lördag 29 november 2008

dag nittiosju -vakna värdelös

Det är så grått ute att det lätt skulle kunna misstas för en gammal svart/vit film, även om filmerna är mycket färggrannare.
Det gråa har letat sig in, ända in och jag känner mig som en ingrodd smutsfläck inget medel i världen biter på och som därför har fått bli kvar där alla ser och lika många låtsas som ingenting, men surt muttrar, -Fy, den där fläcken...

Jag känner mig så himla otacksam och dålig idag.
Vill ha mer ägg på mackan.
Örtsalt.
Jag tjatar om disk, om innehållet (eller bristen därutav) i kylen och Marcus känner som följd att inget han gör duger eller är tillräckligt bra.
Det är en hemsk känsla, jag vet, men ännu värre är det att det är jag som får honom att känna så. Och inte bara honom, jag är mitt eget största problem också. Jag är den skitiga fläcken som intalar mig att om det går fel denna gång, så är det bara mitt fel. Igen. Har redan två små bebisars tilltänkta liv på mitt samvete och är livrädd att jag ännu en gång ska misslyckas. Jag är uppslukad av det ansvaret hela min vakna tid och orkar (tydligen) inte tänka på vad -mer ägg och örtsalt! för säkert tionde gången, kan trigga igång hos den andra.
Visst är jag säkert gnällig och kräver mycket, men samtidigt kan jag känna att om jag bara ska ligga, le och visa tacksamhet hela dagarna, spricker jag och det skulle i så fall lämna en ännu större fläck. Men det är klart, jag kanske kan dölja mitt missnöje något och nöja mig med, i mitt tycke, för få skivor ägg på mackan.

Jag hatar att känna mig skyldig till minsta obehag hos någon annan och det verkar ju inte bättre än att det är just det jag sprider omkring mig, varför skulle Marcus annars känna sig surare och hängigare nu än på länge och det efter fem dagar på raken hemma hos mig?
(Förstår ni då hur jag måste må efter ett liv i samma sällskap?)
Jag har faktiskt någonstans mitt i det här ansvaret på liv och död ändå försökt vara någon sorts bra flickvän och underlätta för honom som jag älskar. Så gott jag har kunnat.
Försökt.
Har uppmuntrat till resor, turneér, jobb och allt jag kommit på för att jag inte vill att han ska känna sig egoistisk eller annat för att han inte är där jag i själva verket vill att han helst hela tiden ska vara, hos mig och för att jag själv inget hellre egentligen vill än att komma bort och ta en paus från just mig och ser det därför som den största gåva jag kan ge någon.
Men ändå är det liksom inte nog.
Känns det som.

Det är svårt, det här. För oss båda.
Oftast fungerar allt okomplicerat och smidigt med massa skratt och uppmuntran.
Alltid kärleksfullt.
Men ibland är det invecklat och jobbigt. Som idag.
Missförstådda och icke uppskattade surnar vi som varm mjölk.
Vi känner och tänker på olika sätt, men samtidigt väldigt lika.
Vi är båda ansvariga för det här, på varsitt håll.
Oron håller ihop oss. Och kärleken.
Vi gör så gott vi kan och vi gör det bra.
Åtminstone han.
Jag vet inte förrän sen hur min del kan bedömas.
Fast för nu...

Känns som söndag idag.
Blir nog ingen tur ute.
Ska bädda ner mig under täcket och tycka synd om. Det är inte det. Men jag ska tycka så ändå. Ska låta tårarna tvätta bort ledsamheten och det onda.
Sen "gå upp" och känna mig lite mindre värdelös än jag kände mig när jag gick och la mig.

Hoppas ni får en fin dag idag!

17 kommentarer:

Vonkis sa...

*kramar om*

Helena sa...

Klart man får känna så, jag skulle nog nästan undra om du var fullt frisk i huvudet om du bara låg och tindrade med ögonen och var tacksam efter över tre månaders ofrivilligt sängliggande! Det är ingen lätt eller normal situation och jag tycker att du hanterar den så bra som man någonsin kan begära!

Anonym sa...

Ut med det, det måste ju ut nånstans. Ni lever ju båda med en grym stress och press för hur det ska gå. Massor med kramar till er och hoppas att det känns bättre redan i eftermiddag.

Åsa sa...

Skickar lite kramar...

Anonym sa...

Vi har alla sådana dagar du beskriver. Låt den vara grå med fläckar och passa på att tyck synd om dig, för imorgon eller dagen efter imorgon är ändå en ny dag!
Många kramar till er!

Anonym sa...

Känner mej precis likadan idag!!! Och det började redan igår.
Kram!
trasselelin

Anonym sa...

Det är ju ingen lätt situation du lever i just nu och att du lyckas hålla dig så pass glad ändå är jag väldigt beundrande över, själv hade jag kreverat efter ett par veckor. Hormonerna och oron ställer till det så ut med känslorna bara. Det känns alltid bättre efter man fått ett utbrott.

Anonym sa...

Det låter inte nåt vidare. Men visst är det gott ändå att känna att kärleken finns där bakom de sura minerna och lurar, och tack vare den klarar relationen av såna där sketna dagar till slut. "Tro, hopp, kärlek - störst av dem är kärleken." Verkligen slitna ord, men jag tror nånstans att det stämmer, dessa tre fenomen bär en genom livet.
Hoppas ni får en desto varmare kväll.

Allt gott önskar en halvny läsare.

Anonym sa...

