är det nån som borde veta hur det känns när en påhittad person försvinner, så är det ju personen bakom "Elin"...

Och Elin-projektet var antagligen dödsdömt iallafall just nu. Att fortsätta efter att en av tvillingarna dött var kanske för avancerad jonglering. Eller så dog tvillingen just för att "Elin" skulle få anledning att lägga ner. Kanske hjälpte "Elin" själv till och med till att få sig själv avslöjad.

Till sist - jag tycker det är viktigt att komma ihåg att det faktiskt är en sorg över en försvunnen vän när något sånt här händer. Som flera nämnt, så har ni ju faktiskt haft utbyte och tröst och stöd av Elin. Det är ok att sörja Elin och samtidigt vara arg på personen bakom. För de ÄR ju faktiskt två olika personer.