Jonna,
....du vet att det är ok att vara lite mänsklig? :)

Det är klart att du MÅSTE kunna vara jobbig, grinig, och gnällig också! Det du kämpar med varje sekund är en påfrestning svår att föreställa sig. Du kan inte ställa kravet på sig själv att vara glad-snäll-söt-stöttande-underbaraste-flickvän ALLTID. Vet du varför? Därför att du är en människa inte en robbot, det är därför jag och alla andra tycker om dig så!

Det är för dem man älskar och litar på som man visar sitt innersta och sin svaghet. Jag skulle inte vilja ha ett förhållande med en person som alltid var "perfekt".

Jag tror att ni båda måste tillåta er dåliga dagar, det behöver alla och de betyder inte att det är något "fel", tvärtom! Jag tror att ni försöker hålla oron borta, för att orka de måste man också få dippa ibland. Det måste finnas lite rum för "utpyss" innan man tar nya tag.

Att ni är tycks "nere" när ni äntligen fått ägna några dar tillsammans ser jag som att gardern ni båda håller upp för att klara vardagen är lägre och att detta bara visar att ni är trygga med varann och även om det inte tycks så hämtar kraft ur varann!

Självklart ska det inte övergå i elakheter, men att klaga på brist på ägg och örtsalt hoppas jag är tillåtet, tänk vad jag o alla andra gnatar om små saker hela tiden och vi har inte samma extra ok som ni båda! Du är enormt stark och otroligt imponerande och varm människa!

Det visar detta inlägg likväl som andra och min värme för dig bara ökar av att du delar med dig av dina dåliga dagar, du vet
"det som är botten i dig är botten också i mig"

Varmaste kramar
My

Anonym sa...

Förstår just hur du känner dig.. för jag känner mig på ett sätt likadant idag. Jag känner mig butter, nere och jag bara klagar på sambon som i sin tur blir ledsen och känner att allt han gör blir fel. Undrar om det är en sån dag idag bara? vädret? eller är det pga allt som ska hända imorn? tja.. inte vet jag, men det är jobbigt o känna att man är otrevlig o sur o sårar.. usch. hoppas på bättre dag imorgon. skickar en styrkekram till dig, du kommer fixa graviditeten! Du gör ett jättebra jobb! Och mini har det bra i sin enrummare :)

The Q of L'n'B sa...

Shit vad de där dagarna är jobbiga! Håll ut.
Kram

Anonym sa...

Tycker inte ett dugg konstigt om du kan känna dig lite nere..det är ju en ovanlig graviditet för de allra flesta som du går igenom..! Du måste tänka dig för..kan inte röra dig o.s.v! Du är otrolig som orkar med detta vill jag säga...jag som haft tre lätta graviditeter o jobbat till strax innan varje gång, kan inte ens föreställa mig...Jag hoppas allt flyter på o att tiden ska gå rätt fort för er nu framöver! Lycka till o ta en stund i taget, Stor Kram Maggan

Anonym sa...

Du är grym ju! Redan en helt fantastisk mamma, som offrar allt för sitt barn. Kram på dig och hoppas du mår lite bättre imorn.. Skickar en virutuell nybakad lussebulle som uppmuntring.

Anonym sa...

Jonna
Nu är det längesedan jag skrev men jag har gått in titt som tätt för att veckorna går bra. Jag känner igen mig i det du skriver att känna att jag skulle vara den skyldige ifall det skulle gå illa igen. Ångest, ångest, ångest. Jag minns dessa hemska dagar då allt kändes som du beskriver det. Andra dagar var lättare men lätt var det aldrig. Jag tänker på er!
Kram
Jordgubbspaj

Annikas ditt och datt sa...

KRAM!!!

Anonym sa...

Du är den mest omtänksamma person jag vet och det är ett under att du inte haft fler såna här dagar. Kom i håg att du är sån glädjekälla för oss i din närhet. Stor varm kram!!!

Finnpajsaren sa...

Jag tror du egentligen vet att det är helt normalt och naturligt att känna så som du gör. Det är en bedrift att ligga till sängs och hålla humöret uppe 24/7. Jag hade en helt normal graviditet och kände preciiis som du ibland, för även den normalt gravida får hormonsvallningar och är mindre rörlig än sin man. Det är bara för en kort tid av era liv. I backspegeln sen går allt så snabbt.

Ibland kan man fastna i det förflutna... då kan det vara bra att påminna sig om att Hej, nu är det november 2008 och det är Mini som är i magen. Inte Dante eller Liten. Det är en helt annan graviditet som än så länge går helt enligt planerna. Man får tvinga sig själv till tankestopp. För om vi bara är här och nu, precis i det som sker är det i princip omöjligt att vara rädd. Det är bara våra tankar om vad som eventuellt kan hända som skrämmer oss. Jag har också haft enormt lätt till oro och rädsla tidigare och min bästa hjälp har varit att direkt när de där tankarna kommer smygandes stoppa mig själv med att börja se mig omkring i nuet. Jaha, där står tv:n på med det där programmet och nu regnar det ute och... osv. Det har funkat för mig. För rädslan är i ditt fall ingen hjälp och ingen förberedande hjälp ifall något skulle gå fel. Gör det det, blir man ju ändå inte mindre ledsen för att man oroade sig ett halvår tidigare. Smärtan slår till ändå, fast man "förberett sig". Och du vet ju säkert allt det här, jag känner bara med dig och vill dela med mig av det som funkat för mig. Och jag vill lägga till att även om man vet allt det här så får man ha "dåliga dagar".
Tusen kramar till dig!
(helt rätt att ni åkte ut och såg världen efteråt - glad mamma är en glad bebis)
/Jonna